Markusevangeliet 1:1–45
Fotnoter
Studienoter
Markus: Från det latinska namnet Marcus. Han är identisk med den Johannes som nämns i Apg 12:12, och han hade fått det romerska namnet Markus som tillnamn. Johannes Markus mamma, Maria, bodde i Jerusalem och blev tidigt en lärjunge. Johannes Markus var ”Barnabas kusin” (Kol 4:10) och reskamrat. Markus reste också tillsammans med Paulus och andra tidiga kristna missionärer. (Apg 12:25; 13:5, 13; 2Ti 4:11) Det står inte i evangeliet vem som skrev det, men källor från 100- och 200-talet v.t. uppger att Markus är skribenten.
Markusevangeliet: Det sägs inte uttryckligen i något av evangelierna vilka som var skribenterna, och titlar eller överskrifter användes tydligtvis inte i den ursprungliga texten. I vissa handskrifter till Markusevangeliet förekommer titeln Euaggẹlion katạ Mạrkon (”Goda nyheter [eller ”Evangelium”] enligt Markus”), och i andra förekommer den kortare titeln Katạ Mạrkon (”Enligt Markus”). Men det är inte helt säkerställt när man började använda sådana överskrifter. Vissa menar att det var under 100-talet v.t., eftersom den längre titeln förekommer i handskrifter som dateras till slutet av 100-talet eller början av 200-talet. Enligt vissa forskare är inledningsorden till Markus bok (”Här börjar de goda nyheterna om Jesus Kristus, Guds son”) förklaringen till varför uttrycket evangelium (ordagrant ”goda nyheter”, ”glatt budskap”) började användas om de här böckerna. En titel som innehöll skribentens namn kan helt enkelt ha varit ett sätt att identifiera boken, ett bruk som kan ha kommit till av praktiska skäl.
de goda nyheterna: Se studienoter till Mt 4:23; 24:14 och Ordförklaringar under ”Goda nyheter”.
de goda nyheterna om Jesus Kristus: Det grekiska uttryck som har översatts så skulle även kunna återges med ”Jesus Kristus goda nyheter”, dvs. de goda nyheter som Jesus predikade.
Guds son: I en del handskrifter finns ”Guds son” inte med, men den längre lydelsen har starkare stöd i handskrifterna.
profeten Jesajas: Citatet som följer är en kombination av profetior som återfinns i Mal 3:1 och Jes 40:3. Båda dessa profetior tillämpas på Johannes döparen. Citatet från Malaki omges av en parentes för att skilja det från citatet från Jesaja, vilket börjar i vers 3. Citatet från Jesaja framhäver Johannes budskap, medan citatet från Malaki handlar om Johannes roll som budbärare. I versen tillskrivs båda citaten Jesaja, kanske för att citatet från Jesaja innehåller det som ska betonas.
Se!: Det grekiska ordet idou som har återgetts med ”Se” används ofta för att rikta uppmärksamheten på det som följer och hjälpa läsaren att göra sig en bild av berättelsen eller notera en detalj. Det används också för att framhäva eller introducera något nytt eller överraskande. I de kristna grekiska skrifterna används ordet flest gånger i Matteus och Lukas samt i Uppenbarelseboken. Ett liknande uttryck förekommer även ofta i de hebreiska skrifterna.
Jehova: Det här citatet är hämtat från Jes 40:3, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). (Se Tillägg C.) Markus tillämpar den här profetian på det ”Johannes döparen” (Mk 1:4) gjorde för att bana väg för Jesus. (Se studienoter till Mt 3:3; Joh 1:23.)
Gör vägarna jämna och raka för honom: Se studienot till Mt 3:3.
döparen: Eller ”nedsänkaren”, ”neddopparen”. Här och i Mk 6:14, 24 används en participform i den grekiska texten, och en alternativ översättning skulle kunna vara ”den döpande”, ”en som döper”. I Mk 6:25; 8:28 och i Matteus och Lukas används ett annat men närbesläktat ord, nämligen substantivet baptistẹ̄s. I Mk 6:24, 25 används både participformen och substantivet. (Se studienot till Mt 3:1.)
vildmarken: Dvs. Judeens vildmark. (Se studienot till Mt 3:1.)
att folket behövde bli döpta för att visa att de hade ändrat sinne: Ordagrant ”sinnesändringens dop”. Dop tvättade inte bort synder. Men de som blev döpta av Johannes visade offentligt att de ångrade sina synder mot lagen och att de var beslutna att ändra sitt uppförande. Denna ångerfulla inställning bidrog till att leda dem till Kristus. (Gal 3:24) Därigenom förberedde Johannes folket på att se den räddning som Gud hade tillhandahållit. (Lu 3:3–6; se studienoter till Mt 3:2, 8, 11 och Ordförklaringar under ”Dop, döpa” och ”Ånger”.)
hela: Används som en överdrift och framhåller att Johannes predikande väckte stort intresse. Det betyder inte att varenda invånare i Jerusalem eller precis hela Judeen kom till honom.
bekände öppet sina synder: Se studienot till Mt 3:6.
döpte: Eller ”doppade”, ”sänkte ner”. (Se studienot till Mt 3:11 och Ordförklaringar under ”Dop, döpa”.)
kläder av kamelhår: Se studienot till Mt 3:4.
gräshoppor: Se studienot till Mt 3:4.
vildhonung: Se studienot till Mt 3:4.
större: Se studienot till Mt 3:11.
sandaler: Se studienot till Mt 3:11.
döpt er: Eller ”sänkt ner er”. (Se studienot till Mt 3:11 och Ordförklaringar under ”Dop, döpa”.)
döpa er med helig ande: Eller ”sänka ner er i helig verksam kraft”. Här tillkännager Johannes döparen att Jesus skulle införa något nytt: dop med helig ande. De som döps med Guds heliga ande blir hans av anden pånyttfödda barn och får hoppet om att leva i himlen och regera som kungar över jorden. (Upp 5:9, 10)
Vid den tiden: Enligt Lu 3:1–3 började Johannes döparen sin tjänst ”i kejsar Tiberius 15:e regeringsår”, dvs. på våren 29 v.t. (Se studienot till Lu 3:1.) Omkring sex månader senare, på hösten 29 v.t., blev Jesus döpt av Johannes. (Se Tillägg A7.)
så fort: Det första av elva förekomster av det grekiska ordet euthỵs i Markus, kapitel 1. (Mk 1:10, 12, 18, 20, 21, 23, 28, 29, 30, 42, 43) Sammanhanget har fått styra hur det grekiska ordet har översatts, och det har återgetts med uttryck som ”så fort”, ”genast”, ”vid det tillfället”, ”snabbt”, ”i samma stund”. Markus använder ordet mer än 40 gånger i sitt evangelium, och det ger liv och intensitet åt skildringen.
han: Syftar tydligtvis på Jesus. Som det framgår av Joh 1:32, 33 fick även Johannes döparen se detta, men Markus skildring verkar vara skriven ur Jesus perspektiv.
himlen: Se studienot till Mt 3:16.
himlen öppnades: Gud gjorde tydligtvis så att Jesus kunde uppfatta sådant som hörde till det himmelska. Förmodligen kunde han nu minnas sitt liv i himlen innan han kom till jorden. Det Jesus säger efter dopet, särskilt i sin innerliga bön efter påskmåltiden år 33 v.t., visar att han kom ihåg sin tidigare tillvaro i himlen. Bönen visar också att han kom ihåg det han hade hört och sett sin Far säga och göra och den upphöjda ställning han hade haft i himlen. (Joh 6:46; 7:28, 29; 8:26, 28, 38; 14:2; 17:5) Allt detta kan ha varit sådant som Jesus fick tillbaka minnet av i samband med att han blev döpt och smord.
som en duva: Duvor användes i heliga sammanhang och kunde ha en symbolisk innebörd. De frambars som offer. (Mk 11:15; Joh 2:14–16) De symboliserade oskuld och renhet. (Mt 10:16) En duva som Noa släppte ut från arken kom tillbaka med ett blad från ett olivträd i näbben, vilket visade att vattnet hade börjat sjunka undan (1Mo 8:11) och att en period av frid och ro närmade sig (1Mo 5:29). Anledningen till att Jehova använde en duva vid Jesus dop kan därför ha varit att rikta uppmärksamheten på Jesus uppgift som Messias. Han var Guds rene och syndfrie son och skulle offra sitt liv för mänskligheten och lägga grunden för en fridfull och lugn period under sitt styre som kung. När Guds ande, eller verksamma kraft, sänkte sig ner över Jesus vid hans dop kan det ha påmint om hur en duva slår med sina vingar innan den landar.
över: Eller ”in i”, dvs. för att uppfylla honom.
det hördes en röst från himlen: Det första av tre tillfällen i evangelierna då det berättas att Jehova talade direkt till människor. (Se studienoter till Mk 9:7; Joh 12:28.)
Du är min son: Som andevarelse var Jesus Guds son. (Joh 3:16) När Jesus sedan föddes som människa blev han en ”son till Gud”, precis som Adam hade varit när han var fullkomlig. (Lu 1:35; 3:38) Men det verkar rimligt att Guds ord vid det här tillfället ska uppfattas som något mer än bara ett uttalande om vem Jesus var. Genom att Gud sa detta samtidigt som den heliga anden utgöts visade han uppenbarligen att människan Jesus var en av anden pånyttfödd son. Jesus blev född på nytt med hoppet om att få återvända till liv i himlen, och han blev smord till att vara Guds utvalde kung och överstepräst. (Joh 3:3–6; 6:51; jämför Lu 1:31–33; Heb 2:17; 5:1, 4–10; 7:1–3.)
Jag har godkänt dig: Eller ”Du är min glädje”. Samma uttryck används i Mt 12:18. Den versen är ett citat från Jes 42:1, som handlar om den utlovade Messias, eller Kristus. Att den heliga anden utgöts och att Gud sa detta om sin son visade tydligt att Jesus var den utlovade Messias. (Se studienoter till Mt 3:17; 12:18.)
anden: Eller ”den verksamma kraften”. Det grekiska ordet pneuma syftar här på Guds ande, som kan vara en drivkraft som får en person att göra det som stämmer med Guds vilja. (Lu 4:1; se Ordförklaringar .)
Satan: Se studienot till Mt 4:10.
de vilda djuren: På Jesus tid fanns det gott om vilda djur i det här området. Vildsvin, hyenor, leoparder, lejon och vargar brukade hålla till i vildmarken. Markus är den ende av evangelieskribenterna som nämner att det fanns vilda djur där. Han skrev tydligtvis för en icke-judisk målgrupp, däribland romare och andra som inte var bekanta med Israels geografi.
Tiden är inne: Eller ”Den fastställda tiden är fullbordad”. I det här sammanhanget syftar ”tiden” (grekiska: kairọs) på den förutsagda tidpunkt då Jesus skulle börja sin tjänst på jorden, vilket skulle ge människor möjligheten att tro på de goda nyheterna. Samma grekiska ord används både om den ”speciella tiden” för inspektion som Jesus tjänst innebar (Lu 12:56; 19:44) och om den fastställda tiden för hans död (Mt 26:18).
Guds rike: Eller ”Guds kungarike”. På grekiska förekommer det här uttrycket 14 gånger i Markusevangeliet. Matteus använder det endast fyra gånger (Mt 12:28; 19:24; 21:31; 21:43), men han använder det synonyma uttrycket ”himmelriket” omkring 30 gånger. (Jämför Mk 10:23 med Mt 19:23, 24.) Budskapet om riket var temat för Jesus predikande. (Lu 4:43) Riket omtalas mer än 100 gånger i de fyra evangelierna, och i de flesta av dessa fall är det Jesus som nämner det. (Se studienoter till Mt 3:2; 4:17; 25:34.)
Galileiska sjön: Se studienot till Mt 4:18.
kasta ut sina nät: Se studienot till Mt 4:18.
fiskare: Se studienot till Mt 4:18.
människofiskare: Se studienot till Mt 4:19.
följde honom: Se studienot till Mt 4:20.
Jakob och Johannes: Se studienot till Mt 4:21.
Sebedeus: Se studienot till Mt 4:21.
med de anställda männen: Det är bara Markus som nämner att Sebedeus och hans söner hade ”anställda” i sin fiskeverksamhet. Petrus, som tydligtvis var delägare i verksamheten och personligen upplevde mycket av det som Markus skrev ner, kan ha varit källan till den här informationen. (Lu 5:5–11; se också ”Introduktion till Markus”.) Förutom att Sebedeus och hans söner hade anställda så visar skildringen i Lukas att de ägde mer än en båt. Så deras verksamhet gick tydligtvis bra. (Se studienot till Mt 4:18.)
Kapernaum: Se studienot till Mt 4:13.
synagogan: Se Ordförklaringar.
hans sätt att undervisa: Eller ”hans undervisning”. Detta avser inte bara hur Jesus undervisade, dvs. hans undervisningsmetoder, utan också det han lärde ut.
inte som de skriftlärda: I stället för att citera högt ansedda rabbier och använda dem som auktoritet, som de skriftlärda brukade göra, talade Jesus med auktoritet som Jehovas representant och grundade allt han lärde ut på Guds ord. (Joh 7:16)
en oren ande: Markus använder detta uttryck synonymt med ordet ”demon”. (Jämför Mk 1:23, 26, 27 med 1:34, 39; jämför också Mk 3:11, 30 med 3:15, 22.) Uttrycket visar att demonerna är moraliskt och andligt orena och att de har ett orent inflytande på människor.
han skrek: Mannen skrek det som står i vers 24, men Jesus riktade sig till den orena anden, som låg bakom det mannen sa. (Mk 1:25; Lu 4:35)
Vad har vi med dig att göra ...?: Se studienot till Mt 8:29.
vi ... Jag: Det nämns bara en enda oren ande i vers 23, så anden som kontrollerar mannen använder tydligtvis plural (vi) när han inkluderar andra demoner och singular (jag) när han bara menar sig själv.
Var tyst: Eller ”Ta på dig munkorg”. Den orena anden visste att Jesus var Messias och tilltalade honom som ”Guds helige” (vers 24), men Jesus tillät inte att demonerna vittnade om honom. (Mk 1:34; 3:11, 12)
Simons svärmor: Se studienot till Lu 4:38.
låg sjuk och hade feber: Se studienot till Lu 4:38.
när solen hade gått ner: Solnedgången markerade slutet på sabbatsdagen. (3Mo 23:32; Mk 1:21; se studienoter till Mt 8:16; 26:20.) Då kunde judarna komma med alla sina sjuka, som de hoppades skulle bli botade, utan att riskera att bli kritiserade. (Jämför Mk 2:1–5; Lu 4:31–40.)
sjuka och demonbesatta: Demonerna gjorde ibland så att människor drabbades av olika fysiska åkommor. (Mt 12:22; 17:15–18) Men Bibeln gör skillnad på vanlig sjukdom och tillstånd som orsakades av demoner. Jesus botade människor oavsett vad deras lidande berodde på. (Mt 4:24; 8:16; Mk 1:34)
Hela staden: Precis som i Mk 1:5 används ordet ”hela” tydligtvis som en överdrift och framhåller på ett levande sätt att det handlade om många människor.
de visste att han var Messias: En del grekiska handskrifter lyder ”de kände honom”, som skulle kunna återges med ”de visste vem han var”. I parallellskildringen i Lu 4:41 står det: ”De visste att han var Messias.”
Alla: Tydligtvis en överdrift för att visa att många letade efter Jesus.
predikade ... i hela Galileen: Det här markerar starten på Jesus första predikofärd i Galileen med sina fyra nyutvalda lärjungar, Petrus, Andreas, Jakob och Johannes. (Mk 1:16–20; se Tillägg A7.)
En man som led av spetälska: Se studienot till Mt 8:2 och Ordförklaringar under ”Spetälska”.
föll ner på knä: I Främre Orienten föll man på knä för att visa respekt, speciellt när man ville be en överordnad om något. Markus är den ende evangelieskribenten som använder detta specifika uttryck i samband med den här händelsen.
fylldes han av medlidande: Eller ”tyckte han synd om honom”. (Se studienot till Mt 9:36.) I vissa nyare bibelöversättningar står det att Jesus ”greps av vrede”. Men lydelsen ”fylldes av medlidande” finns i de flesta gamla handskrifter, däribland de tidigaste och mest tillförlitliga. Dessutom visar sammanhanget tydligt att Jesus motiverades av medlidande, inte vrede.
rörde vid honom: Se studienot till Mt 8:3.
Det vill jag: Se studienot till Mt 8:3.
Berätta inte det här för någon: Jesus gav troligen den här instruktionen eftersom han inte ville upphöja sitt eget namn eller göra något som drog bort uppmärksamheten från Jehova Gud och de goda nyheterna om riket. Det här var en uppfyllelse av Jes 42:1, 2, där det sägs att Jehovas utvalde tjänare inte skulle låta sin röst ”höras på gatan”, dvs. inte skapa sensation. (Mt 12:15–19) Jesus ödmjuka inställning var en uppfriskande kontrast till den inställning som hycklarna uppvisade. Jesus fördömde dem, eftersom de tyckte om ”att stå och be i synagogorna och i hörnen av de stora gatorna” för att andra skulle se dem. (Mt 6:5) Jesus ville tydligtvis att människor skulle bli övertygade om att han var Messias på grund av välgrundade bevis, inte på grund av sensationella historier om hans underverk.
visa dig för prästen: Enligt den mosaiska lagen måste en präst bekräfta att den som hade haft spetälska hade blivit frisk. Den botade mannen var tvungen att resa till templet och som offer ta med sig det som Mose har föreskrivit i 3Mo 14:2–32.
Media
Där så är möjligt anges händelserna i kronologisk ordning.
Till varje evangelium finns en karta som ger en överblick över händelserna.
1. Johannes döparens tjänst i vildmarken nära Jordan. (Mt 3:1, 2; Mk 1:3–5; Lu 3:2, 3)
2. Jesus döps i Jordan; Jehova identifierar honom som sin son. (Mt 3:13, 16, 17; Mk 1:9–11; Lu 3:21, 22)
3. Jesus börjar predika i Galileen. (Mt 4:17; Mk 1:14, 15; Lu 4:14, 15)
4. Vid Galileiska sjöns strand uppmanar Jesus fyra av sina lärjungar att bli människofiskare. (Mt 4:18–22; Mk 1:16–20)
5. Jesus undervisar i synagogan i Kapernaum. (Mk 1:21; Lu 4:31, 38)
6. Jesus går upp på ett berg nära Kapernaum och väljer ut de 12 apostlarna. (Mk 3:13–15; Lu 6:12, 13)
7. Galileiska sjön; Jesus stillar en våldsam storm. (Mt 8:23–26; Mk 4:37–39; Lu 8:22–24)
8. En kvinna rör vid Jesus mantel och blir frisk, troligen i Kapernaum. (Mt 9:19–22; Mk 5:25–29; Lu 8:43, 44)
9. På den nordöstra sidan av Galileiska sjön ger Jesus mat till omkring 5 000 män. (Mt 14:19–21; Mk 6:39–42, 44; Lu 9:14, 16, 17; Joh 6:10, 11)
10. Jesus uppmanar lärjungar att ta båten mot Betsaida. (Mt 14:22; Mk 6:45)
11. I området kring Tyros och Sidon botar Jesus en syrisk-fenicisk kvinnas dotter. (Mt 15:21, 22, 28; Mk 7:24–26, 29)
12. Jesus går genom Dekapolisområdet på väg till Galileiska sjön. (Mk 7:31)
13. Jesus botar en blind man i Betsaida. (Mk 8:22–25)
14. Jesus undervisar människor i Pereen. (Mt 19:1–3; Mk 10:1, 2)
15. Jesus botar några blinda män nära Jeriko. (Mt 20:29, 30, 34; Mk 10:46, 47, 51, 52; Lu 18:35, 40–43)
16. Jesus renar templet. (Mt 21:12, 13; Mk 11:15–17; Lu 19:45, 46)
17. Vid bidragsbössorna på kvinnornas förgård ser Jesus en fattig änka som ger två mynt. (Mk 12:42–44; Lu 21:1–4)
18. På väg från templet till Olivberget förutsäger Jesus att templet ska förstöras. (Mt 24:1, 2; Mk 13:1, 2; Lu 21:5, 6)
19. I Jerusalem gör man förberedelser för påsken. (Mk 14:13–16; Lu 22:10–13)
20. Jesus förs till översteprästen Kaifas hus. (Mt 26:57–59; Mk 14:60–62; Lu 22:54)
21. Jesus står inför Sanhedrin igen, den här gången i Sanhedrins sal. (Mk 15:1; Lu 22:66–69)
Orden som översätts med ”vildmark” i Bibeln (på hebreiska midhbạr och på grekiska ẹrēmos) syftar vanligtvis på ett glesbefolkat område som inte är uppodlat. Det handlar ofta om stäppområden med buskar och gräs och ibland betesmarker. Orden kan också användas om områden med mycket låg nederbörd och hög avdunstning som kan kallas egentliga öknar. När evangelierna nämner ”vildmarken” syftar det oftast på Judeens vildmark. Det var där Johannes levde och förkunnade och det var där Jesus blev frestad av djävulen. (Mk 1:12)
Johannes hade kläder vävda av kamelhår, och runt midjan hade han ett läderbälte som kunde användas till att bära personliga tillhörigheter. Profeten Elia hade liknande kläder. (2Ku 1:8) Tyger av kamelhår var grova och bars vanligen av fattiga. De rika däremot hade mjukare kläder av siden eller linne. (Mt 11:7–9) Johannes var nasir sedan födseln, och därför är det möjligt att hans hår aldrig hade blivit klippt. Man kunde troligen se på hans kläder och utseende att han levde ett enkelt liv, helt inriktad på att göra Guds vilja.
I Bibeln används beteckningen ”gräshoppa” om flera olika hoppande insekter som uppträder i stora svärmar. En analys som har gjorts i Jerusalem visade att ökengräshoppor till 75 procent består av protein. När man ska äta gräshoppor i vår tid brukar man rosta, koka, steka eller torka dem. Oftast tar man bort benen och vingarna. Gräshoppor sägs smaka ungefär som räkor eller krabbor och är mycket proteinrika.
På bilden syns ett bo byggt av vilda bin (1) och en vaxkaka med honung (2). Den honung som Johannes åt kan ha varit producerad av vilda bin av arten Apis mellifera syriaca, som finns i det området. Den här aggressiva arten klarar sig bra i det varma, torra klimatet i Judeens vildmark men lämpar sig inte för biodling. Men redan på 800-talet f.v.t. i Israel odlade man bin i lercylindrar. Man har hittat rester av ett stort antal bikupor mitt i en stad (som nu heter Tel Rehov) som låg i Jordandalen. Honungen i dessa bikupor var producerad av en art som verkar ha importerats från det som nu är Turkiet.
På Bibelns tid bestod sandaler av en platt sula av läder, trä eller något annat fibermaterial som fästes kring foten med läderremmar. Sandaler förekom i bildspråk och användes i symbolhandlingar, bland annat i samband med affärsuppgörelser. Om en man vägrade ingå svågeräktenskap med en änka som hade rätt till det, så var anvisningen enligt Moses lag att änkan skulle gå fram till honom och dra av honom sandalen, och hans släkt skulle få det vanärande namnet ”Den sandallöses hus”. (5Mo 25:9, 10) När det gällde ägarbyten och återköpsrätt skulle man ta sin sandal och ge den till den andra parten. (Rut 4:7) Att knyta upp någons sandalremmar eller bära någons sandaler ansågs vara så ovärdigt att man ofta lät en slav göra det. Johannes döparen anspelade på detta för att betona att Kristus hade en mycket högre ställning än han.
Johannes döpte Jesus i Jordan. Man vet inte exakt var dopet ägde rum.
Den här utsikten har man om man står på ett berg i närheten av Nasaret och tittar söderut. Man ser den bördiga Jisreeldalen, som sträcker sig västerut och österut och som nämns i flera bibliska skildringar. (Jos 17:16; Dom 6:33; Hos 1:5) Till vänster i bakgrunden ser man tydligt Morekullen, där staden Nain ligger på sluttningen. Det var i Nain som Jesus uppväckte en änkas son. (Dom 7:1; Lu 7:11–15) I mitten av bilden ser man berget Gilboa vid horisonten. (1Sa 31:1, 8) Jesus växte upp i Nasaret och kan ha varit på det här stället med utsikt över flera viktiga platser i Israels historia. (Lu 2:39, 40)
Det var i detta karga område som Johannes döparen började sin tjänst och som Jesus blev frestad av djävulen.
I vildmarken där Jesus var i 40 dagar och 40 nätter fanns lejon (1), leopard (2) och strimmig hyena (3). Lejon har inte funnits i de här trakterna på flera hundra år, men man kan fortfarande få se leoparder och hyenor, även om de har blivit sällsynta på senare år.
Fiskare på Galileiska sjön använde två typer av kastnät. Ett av dem var finmaskigt och användes för att fånga småfisk. Det andra var grovmaskigt och användes för att fånga större fisk. För att använda ett dragnät behövde man ha minst en fiskebåt och vara en grupp fiskare. Ett kastnät däremot kunde användas av en ensam fiskare som var i en båt eller stod på eller nära stranden. Kastnät kunde vara 6 meter i diameter eller ännu mer och hade stenar eller blysänken fästa runt kanten. Om det kastades ut på rätt sätt föll det plant mot vattenytan. Sänkena drog ner nätets ytterkant mot botten, och fisken inneslöts. En fiskare kunde sedan dyka för att plocka fisk ur nätet, eller så drog han försiktigt in nätet till stranden. Det krävdes stor skicklighet och uthållighet för att behärska den här tekniken.
Bibeln nämner fisk, fiske och fiskare många gånger i samband med Galileiska sjön. Det finns ca 18 fiskarter i den här sjön. Av dem är tio arter intressanta för fiskare. Dessa arter kan delas in i tre kommersiellt viktiga grupper. Den första gruppen omfattar tre arter av barb (på bilden visas Barbus longiceps) (1). De har fått det semitiska namnet biny, som betyder ”hår”, eftersom de har skäggtömmar vid mungiporna. De lever av sniglar och andra blötdjur och av småfisk. En av arterna kan bli 75 cm lång och väga mer än 7 kg. Den andra gruppen kallas musht (på bilden visas Tilapia galilea) (2), som betyder ”kam” på arabiska. Detta namn kommer av att de fem arterna i den här gruppen har en kamliknande ryggfena. En av de arterna kan bli ca 45 cm lång och väga omkring 2 kg. Den tredje gruppen är sardin (på bilden visas Acanthobrama terrae sanctae) (3), som påminner om strömming. Sedan gammalt konserverar man sardiner genom saltning.
De vita kalkstensväggarna på den här bilden är en del av en synagoga som dateras till tiden mellan sent 100-tal och tidigt 400-tal v.t. Under kalkstensväggarna ser man en svart basaltgrund, som tros vara resterna av en synagoga från första århundradet. Om det är så, skulle detta kunna vara en av de platser där Jesus undervisade och kanske platsen där han botade den demonbesatte mannen som nämns i Mk 1:23–27 och Lu 4:33–36.