Gråt

Gråt

Det att fälla tårar som ett uttryck för starka känslor (t.ex. sorg). I forna tider grät både män och kvinnor, också mäktiga krigare som David, och de såg det inte som ett tecken på svaghet. (1Mo 42:24; 43:30; 45:2, 3, 14, 15; 46:29; Rut 1:9, 14; 2Sa 13:36; Job 30:25; Ps 6:6–8) En av de främsta orsakerna till att man grät var att någon älskad släkting eller vän hade dött. (2Sa 18:33–19:4; Lu 7:11–15; 8:49–56; Joh 20:11–15) När någon som var respekterad och älskad dog kunde ett helt folk gråta över honom. (2Sa 3:31–34) Ibland kunde långa perioder avsättas för att ge uttryck åt sorg på det sättet. (1Mo 50:1–3, 10, 11; 4Mo 20:29; 5Mo 34:8) Andra omständigheter som orsakade gråt var nederlag i krig (5Mo 1:44, 45; Jer 31:15; Klag 1:16), fångenskap (Ps 137:1), förtryck (Pre 4:1), stora tragedier (Est 3:13, 14; 4:1–4) och samvetskval över synder (Esr 10:1–4; Jer 3:21, 22; 31:9; Joel 2:12; Lu 22:54–62; Jak 4:8, 9; se SORG). Ceremoniellt gråtande ingick i tillbedjan av den babyloniske guden Tammuz. (Hes 8:14)

Det var inte bara känslor av personlig förlust eller sorg som kunde orsaka gråt, utan också djup oro och starka känslor för andra. Aposteln Paulus skrev att han allvarligt förmanade och tillrättavisade sina trosfränder under tårar. (Apg 20:31; 2Kor 2:4) Med gråt nämnde han dem som vandrade som ”fiender till Kristi tortyrpåle”. (Flp 3:18, 19) Och på grund av det nära förhållande som rådde mellan Paulus och tillsyningsmännen i församlingen i Efesos började de alla gråta då de fick veta att de kanske inte mer skulle få se apostelns ansikte. (Apg 20:36–38)

Ibland grät Jehovas tillbedjare medan de bad. Det gällde till exempel Hanna, Hiskia och Nehemja. (1Sa 1:9–11; 2Ku 20:1–5; Neh 1:2–4; Ps 39:12) Och då Jesus Kristus var på jorden frambar han ödmjuka böner och vädjanden till sin Fader ”med starka rop och tårar”. (Heb 5:7)