Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Vem är en Guds tjänare?

Vem är en Guds tjänare?

Bibelns syn

Vem är en Guds tjänare?

KVÄLLEN innan Jesus dog sin offerdöd blev hans närmaste vänner inbegripna i ett hetsigt meningsutbyte. Enligt Lukas 22:24 ”uppstod ... [det] en hetsig dispyt bland dem om vilken av dem som tycktes vara störst”. Det här var inte första gången ett sådant meningsutbyte hade inträffat bland Jesu apostlar. Vid åtminstone två tidigare tillfällen hade Jesus varit tvungen att rätta till deras tänkesätt.

Så sorgligt att Jesus denna kritiska kväll återigen blev tvungen att påminna dem om hurdan en kristen tjänare verkligen bör vara. Han sade: ”Den störste bland er, han bör bli såsom den yngste, och den som utövar chefskap bör bli såsom den som betjänar.” — Lukas 22:26.

Det bör inte förvåna oss att apostlarna hade en felaktig syn på vikten av ställning och bemärkthet. Före Jesus hade det exempel de sett i fråga om religiöst ledarskap huvudsakligen varit de skriftlärda och fariséerna. I stället för att ge folket andlig vägledning understödde dessa falska tjänare stelbenta traditioner och regler som ”stänger himlarnas kungarike för människorna”. De var statusinriktade och självupptagna individer som sökte framträdande ställningar och som gjorde sina gärningar ”för att bli sedda av människorna”. — Matteus 23:4, 5, 13.

Ett nytt slag av tjänare åt Gud

Jesus framlade emellertid för sina lärjungar något helt nytt när det gäller andlig tjänst. Han lärde: ”Ni skall inte låta kalla er Rabbi, ty en är er lärare, medan ni alla är bröder. För övrigt skall ni inte kalla någon på jorden för fader, ty en är er Fader, den himmelske. ... Men den störste bland er skall vara er tjänare.” (Matteus 23:8–11) Jesu lärjungar skulle inte efterlikna de religiösa ledarna på sin tid. Om de ville vara Guds sanna tjänare, måste de efterlikna Jesus. Vilket exempel lämnade han efter sig?

I Bibeln används ofta det grekiska ordet diạkonos för ”tjänare”. The Encyclopedia of Religion förklarar att detta ord betecknar ”inte en ställning, utan det förhållande som innebär att tjänaren står till tjänst för den han betjänar: att följa Kristi exempel ... är det centrala i den kristna förståelsen av begreppet tjäna”.

I överensstämmelse med den rätta definitionen av ordet ”tjänare” gav Jesus ut sig för andra. Han förklarade tålmodigt att ”Människosonen inte har kommit för att bli betjänad utan för att betjäna och ge sin själ till en lösen i utbyte mot många”. (Matteus 20:28) Jesus använde osjälviskt sin tid, sin energi och sin förmåga för att hjälpa andra fysiskt och andligt. Varför det? Därför att han kände medlidande med de andligt vilseledda folkskarorna som samlades kring honom. Han ville hjälpa. Generös kärlek motiverade honom i hans tjänst, och han ville att hans lärjungar skulle visa samma givmilda inställning. — Matteus 9:36.

Jesus angav genom sitt livsmönster hur Guds framtida tjänare skulle leva och verka. ”Skörden är stor, men arbetarna är få”, sade han. ”Be därför ivrigt skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” (Matteus 9:37, 38) Ja, Kristi tjänare skulle vara arbetare i det förnämsta arbete som världen någonsin skådat — att ge andlig tröst åt hela människosläktet genom att predika och undervisa om de goda nyheterna om Guds kungarike. — Matteus 28:19, 20.

Denna inriktning på att ge och på att tillgodose andras behov är vad som gör Kristi inställning till att tjäna så särskiljande. Han lärde sina tjänare att vara arbetare — andliga fiskare och herdar, inte mystiker och akademiker med speciella skrudar och insignier. — Matteus 4:19; 23:5; Johannes 21:15–17.

Bibelns syn

Tråkigt nog blev denna upphöjda, osjälviska mall för Guds tjänare — att vara självuppoffrande förkunnare och lärare — förvrängd. Det som började som den kristna förkunnartjänsten utvecklades till en formell, hierarkisk institution. Ordnar och klasser bildades, och de förlänades prestige och makt och samlade ofta stora rikedomar. Detta vållade söndring. En prästklass utvecklades som till största delen ägnade sig åt att utdela religiösa sakrament och ge råd till de felande. Kristendomen under det första århundradet förändrades under följande århundraden från en aktiv religion där var och en var en Guds tjänare till en passiv religion där bara en handfull speciellt utbildade och officiellt godkända personer kunde predika och undervisa.

Men Bibeln identifierar en kristen tjänare, inte genom en särskild dräkt, någon komplicerad ritual eller något statligt förordnande, utan genom hans osjälviska arbete. Aposteln Paulus angav huvuddragen i den inställning kristna tjänare skulle visa. Han uppmuntrade dem att inte göra något av självupptagenhet, utan med anspråkslöshet i sinnet. — Filipperna 2:3.

Paulus tillämpade verkligen det han lärde. Genom att hålla sig troget till Kristi mönster sökte han aldrig sin ”egen fördel utan de mångas, för att de skall kunna bli räddade”. Han förstod och kände djupt sitt ansvar att, som han sade, ”kostnadsfritt ... erbjuda de goda nyheterna, i det syftet att inte missbruka min rättighet i förbindelse med de goda nyheterna”. Han ”sökte [inte] ära från människor”. — 1 Korinthierna 9:16–18; 10:33; 1 Thessalonikerna 2:6.

Vilken enastående förebild för en sann kristen tjänare! De som följer hans utmärkta exempel och vandrar efter det osjälviska mönster som Jesus Kristus ställde upp och dessutom ger rikligt av sig själva för att ge andra andligt bistånd och tröst genom de goda nyheterna visar att de är sanna Guds tjänare. — 1 Petrus 2:21.