Lukasevangeliet 7:1–50

7  När han hade sagt allt han ville till folket gick han in i Kapernaum.  En officer där hade en tjänare som han uppskattade mycket, men tjänaren var allvarligt sjuk och var döende.+  När officeren hörde talas om Jesus skickade han dit några av judarnas äldste för att be honom komma och bota tjänaren.  De kom till Jesus och bönade och bad: ”Han förtjänar verkligen att du gör detta för honom,  för han älskar vårt folk, och det är han som har byggt vår synagoga.”  Så Jesus följde med dem. Men när de närmade sig huset mötte de några vänner till officeren med ett bud från honom: ”Herre, du behöver inte komma hit, för jag är inte värdig att du kommer hem till mig.+  Det är därför jag inte sökte upp dig själv. Befall bara att min tjänare ska bli frisk, så blir han det.  Jag står ju själv under befäl, men jag har även soldater under mig. Och när jag befaller en soldat: ’Ge dig i väg!’ så ger han sig i väg, och när jag säger till en annan: ’Kom!’ så kommer han. Om jag säger till min tjänare: ’Gör detta!’ så gör han det.”  Jesus blev imponerad när han hörde detta och vände sig till dem som följde honom och sa: ”Jag ska säga er att inte ens bland israeliterna har jag träffat någon med så stark tro.”+ 10  Och när officerens vänner kom tillbaka till huset hade tjänaren blivit frisk.+ 11  Kort därefter gav han sig av till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och många andra följde med honom. 12  När han närmade sig stadsporten bars en död man ut. Han var den ende sonen,+ och hans mor var dessutom änka. Många i staden följde med henne. 13  När Herren fick se henne kände han starkt för henne+ och sa: ”Gråt inte mer.”+ 14  Sedan gick han fram och rörde vid båren, och bärarna stannade. Han sa: ”Unge man, jag säger till dig: Res dig upp!”*+ 15  Då satte han sig upp och började prata, och Jesus överlämnade honom till hans mor.+ 16  Alla fylldes av stor vördnad och började ära Gud och sa: ”En stor profet har framträtt bland oss”,+ och: ”Gud har tagit sig an sitt folk.”+ 17  Och ryktet om honom spred sig i hela den trakten och i hela Judeen. 18  Johannes lärjungar berättade nu för Johannes om allt som hade hänt.+ 19  Då kallade han till sig två av sina lärjungar och sände dem till Herren för att fråga: ”Är du den som ska komma,+ eller ska vi vänta på någon annan?” 20  När de kom till Jesus sa de: ”Johannes döparen vill att vi ska fråga dig om du är den som ska komma eller om vi ska vänta på någon annan.” 21  Jesus höll precis på med att bota många människor som led av olika besvär+ och svåra sjukdomar och att driva ut onda andar, och han gav också många blinda synen tillbaka. 22  Jesus svarade dem: ”Gå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: blinda kan se,+ rörelsehindrade* kan gå, spetälska blir friska, döva kan höra,+ döda får livet tillbaka och fattiga får höra de goda nyheterna.+ 23  Lycklig är den som inte tvivlar på mig.”*+ 24  När Johannes lärjungar hade gått därifrån började Jesus tala till människorna om Johannes: ”Vad förväntade ni er att få se när ni gick ut i vildmarken? Ett strå som vajade i vinden?+ 25  Vad trodde ni att ni skulle få se? Någon i fina* kläder?+ De som går i praktfulla kläder och lever i lyx bor ju i kungapalatsen. 26  Så vad gick ni egentligen ut för att få se? En profet? Ja, och jag säger er: Han är mycket större än en profet.+ 27  Det är om honom det står skrivet: ’Se! Jag sänder min budbärare framför dig, och han ska bana väg för dig.’+ 28  Jag säger er: Ingen som har blivit född av en kvinna är större än Johannes, men den minste i Guds rike är större än han.”+ 29  (Då sa alla som hörde detta, även skatteindrivarna, att Gud var rättfärdig. De hade nämligen blivit döpta av Johannes.+ 30  Men fariséerna och de lagkunniga* brydde sig inte om vad Guds vilja* var för dem.+ De hade ju inte blivit döpta av Johannes.) 31  Jesus fortsatte: ”Så vad ska jag jämföra människorna i den här generationen med? Vilka liknar de?+ 32  De är som små barn som sitter på ett torg och ropar till varandra: ’Vi spelade flöjt för er, men ni dansade inte. Vi sjöng sorgesånger, men ni grät inte.’ 33  När Johannes döparen kom åt han inget bröd och drack inget vin,+ och då sa man: ’Han är demonbesatt!’ 34  Nu har Människosonen kommit, och han både äter och dricker, och då säger man: ’Titta! En frossare och drinkare, en som är vän med skatteindrivare och syndare.’+ 35  Men visheten bevisas rättfärdig genom sina gärningar.”*+ 36  En av fariséerna frågade Jesus flera gånger om han ville komma hem och äta hos honom. Så Jesus gick hem till farisén och lade sig till bords.+ 37  En kvinna som var känd i staden för att vara en syndare fick veta att han åt* hemma hos farisén, så hon tog med sig en alabasterflaska med väldoftande olja+ och gick dit. 38  Hon ställde sig på knä bakom honom och grät och fuktade hans fötter med sina tårar. Och hon torkade fötterna med sitt hår, kysste dem ömt och smorde in dem med den väldoftande oljan. 39  När farisén som hade bjudit hem honom såg det, tänkte han: ”Om den mannen verkligen hade varit en profet skulle han ha vetat vad det är för en kvinna som rör vid honom, att hon är en syndare.”+ 40  Då sa Jesus till honom: ”Simon, jag har något att säga dig.” Han sa: ”Lärare, säg det!” 41  ”Två män hade lånat pengar av en man. Den ene hade lånat 500 denarer och den andre 50. 42  När de inte klarade av att betala tillbaka efterskänkte mannen villigt deras skulder. Vem av dem kommer att älska honom mest?” 43  Simon svarade: ”Den som fick mest efterskänkt, antar jag.” Jesus sa: ”Helt rätt.” 44  Sedan vände han sig mot kvinnan och sa till Simon: ”Du ser den här kvinnan. När jag kom hem till dig gav du mig inget vatten att tvätta fötterna med. Men hon fuktade mina fötter+ med sina tårar och torkade dem med sitt hår. 45  Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter ända sedan jag kom hit. 46  Du hällde ingen olja på mitt huvud, men hon har smort in mina fötter med väldoftande olja. 47  Därför säger jag: Trots hennes många* synder har hon fått förlåtelse,+ eftersom hon har visat så stor kärlek.*+ Men den som bara har fått lite förlåtelse visar bara lite kärlek.” 48  Sedan sa han till henne: ”Dina synder är förlåtna.” + 49  Då sa de andra vid bordet till varandra: ”Vem är den här mannen som till och med förlåter synder?”+ 50  Men Jesus sa till kvinnan: ”Din tro har räddat dig.+ Gå i frid.”

Fotnoter

Eller ”Vakna!”
Eller ”lama”, ”halta”.
Ordagrant ”snavar på mig”.
Eller ”mjuka”.
Eller ”experterna på lagen”.
Eller ”vägledning”.
Eller ”Men det är resultatet av en människas gärningar som avslöjar om hon är vis”.
Eller ”låg till bords”.
Eller ”stora”.
Eller ”och därför visar hon så stor kärlek”.

Studienoter

Kapernaum: Av ett hebreiskt namn som betyder ”Nahums by” eller ”tröstens by”. (Nah 1:1, fotnot) Staden låg vid nordvästra sidan av Galileiska sjön. Den hade stor betydelse under Jesus jordiska tjänst och omnämns som ”staden där han bodde” i Mt 9:1.

Kapernaum: Se studienot till Mt 4:13.

En officer: Eller ”En centurion”. En centurion hade befäl över en centuria, som bestod av omkring 100 soldater i den romerska armén.

skickade han dit några av judarnas äldste: I parallellskildringen i Mt 8:5 står det att ”en officer [kom] fram till honom [Jesus]”. Judarnas äldste agerade uppenbarligen som ombud åt officeren. Det är bara Lukas som nämner den här detaljen.

Kort därefter: Vissa äldre handskrifter säger ”Följande dag”, men lydelsen i versen har starkt stöd i handskrifterna.

Nain: En stad i Galileen. Den låg omkring 35 km sydväst om Kapernaum, där Jesus tydligtvis hade varit innan han kom till Nain. (Lu 7:1–10) Nain nämns bara en gång i de kristna grekiska skrifterna, och det är i denna vers. Staden är troligtvis identisk med våra dagars Nein, en liten stad på nordvästra sidan av Morekullen, omkring 10 km sydsydöst om Nasaret. Från den här platsen har man vacker utsikt över Jisreelslätten. Ruiner i området visar att staden var större tidigare i historien. Den första av tre uppståndelser som Bibeln berättar att Jesus utförde ägde rum i Nain. De andra två inträffade i Kapernaum och Betania. (Lu 8:49–56; Joh 11:1–44) Omkring 900 år tidigare uppväckte profeten Elisa en kvinnas son i staden Sunem, som låg i närheten. (2Ku 4:8–37)

en enfödd son: Det grekiska ordet monogenẹ̄s, som brukar återges med ”enfödd”, har innebörden ”den ende”, ”ensam i sitt slag”, ”enastående”, ”unik”. I Bibeln används ordet för att beskriva relationen mellan föräldrar och deras söner och döttrar. (Se studienoter till Lu 7:12; 8:42; 9:38.) Aposteln Johannes använder det här ordet endast om Jesus (Joh 3:16, 18; 1Jo 4:9), men aldrig om Jesus födelse som människa eller hans liv som människa. Johannes använder i stället detta ord om Jesus i hans föremänskliga tillvaro som Logos, eller Ordet, den som i begynnelsen ”var hos Gud” redan ”innan världen fanns till”. (Joh 1:1, 2; 17:5, 24) Jesus är den enfödde sonen eftersom han var Jehovas förstfödde och den ende som skapades direkt av Gud. Andra andevarelser kallas på liknande sätt ”den sanne Gudens söner” och ”Guds söner” (1Mo 6:2, 4; Job 1:6, fotnot; 2:1, fotnot; 38:4–7), men de sönerna skapades av Jehova genom hans förstfödde son (Kol 1:15, 16). Som en sammanfattning: Ordet monogenẹ̄s syftar både på att Jesus är ”ensam i sitt slag”, ”unik”, ”ojämförlig” och på att han är den ende sonen som Gud har skapat själv. (1Jo 5:18; se studienot till Heb 11:17.)

enfödde son: Det grekiska ordet monogenẹ̄s, som brukar återges med ”enfödd”, har innebörden ”ensam i sitt slag”, ”den ende”, ”unik”. I aposteln Johannes skrifter används ordet uteslutande om Jesus. (Joh 1:14; 3:18; 1Jo 4:9; se studienot till Joh 1:14.) Även om andra andevarelser som Gud skapat kallas söner är det bara Jesus som kallas Guds ”enfödde son”. (1Mo 6:2, 4; Job 1:6, fotnot; 2:1, fotnot; 38:4–7) Jesus, den förstfödde Sonen, var den ende som skapades direkt av sin Far, så han var unik och skilde sig från alla andra av Guds söner. De skapades av Jehova genom hans förstfödde son. Det grekiska ordet monogenẹ̄s används på liknande sätt när Paulus säger att Isak var Abrahams ”enfödde son”. (Heb 11:17, fotnot) Även om Abraham blev far även till Ismael tillsammans med Hagar och fick flera söner med Ketura (1Mo 16:15; 25:1, 2; 1Kr 1:28, 32), så var Isak speciell. Han var den ende son som han fick genom ett löfte av Gud och den ende son som han fick med Sara. (1Mo 17:16–19)

stadsporten: Det grekiska ordet pọlis (stad) används tre gånger om Nain. Ordet syftar oftast på en stad med en stadsmur, men det är osäkert om Nain hade någon mur. Om staden inte omgavs av någon mur kan ”stadsporten” helt enkelt ha syftat på en öppning mellan husen där vägen ledde in i staden. Vissa arkeologer menar dock att Nain hade en stadsmur. Hur det än var, så kan Jesus och hans lärjungar ha mött begravningsföljet vid en port på Nains östra sida, som vette mot gravplatserna på bergssidan sydöst om den nutida staden Nein.

ende: Det grekiska ordet monogenẹ̄s, som brukar återges med ”enfödd”, har innebörden ”den ende”, ”ensam i sitt slag”, ”enastående”, ”unik”. Ordet används för att beskriva relationen mellan föräldrar och deras söner eller döttrar. I detta sammanhang används det i betydelsen ”enda barnet”. Samma grekiska ord används också om Jairos enda dotter och om en mans ende son, som Jesus botade. (Lu 8:41, 42; 9:38) I den grekiska Septuaginta används ordet monogenẹ̄s i berättelsen om Jeftas dotter. Det sägs: ”Hon var hans enda barn, han hade ingen annan son eller dotter.” (Dom 11:34) Aposteln Johannes använder ordet monogenẹ̄s fem gånger om Jesus. (För mer information om det här ordet och hur det används i samband med Jesus, se studienoter till Joh 1:14; 3:16.)

kände ... starkt för: Eller ”kände medlidande med”. Det här uttrycket är översatt från det grekiska verbet splagchnịzomai, som är besläktat med ordet för ”inälvor” (splạgchna). Det betecknar en intensiv känsla som kommer djupt inifrån och är ett av de starkaste grekiska orden för medkänsla och empati.

två av sina lärjungar: Parallellskildringen i Mt 11:2, 3 säger helt enkelt att Johannes döparen sände ”sina lärjungar”. Här i Lukas får vi veta hur många de var.

spetälska: Den form av spetälska som drabbade människor var en allvarlig hudsjukdom. När Bibeln talar om spetälska är det inte begränsat till den sjukdom som kallas så i dag. Alla som hade fått diagnosen spetälska var utstötta ur samhället så länge de var sjuka. (3Mo 13:2, fotnot, 45, 46; se Ordförklaringar under ”Spetälska”.)

döper er: Eller ”sänker ner er”. Det grekiska ordet baptịzō betyder ”doppa”. Andra avsnitt i Bibeln visar att dop innebär fullständig nedsänkning. Vid ett tillfälle döpte Johannes på en plats i Jordandalen nära Salim, ”eftersom det fanns gott om vatten där”. (Joh 3:23) När Filippus döpte den etiopiske hovmannen sägs det att båda två ”steg ner i vattnet”. (Apg 8:38) Samma grekiska ord används i Septuaginta i 2Ku 5:14, där det sägs att Naaman gav sig av till Jordan och ”doppade sig sju gånger”.

att folket behövde bli döpta för att visa att de hade ändrat sinne: Ordagrant ”sinnesändringens dop”. Dop tvättade inte bort synder. Men de som blev döpta av Johannes visade offentligt att de ångrade sina synder mot lagen och att de var beslutna att ändra sitt uppförande. Denna ångerfulla inställning bidrog till att leda dem till Kristus. (Gal 3:24) Därigenom förberedde Johannes folket på att se den räddning som Gud hade tillhandahållit. (Lu 3:3–6; se studienoter till Mt 3:2, 8, 11 och Ordförklaringar under ”Dop, döpa” och ”Ånger”.)

döpta av Johannes: Eller ”döpta med Johannes dop”. Det grekiska ordet bạptisma betyder ”nedsänkning”, ”neddoppning”. (Se studienoter till Mt 3:11; Mk 1:4.)

varken åt eller drack: Detta syftar tydligtvis på Johannes självuppoffrande levnadssätt, som innebar att han fastade och följde kravet för nasirer att avhålla sig från alkohol. (4Mo 6:2–4; Mt 9:14, 15; Lu 1:15; 7:33)

åt han inget bröd och drack inget vin: Se studienot till Mt 11:18.

skatteindrivarna: Många judar drev in skatt åt de romerska myndigheterna. Dessa judar föraktades av sina landsmän, inte bara för att de samarbetade med en avskydd främmande makt, utan också för att de krävde mer skatt än vad lagen föreskrev. Judar i allmänhet undvek skatteindrivare och ansåg att de inte var bättre än syndare och prostituerade. (Mt 11:19; 21:32.)

skatteindrivare: Se studienot till Mt 5:46.

sina gärningar: Ordagrant ”sina barn”. I den grekiska texten blir visheten personifierad och beskrivs som att den har barn. I parallellskildringen i Mt 11:19 sägs det att visheten har ”gärningar”. Vishetens ”barn”, eller gärningar, dvs. resultaten av det som Johannes döparen och Jesus gjorde, bevisade tydligt att anklagelserna mot dem var falska. Jesus sa i själva verket: ”Se på de rättfärdiga gärningarna, så förstår ni att anklagelserna är grundlösa.”

gick hem till farisén: Av de fyra evangelieskribenterna är det bara Lukas som nämner att Jesus blev inbjuden och tackade ja till att äta hemma hos fariséer. Andra tillfällen nämns i Lu 11:37; 14:1.

En kvinna som var känd ... för att vara en syndare: Bibeln visar att alla människor är syndare. (2Kr 6:36; Rom 3:23; 5:12) I det här sammanhanget har ordet ”syndare” en mer specifik innebörd och syftar tydligtvis på människor som karakteriserades av att utöva synd. Det kanske gällde synder av omoralisk eller brottslig natur. (Lu 19:7, 8) Det är bara Lukas som berättar om den syndiga kvinnan, kanske en prostituerad, som hällde olja över Jesus fötter. Det grekiska uttryck som här översätts med ”som var känd ... för att vara” betyder ordagrant ”som var”, men i det här sammanhanget syftar det sannolikt på något som kännetecknade en person eller en grupp som en individ tillhör.

synder: Ordagrant ”skulder”. Den som syndar mot någon står i skuld till den personen, eller har skyldigheter mot honom, och behöver därför hans förlåtelse. Vi kan få Guds förlåtelse när vi har förlåtit dem som har syndat mot oss. (Mt 6:14, 15; 18:35; Lu 11:4)

avskrev hans skuld: Eller ”förlät hans skuld (lån)”. Ibland används ”skuld” som en bild för synd. (Se studienot till Mt 6:12.)

som syndar mot oss: Eller ”som står i skuld till oss”. Den som syndar mot någon står bildligt talat i skuld till den personen, eller har skyldigheter mot honom, och behöver därför få hans förlåtelse. I mönsterbönen som Jesus lärde ut i bergspredikan använde han enligt den grekiska texten uttrycket ”skulder” i stället för synder. (Se studienot till Mt 6:12.) Det grekiska ordet för ”förlåta” som används här betyder ordagrant ”släppa”, dvs. släppa en skuld genom att inte kräva återbetalning.

Två män hade lånat pengar: Judar som levde under det första århundradet kände mycket väl till hur förhållandet var mellan en låntagare och en långivare, och ibland valde Jesus därför att använda sig av det i sina liknelser. (Mt 18:23–35; Lu 16:1–8) Liknelsen om de två männen som båda stod i skuld – den ene var skyldig tio gånger mer än den andre – finns bara i Lukas evangelium. Jesus berättade denna liknelse på grund av den attityd som värden, Simon, visade mot kvinnan som kom och hällde olja över Jesus fötter. (Lu 7:36–40) Jesus liknar synd vid en skuld som är så stor att den inte går att betala tillbaka och betonar principen: ”Den som bara har fått lite förlåtelse visar bara lite kärlek.” (Lu 7:47; se studienoter till Mt 6:12; 18:27; Lu 11:4.)

denarer: En denar var ett romerskt silvermynt som vägde ca 3,85 g och hade en bild av kejsaren på ena sidan. Som Mt 20:2 visar fick en jordbruksarbetare på Jesus tid vanligtvis en denar för en arbetsdag på tolv timmar. (Se Ordförklaringar under ”Denar” och Tillägg B14.)

vatten att tvätta fötterna med: Förr i tiden färdades man i huvudsak till fots, precis som i många delar av världen i dag. Vanliga, enkla människor gick ibland barfota, men många använde sandaler som inte bestod av mycket mer än en sula och några läderremmar. När man kom in i ett hus tog man av sig sandalerna. Ett viktigt uttryck för gästfrihet var att värden eller en tjänare tvättade gästernas fötter eller åtminstone hämtade vatten för detta ändamål. (1Mo 18:4; 24:32; 1Sa 25:41; Lu 7:37, 38)

Du gav mig ingen välkomstkyss: På Bibelns tid var en kyss ett tecken på tillgivenhet eller respekt. Att kyssa någon kunde inbegripa att med läpparna beröra en annan persons läppar (Ord 24:26), kind eller, i speciella fall, fötter (Lu 7:37, 38). Det var vanligt inte bara att manliga och kvinnliga släktingar kysste varandra (1Mo 29:11; 31:28), utan också att manliga släktingar kysste varandra (1Mo 27:26, 27; 45:15; 2Mo 18:7; 2Sa 14:33). Det var dessutom ett tecken på tillgivenhet mellan nära vänner. (1Sa 20:41, 42; 2Sa 19:39)

Media

Kungapalats
Kungapalats

När Jesus nämnde dem som bodde i ”kungapalatsen” (Mt 11:8; Lu 7:25) kan hans lyssnare ha tänkt på de många överdådiga palats som Herodes den store lät uppföra. På bilden ses lämningar av ett vinterpalats som han byggde i Jeriko. I komplexet ingick en kolonnförsedd mottagningshall (29 × 19 m), innergårdar med kolonnader i anslutning till de många rummen och ett badhus som hade både värmesystem och kylsystem. Till palatset hörde en trädgård i flera etage. Palatset kan ha härjats av en eldsvåda under ett uppror några årtionden innan Johannes döparen började sin tjänst, och det återuppbyggdes av Herodes son Arkelaus.

Torget
Torget

Vissa torg, som det på bilden, låg utmed en väg. Försäljarna ställde ofta ut så mycket varor på gatan att det blev svårt att ta sig fram. Förutom matvaror kunde man köpa bruksföremål, lerkrukor och dyrbara glasföremål. Eftersom det inte fanns något sätt att kyla ner varor, var man tvungen att gå till torget varje dag för att handla. Här fick man höra nyheter från försäljare eller andra som var på besök, barnen kunde leka och de som var utan arbete kunde se om de blev erbjudna något. Jesus botade sjuka på torget, och Paulus förkunnade. (Apg 17:17) De stolta fariséerna och de skriftlärda utnyttjade i stället torgens offentlighet till att synas och få folkets uppmärksamhet.

Flöjt
Flöjt

På Bibelns tid tillverkades flöjter ofta av vassrör eller ben, ibland rentav elfenben. Flöjten var det populäraste av alla instrument. Man spelade ofta flöjt vid festliga tillfällen, som på bröllop och andra bjudningar. (1Ku 1:40; Jes 5:12; 30:29) Barnen brukade härma detta när de lekte på torgen. Man spelade också flöjt vid begravningar. Professionella gråterskor ackompanjerades ofta av musiker som spelade sorgliga melodier på flöjt. Den bit av en flöjt som visas här hittades i Jerusalem bland lämningar som dateras till tiden då templet blev förstört av romarna. Den är omkring 15 cm lång och förmodligen tillverkad av ett ben från ett nötdjur.

Alabasterflaska
Alabasterflaska

Dessa små vasliknande parfymflaskor kallades alabastron och tillverkades från början av orientalisk alabaster, en form av kalciumkarbonat som bröts i närheten av staden Alabastron i Egypten. Det kärl som visas på bilden hittades i Egypten och har daterats till mellan 150 f.v.t. och 100 v.t. Så småningom började man tillverka liknande kärl av billigare material, som gips. Dessa kallades också alabastron, eftersom de användes för samma ändamål. Men kärl av äkta, orientalisk alabaster användes till dyrbara salvor och parfymer, till exempel dem som Jesus blev smord med när han var hos en farisé i Galileen och när han var hos Simon den spetälske i Betania.