DET var på försommaren 1970. Jag låg i en sjukhussäng på Valley Forge General Hospital i Phoenixville i USA. En manlig sjuksköterska tog blodtrycket på mig varje halvtimme. Jag var en 20-årig soldat som fått en allvarlig infektion. Sjuksköterskan, som var några år äldre än mig, såg orolig ut. Blodtrycket fortsatte att sjunka, och jag frågade honom: ”Har du någon gång sett en människa dö?” Han blev alldeles blek och svarade: ”Nej, aldrig.”

I den stunden verkade det som om hoppet var ute för mig. Men hur kom det sig att jag blev sjuk? Jag ska berätta lite om mitt liv.

Jag blev sjuk när jag arbetade som operationsassistent under Vietnamkriget. Mitt mål var att en dag bli kirurg, och jag tyckte om att hjälpa sjuka och skadade. Jag kom till Vietnam i juli 1969, och som alla nykomlingar fick jag ledigt en vecka för att anpassa mig till tidsskillnaden och den intensiva hettan.

Sedan anmälde jag mig för tjänstgöring vid en operationsklinik i Dong Tam i Mekongdeltat, och inte långt därefter anlände flera helikoptrar med massor av sårade soldater. Jag var mycket patriotisk och beredd att jobba hårt, så jag satte genast i gång. De sårade förbereddes för operation och skickades snabbt vidare till några luftkonditionerade plåtbaracker, som fungerade som operationssalar. En kirurg, en narkossköterska och två andra sjuksköterskor trängdes i de trånga utrymmena och gjorde sitt bästa för att rädda liv. Jag lade märke till några stora svarta säckar som låg kvar i helikoptrarna. Jag fick veta att det var kroppsdelar från soldater som hade blivit sprängda i strid. Det här var första gången jag såg krig på nära håll.

Som ung fick jag höra en del om sanningen. Min älskade mamma studerade Bibeln med Jehovas vittnen, men hon blev aldrig döpt. Jag tyckte om att vara med när mamma studerade. Men  ungefär vid den tiden gick jag förbi en Rikets sal tillsammans med min styvpappa. Jag frågade honom: ”Vad är det?” Han svarade: ”Håll dig långt borta från de där!” Eftersom jag älskade och litade på honom lyssnade jag till hans råd. Därför tappade jag kontakten med Jehovas vittnen.

När jag kom tillbaka från Vietnam, kände jag ett behov av Guds hjälp och vägledning. Smärtsamma minnen hade skapat känslomässiga ärr i mig. Det kändes som att ingen riktigt förstod vad som pågick i Vietnam. Det hade kommit rapporter om att barn slaktades i kriget. Och jag minns att demonstranter anklagade de amerikanska soldaterna för att mörda oskyldiga barn.

För att stilla min andliga hunger började jag gå på gudstjänster i olika kyrkor. Gud har alltid betytt mycket för mig, men kyrkorna gjorde mig besviken. Till slut gick jag på ett möte som Jehovas vittnen höll i Delray Beach i Florida. Det var en söndag i februari 1971.

När jag kom in var föredraget nästan slut, men jag stannade och lyssnade på vakttornsstudiet. Jag kommer inte ihåg vad som sades, men jag kommer ihåg hur de små barnen bläddrade i sina biblar för att hitta verserna. Det gjorde starkt intryck på mig. Jag lyssnade och iakttog. När jag skulle gå, kom en äldre man fram till mig. Den här käre brodern var Jim Gardner. Han höll fram en bok som hette Sanningen som leder till evigt liv och frågade: ”Skulle du vilja ha den här?” Vi bestämde tid och träffades torsdag morgon för vårt första bibelstudium.

Den söndagen jobbade jag natt. Jag arbetade på akutmottagningen på ett sjukhus i Boca Raton i Florida. Mitt skift var från elva på kvällen till sju på morgonen. Det var lugnt den natten så jag hade tid att läsa boken jag fått. En sjuksköterska kom fram till mig och slet boken ur mina händer. Hon såg på omslaget och skrek: ”Du ska väl inte bli en sådan där?” Jag ryckte tillbaka boken och sa: ”Jag har bara kommit halvvägs än, men det ser så ut!” Då lämnade hon mig i fred, och jag läste ut boken samma natt.

När jag och broder Gardner träffades, frågade jag honom vad vi skulle studera. ”Boken jag gav dig”, svarade han. Men då sa jag: ”Den har jag redan läst.” Broder Gardner svarade vänligt: ”Vi kan väl bara gå igenom det här första kapitlet.” Han bad mig att slå upp många verser i min egen bibel, och jag blev förvånad över hur mycket jag hade missat. Äntligen fick jag lära känna den sanne guden Jehova!

Broder Gardner, som blev min nära vän, gick igenom tre kapitel i ”Sanningsboken” med mig den morgonen. Från och med då studerade vi tre kapitel varje torsdag. Jag uppskattade verkligen de här studiestunderna. Vilken förmån att få bli  undervisad av den här smorde brodern som personligen känt Charles T. Russell.

Efter några veckor blev jag godkänd som en odöpt förkunnare av de goda nyheterna. Jim hjälpte mig mycket, bland annat med utmaningarna i tjänsten från hus till hus. (Apg. 20:20) Jag samarbetade med Jim, och han lärde mig att tycka om tjänsten. Jag ser fortfarande predikandet som min viktigaste uppgift. Det är en underbar gåva att få vara Jehovas medarbetare! (1 Kor. 3:9)

Nu skulle jag vilja berätta om något väldigt personligt – min första kärlek till Jehova. (Upp. 2:4) Den kärleken har hjälpt mig att bearbeta svåra krigsminnen och hantera prövningar. (Jes. 65:17)

Jag kommer ihåg en särskild dag våren 1971. Mina föräldrar hade precis kastat ut mig från lägenheten de låtit mig bo i. Min styvpappa ville absolut inte ha ett Jehovas vittne på sina ägor! Just vid den tiden hade jag inte så mycket att röra mig med. Sjukhuset jag arbetade på betalade ut lön varannan vecka, men jag hade redan använt det mesta av lönen till finkläder för att kunna vara en värdig representant för Jehova i tjänsten. Jag hade ett sparkonto, men det var på en bank uppe i Michigan där jag hade växt upp. Så jag fick helt enkelt bo i bilen några dagar. När jag ville duscha och raka mig gjorde jag det på olika bensinmackar.

En dag medan jag fortfarande bodde i bilen kom jag till mötet för tjänst några timmar innan det började. Jag hade nyss gått av mitt skift på  sjukhuset, och jag parkerade bilen bakom Rikets sal. Då, när ingen kunde se mig, blev jag överväldigad av minnen från Vietnam – lukten av bränt människokött och synen av torkat blod. För min inre syn kunde jag se de unga soldaterna och höra deras röster. ”Kommer jag att klara det? Kommer jag att klara det?” Jag visste att de skulle dö, men jag försökte lugna dem så gott jag kunde utan att visa vad jag tänkte. Där i bilen blev känslorna för mycket för mig.

Jag bad till Jehova, och floder av tårar rann nerför mina kinder. (Ps. 56:8) Men då började jag tänka på uppståndelsehoppet. Plötsligt slog det mig! Det är ju i uppståndelsen Jehova kommer att gottgöra all blodspillan jag sett och den känslomässiga smärta jag och andra lidit av. Jehova kommer att uppväcka de unga männen, och då får de lära känna sanningen om honom. (Apg. 24:15) Just i den stunden blev jag alldeles varm inombords – jag kände att jag älskade Jehova ända från hjärteroten. Det kommer jag aldrig att glömma. Från den dagen har jag försökt göra mitt bästa för att aldrig tappa min första kärlek till Jehova, särskilt när jag gått igenom svårigheter och prövningar.

Människor gör fruktansvärda saker i krig, och jag var inget undantag. Men jag har fått tröst av att tänka på två bibelställen som blivit mina favoriter. Det första är Uppenbarelseboken 12:10, 11 där det står att Djävulen kommer att bli besegrad inte bara av vårt vittnande, utan också av Lammets blod. Det andra är Galaterna 2:20. Den versen fick mig att inse att Jesus faktiskt dog ”för mig”. Det är som att Jehova ser mig genom Jesus blod. Han har förlåtit mig för allt jag gjort. Den tanken har hjälpt mig att få ett rent samvete och motiverat mig att göra allt jag kan för att hjälpa andra att lära känna Jehova, som är så förlåtande. (Hebr. 9:14)

När jag ser tillbaka på mitt liv, känner jag mig tacksam för att Jehova alltid har tagit hand om mig. Jag kan ta ett exempel. När Jim fick veta att jag bodde i bilen, hjälpte han mig genast att få kontakt med en syster som hade ett pensionat. Jag kände att Jehova använde Jim och den kära systern för att ordna ett fint boende åt mig. Jehova är så omtänksam! Han tar verkligen hand om sina lojala tjänare.

I maj 1971 var jag tvungen att åka till Michigan för att ta itu med några saker. Innan jag lämnade församlingen i Delray Beach i Florida, fyllde jag bagageutrymmet med litteratur. Sedan körde jag norrut på Interstate 75, men litteraturen tog slut redan innan jag passerat nästa stat, Georgia. Jag predikade flitigt de goda nyheterna på alla möjliga platser. Jag stannade vid fängelser och rastplatser, och jag delade till och med ut vikblad till män jag träffade på toaletter. Ibland undrar jag om några av de frön jag sådde någonsin började växa. (1 Kor. 3:6, 7)

Jag måste erkänna att jag inte var så taktfull när jag var ny i sanningen, särskilt inte när jag pratade med min familj. Eftersom min första kärlek till Jehova var så stark var jag väldigt frimodig men inte så taktfull. Jag älskar verkligen mina äldre bröder John och Ron, och jag nära nog tvingade dem att lyssna när jag predikade. Även om jag senare bad om ursäkt för att jag varit så påträngande, så slutar jag aldrig be om att de ska ta emot sanningen. Jehova har utbildat mig sedan dess, och jag har lärt mig att vara taktfull när jag predikar och undervisar. (Kol. 4:6)

Jag kommer aldrig glömma min första kärlek till Jehova. Men min familj och mina vänner kommer också alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag älskar verkligen min underbara hustru Susan. Jag visste att jag ville gifta mig med någon som kunde stötta mig i tjänsten. Och Susan var en stark, andlig syster. Jag minns en gång när jag hälsade på Susan efter att vi blivit ihop. Hon satt på trappan framför sina föräldrars hus i Cranston och läste Vakttornet och Bibeln. Jag såg att det hon läste inte var studieartiklar, men att hon ändå slog upp bibelställena. Det gjorde intryck på mig, och jag tänkte: ”Här är en andlig syster!” Vi gifte oss i december 1971, och jag är så tacksam för att hon ända sedan dess har stått vid min sida och stöttat mig. Jag uppskattar såklart att hon älskar mig, men det jag uppskattar mest är att hon älskar Jehova mer.

Jehova har också gett mig och Susan två dyrbara gåvor – våra söner Jesse och Paul. Jehova var en naturlig del av deras liv när de växte upp. (1 Sam. 3:19) Och vi är stolta över att de har gjort sanningen till sin egen. De har fortsatt att tjäna Jehova eftersom de inte har glömt sin egen första kärlek till honom, och de har båda varit i heltidstjänsten i över 20 år. Jag är också stolt över mina två svärdöttrar, Stephanie och Racquel. De  är som döttrar för mig. Båda mina söner gifte sig med andliga systrar, som älskar Jehova av hela sitt hjärta och hela sin själ. (Ef. 6:6)

Efter mitt dop tjänade jag 16 år i Rhode Island, och där fick vi många nära vänner. Jag har härliga minnen av de fantastiska äldstebröder som jag samarbetade med. Och även de resande tillsyningsmännen hade ett positivt inflytande på mig, men de är för många för att nämnas här. Det är en underbar förmån att få arbeta med bröder som bevarat sin första kärlek till Jehova. År 1987 flyttade vi till North Carolina som hade ett större behov, och där knöt vi ännu fler vänskapsband. *

I augusti 2002 fick Susan och jag en inbjudan att bli medlemmar av betelfamiljen i Patterson i USA. Och vi tackade ja till det. Jag arbetade på tjänsteavdelningen och Susan i tvätten. Hon älskade att jobba där! Men senare, i augusti 2005, blev jag inbjuden att tjäna som medlem av den styrande kretsen. Jag kände mig otillräcklig för uppgiften. Och min älskade hustru blev överväldigad av tanken på allt ansvar, arbete och resande som det skulle innebära. Dessutom har Susan aldrig tyckt om att flyga, men flyga måste vi göra hela tiden! Men hon har fått både kärleksfulla råd och uppmuntran från fruarna till de andra bröderna i den styrande kretsen. Det här har hjälpt henne att vara besluten att stödja mig helhjärtat. Och det är något jag älskar henne för.

På mitt kontor är jag omgiven av många foton på människor som betyder mycket för mig. De påminner mig om vilket rikt liv jag har haft. Jag har gjort mitt bästa för att komma ihåg min första kärlek till Jehova. Och han har redan välsignat mig rikligt för det!