Frågor från läsekretsen

När Jesus Kristus sände ut de 12 apostlarna att predika, skulle de då ta med sig en stav och ha på sig sandaler?

En del menar att de tre evangelieskildringar som återger händelsen då Jesus sände ut apostlarna motsäger varandra. Men om vi jämför de här skildringarna kan vi komma fram till en intressant slutsats. Jämför först vad Markus och Lukas skrev. Markus berättelse lyder: ”[Jesus] gav dem föreskrifter att inte ta med sig något annat för färden än en stav – inget bröd, ingen matpåse och inga kopparpengar i bältet. Sandaler skulle de binda på sig, men de skulle inte ha på sig två underklädnader.” (Mark. 6:7–9) Lukas skrev: ”Ta inget med er på färden, varken stav eller matpåse eller bröd eller silverpengar; ha inte heller två underklädnader.” (Luk. 9:1–3) Det är här som det verkar vara en motsägelse. Enligt Markus skulle apostlarna ta med sig en stav och binda på sig sandaler, men Lukas skildring säger att de inte skulle ta med sig något alls, inte ens en stav. Till skillnad från Markus nämner Lukas ingenting om några sandaler.

För att förstå vad Jesus ville förmedla vid det här tillfället kan vi se på det uttryck som är gemensamt för alla tre evangelieskildringarna. Både i de nyss citerade skildringarna och i Matteus 10:5–10 blev apostlarna tillsagda att inte ha ”två underklädnader”. Det är rimligt att alla apostlarna hade en underklädnad på sig. Så de skulle inte skaffa ytterligare en för färden. Och de bar också sandaler. Markus framhöll behovet av att ”binda på sig” sandaler, de sandaler som de redan hade. Men stavarna då? I The Jewish Encyclopedia sägs det: ”Det verkar ha varit vanligt bland de forntida hebréerna att också ha med sig en stav.” (1 Mos. 32:10) Markus nämnde att apostlarna inte skulle ”ta med sig något annat för färden” än den stav som de hade med sig när Jesus gav befallningen. Evangelieskribenterna betonade alltså Jesu anvisningar om att inte skjuta upp färden för att skaffa sig extra saker.

Detta betonades också av Matteus, som hörde Jesu befallning vid det här tillfället och skrev ner den. Jesus sade: ”Skaffa er inte guld eller silver eller koppar att ha i bältet eller en matpåse för färden eller två underklädnader eller sandaler eller en stav; ty arbetaren är värd sin mat.” (Matt. 10:9, 10) Men hur var det med sandalerna som apostlarna hade på sig och stavarna som de hade i handen? Jesus sade inte att de skulle kasta bort det som de redan hade, utan han sade att de inte skulle skaffa sig sådana saker. Varför gav han dem en sådan befallning? Därför att ”arbetaren är värd sin mat”. Detta var grundtanken i Jesu befallning, som stämde överens med hans uppmaning i bergspredikan att de inte skulle vara bekymrade för vad de skulle äta, dricka eller ha på sig. (Matt. 6:25–32)

Även om evangelieskildringarna till en början kan verka motsägande innehåller de samma tanke. Apostlarna skulle gå som de var och inte bli distraherade av att skaffa fler saker. Varför inte det? Därför att Jehova skulle ta hand om dem.

 Vilka avsåg Salomo när han skrev ”en kvinna, ja, kvinnor”? (Pred. 2:8)

Det går inte att säga säkert, men en möjlighet är att det handlade om framstående kvinnor som Salomo träffade vid det kungliga hovet.

I Predikarboken, kapitel 2, nämnde Salomo olika saker som han hade genomfört, däribland sina enorma byggnadsprojekt. Han tillade: ”Jag samlade också silver och guld åt mig, och egendom som är kännetecknande för kungar och för provinser. Jag skaffade mig sångare och sångerskor och det som är människosönernas stora glädje: en kvinna, ja, kvinnor.” (Pred. 2:8)

Många bibelkommentatorer antar att de ”kvinnor” som Salomo nämnde var de många utländska hustrur och bihustrur som han hade i slutet av sitt liv, kvinnor som fick honom att överge sann tillbedjan. (1 Kung. 11:1–4) Men den förklaringen är inte helt tillfredsställande. När Salomo skrev de här orden var han redan bekant med dessa ”kvinnor”. Och vid den tiden var han fortfarande godkänd av Jehova, för Jehova använde ju honom till att skriva bibelböcker. Detta passar knappast in på den situation han befann sig i senare i livet när han hade hundratals utländska hustrur och bihustrur och började tillbe falska gudar.

I Predikarboken sade Salomo att han ”sökte finna välbehagliga ord och ett sätt att skriva som ger den rätta meningen, ord som är sanna”. (Pred. 12:10) Vi vet att han kände till orden för ”hustru”, ”drottning” och ”bihustru”, eftersom han använde de orden i sina skrifter. (Ords. 5:18; 12:4; 18:22; Pred. 9:9; Höga V. 6:8, 9) Men i Predikaren 2:8 använde han inte de välbekanta orden.

Här använde han i stället ett ovanligt hebreiskt ord (i singular och i plural) som inte förekommer någon annanstans i Bibeln. Bibelforskare medger att innebörden i ordet är osäker. Många bibelöversättare menar att frasen i Predikaren 2:8 syftar på kvinnor, först uttryckt i singular och sedan i en pluralform som antingen uttrycker flertal eller har en superlativ betydelse. * Den här frasen återges därför i Nya världens översättning med ”kvinna” (singular) följt av ”ja, kvinnor” (plural).

Salomo var så välkänd att en drottning från det välmående riket Saba hörde talas om honom, besökte honom och blev imponerad. (1 Kung. 10:1, 2) Detta antyder vad som skulle kunna vara en förklaring till de ”kvinnor” som Salomo talade om. Han kan ha syftat på framstående kvinnor som han mötte vid hovet under de många år han fortfarande hade Guds ynnest.

[Fotnot]