De första kristna och Roms gudar

I ETT brev till den romerske kejsaren Trajanus förklarade Plinius den yngre, ståthållare i Bithynien: ”Tillsvidare har jag beträffande personer som anklagats inför mig för att vara kristna förfarit på följande sätt: Jag har ställt frågan till dem, om de är kristna. Om de erkänner detta, har jag ställt samma fråga ytterligare två gånger samtidigt som jag hotat med bestraffning. Om de ändå framhärdar har jag gett order om bestraffning.” När det gällde dem som förnekade att de var kristna genom att smäda Kristus och tillbe kejsarens bild och de gudabilder som Plinius hade fört till domstolen skrev han: ”Dem ansåg jag mig böra släppa.”

De första kristna förföljdes för sin vägran att tillbe kejsaren och olika gudabilder. Hur var det då med andra religioner i romarriket? Vilka gudar dyrkades, och hur betraktade romarna dem? Varför förföljdes de kristna för sin vägran att offra till Roms gudar? Svaren på dessa frågor kommer att hjälpa oss att hantera liknande frågor i vår tid som berör vår lojalitet mot Jehova.

Romarrikets religioner

Precis som människor i romarriket hade många olika språk och skilda kulturer, så dyrkade de också många olika gudomligheter. Hur underlig judendomen än kan ha tett sig för romarna, så betraktade de den ändå som en religio licita, eller erkänd religion, och skyddade den. Två gånger om dagen offrades två lamm och en tjur för kejsaren och den romerska nationen i Jerusalems tempel. Om dessa offer blidkade en gud eller många gudar var likgiltigt för romarna. Det som betydde något var att den här handlingen gav tillräckligt med bevis för att judarna var lojala mot Rom.

Hedendom i olika former var vanlig i lokala kulter. Grekisk mytologi hade blivit accepterad i vida kretsar, och det var vanligt med spådom. Så kallade mysteriereligioner från Östern lovade sina anhängare odödlighet, direkt uppenbarelse och tillträde till gudarna genom mystiska riter. Dessa religioner spreds över hela riket. Under de första århundradena v.t. var det vanligt med dyrkan av den egyptiske guden Sarapis och gudinnan Isis, den syriska fiskgudinnan Atargatis och den persiske solguden Mithra.

 Bibelboken Apostlagärningarna ger en tydlig bild av den hedniska atmosfär som omgav de första kristna. Den romerske prokonsuln på Cypern umgicks till exempel med en judisk trollkarl. (Apg. 13:6, 7) I Lystra trodde människor att Paulus och Barnabas var de grekiska gudarna Hermes och Zeus. (Apg. 14:11–13) När Paulus var i Filippi hade han en konfrontation med en tjänsteflicka som utövade spådom. (Apg. 16:16–18) I Athen sade aposteln att dess invånare tycktes ”vara mer benägna än andra att frukta gudomligheterna”. I den staden hade han också sett ett altare med inskriften ”Åt en okänd Gud”. (Apg. 17:22, 23) Invånarna i Efesos tillbad gudinnan Artemis. (Apg. 19:1, 23, 24, 34) På ön Malta sade människorna att Paulus var en gud, eftersom han inte blev skadad av ett ormbett. (Apg. 28:3–6) I sådana miljöer måste de kristna vara på sin vakt mot sådant som kunde fördärva deras rena tillbedjan.

Romersk religion

Allteftersom romarriket växte erkände romarna nya gudomligheter som de kom i kontakt med som olika manifestationer av gudar som de redan kände. I stället för att förbjuda utländska kulter accepterade de romerska erövrarna dem. Roms religion blev därför lika mångskiftande som dess multikulturella befolkning. Människor kunde dyrka flera olika gudar samtidigt.

Den främste bland Roms inhemska gudar var Jupiter, kallad Optimus Maximus, den bäste och störste. Man menade att han uppenbarade sig i vinden, regnet, blixten och dundret. Jupiters syster och gemål, Juno, som förknippades med månen, sades bevaka alla sidor av kvinnors liv. Hans dotter, Minerva, var skyddspatron för hantverket, skådespeleriet, konsten och kriget.

Romarna trodde på ett till synes ändlöst antal gudomligheter. Larer och penater var familjegudar. Vesta var gudinna för hemmets härd. Janus, guden med två ansikten, var begynnelsernas gud. Varje hantverk hade sin skyddsgud. Romarna trodde även på gudar och gudinnor för abstrakta begrepp. Pax skyddade freden, Salus hälsan, Pudicitia blygsamheten och kyskheten,  Fides troheten, Virtus modet och Voluptas vällusten. Varje handling i romarnas offentliga och privata liv ansågs vara underställd gudarnas vilja. För att försäkra sig om en gynnsam utgång av ett företag måste rätt gud blidkas genom rituella böner, offer och festligheter.

Ett sätt att ta reda på gudarnas vilja var att söka efter omen. Det gjorde man framför allt genom att undersöka offrade djurs inälvor. Man menade att tillståndet och utseendet på dessa organ visade om gudarna ogillade eller gillade det man skulle företa sig.

I slutet av 100-talet f.v.t. hade Rom kommit att identifiera sina förnämsta gudar med grekernas förnämsta gudar – Jupiter med Zeus, Juno med Hera osv. Romarna hade också omfattat den mytologi som förknippades med de grekiska gudomligheterna. De här legenderna var på intet sätt smickrande för gudarna, som hade samma fel och brister som människor. Zeus framställdes till exempel som en våldtäktsman och pedofil, som hade sex med dödliga och förment odödliga individer. Gudarnas skamlösa äventyr, som ofta fick vilda applåder på de forntida teatrarna, gav dem som dyrkade dem frihet att hänge sig åt sina djuriska lustar.

Det var antagligen inte många bildade människor som tog legenderna bokstavligt. Några tolkade dem som allegorier. Det kan förklara varför Pontius Pilatus ställde den berömda frågan: ”Vad är sanning?” (Joh. 18:38) Den frågan har uppfattats som ett uttryck för ”den utbredda uppfattningen hos bildade människor att det inte går att fastställa något som sanning”.

Kejsardyrkan

Under Augustus regering (27 f.v.t. till 14 v.t.) uppstod kejsardyrkan. I synnerhet i de grekisktalande östra provinserna kände många verklig tacksamhet mot Augustus, som efter en lång period av krig hade skapat välstånd och fred. Människor ville ha fortsatt skydd av någon med myndighet som de kunde se. De ville ha en institution som kunde övervinna religiösa skiljaktigheter, främja patriotism och ena världen under dess ”frälsare”. Detta ledde till att kejsaren kom att betraktas som en gud.

Även om Augustus under sin livstid inte tillät andra att kalla honom gud, insisterade han på att personifikationen av Rom som en gudinna, Dea Roma, skulle dyrkas. Augustus blev förklarad vara en gud efter sin död. Lokala religiösa och patriotiska känslor i provinserna riktades således både mot romarrikets centrum och dess härskare. Den nya kejsarkulten, som snart spred sig till alla provinser, blev ett sätt att uttrycka vördnad och lojalitet mot staten.

Domitianus, kejsare mellan 81 och 96 v.t., var den förste romerske härskare som krävde att bli dyrkad som en gud. På hans tid hade romarna insett skillnaden mellan kristna och judar och motstod det som de betraktade som en ny kult. Det var antagligen under Domitianus regering som aposteln Johannes var förvisad till ön Patmos för att han hade ”vittnat om Jesus”. (Upp. 1:9)

Uppenbarelseboken skrevs under Johannes förvisning. I den nämner han Antipas, en kristen som dödades i Pergamon, ett viktigt centrum för kejsardyrkan. (Upp. 2:12, 13) Vid den tiden kan myndigheterna ha börjat kräva att de kristna skulle utföra  statsreligionens ritualer. Hur det nu än var med detta, så krävde Plinius 112 v.t. att de kristna i Bithynien skulle utföra sådana ritualer, vilket framgår av hans brev till Trajanus som nämndes i början av den här artikeln.

Trajanus lovordade Plinius för hans sätt att hantera de fall han hade ställts inför och gav anvisningar om att de kristna som vägrade att dyrka romerska gudar skulle avrättas. ”Men”, skrev Trajanus, ”den som förnekar att han är kristen och i handling bevisar detta, nämligen genom att åkalla våra gudar, den må också, även om han tidigare varit misstänkt, kunna erhålla nåd p g a sin ånger.”

Romarna kunde inte tänka sig en religion som krävde odelad hängivenhet av sina anhängare. De romerska gudarna krävde inte det, så varför skulle de kristnas Gud göra det? Man menade att dyrkan av statens gudar bara visade att man erkände det politiska systemet. Vägran att dyrka dem betraktades därför som förräderi. Men som Plinius upptäckte kunde flertalet kristna inte tvingas att rätta sig efter detta. För dem skulle en sådan handling innebära otrohet mot Jehova, och många av de första kristna dog hellre än att de deltog i avgudisk kejsardyrkan.

Varför är det här något som bör intressera oss i vår tid? Jo, för att i vissa länder förväntas medborgarna vörda nationella symboler. Som kristna respekterar vi helt visst den myndighet som världsliga regeringar har. (Rom. 13:1) Men när det gäller ceremonier där flagghälsning ingår vägleds vi av att Jehova Gud kräver odelad hängivenhet och av råden i hans ord att ”fly från avgudadyrkan” och att vara på vår ”vakt mot avgudarna”. (1 Kor. 10:14; 1 Joh. 5:21; Nah. 1:2) Jesus sade: ”Det är Jehova, din Gud, du skall tillbe, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst.” (Luk. 4:8) Må vi därför fortsätta att vara lojala mot den Gud som vi tillber.

[Infälld text på sidan 5]

Sanna kristna ägnar Jehova odelad hängivenhet.

[Bilder på sidan 3]

De första kristna vägrade att dyrka kejsaren eller gudabilder.

Kejsar Domitianus.

Zeus.

[Bildkälla]

Kejsar Domitianus: Todd Bolen/Bible Places.com; Zeus: Foto av Todd Bolen/Bible Places.com, taget på arkeologiska museet i Istanbul

[Bild på sidan 4]

De kristna i Efesos vägrade att dyrka den populära gudinnan Artemis. (Apg. 19:23–41)