Apostlagärningarna 28:1–31

28  När vi var i säkerhet fick vi veta att ön hette Malta.+  Lokalbefolkningen visade oss ovanligt stor medmänsklighet. De tog omtänksamt hand om oss och gjorde upp en eld eftersom det regnade och var kallt.+  Paulus hade samlat ihop en hög torra kvistar och lade dem på elden när en huggorm kröp ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand.  När öborna såg giftormen hänga från hans hand sa de till varandra: ”Den mannen måste vara en mördare, och även om han har blivit räddad ur havet har Rättvisan sett till att han ska mista livet.”  Men han skakade av sig ormen i elden utan att bli skadad.  Folket trodde att han skulle svullna upp eller falla ner död. Men när de hade väntat en lång stund och det fortfarande inte hade hänt något ändrade de sig och började säga att han var en gud.+  Inte långt från den här platsen hade Pụblius, den främste mannen på ön, några jordegendomar. Han tog emot oss gästfritt, och vi stannade där i tre dagar.  Det råkade vara så att Pụblius far låg sjuk i feber och dysenteri. Paulus gick in till honom och bad, lade händerna på honom och botade honom.+  Efter det började också andra öbor som var sjuka komma till Paulus och bli botade.+ 10  De gav oss många gåvor för att visa sin uppskattning, och när vi skulle segla därifrån kom de och försåg oss med allt vi behövde. 11  Efter tre månader på ön seglade vi ut med ett skepp som hade ”Zeus söner” som galjonsbild. Skeppet var från Alexandria och hade legat för ankar vid ön under vintern. 12  Vi lade till i Syrakụsa och stannade där i tre dagar, 13  och därifrån seglade vi vidare och kom till Rẹgium. En dag senare började det blåsa en sydlig vind, och dagen därpå var vi framme i Putẹoli. 14  Där träffade vi några bröder, och de fick oss att stanna hos dem en vecka. Sedan fortsatte vi mot Rom. 15  När bröderna i Rom fick höra att vi var på väg gick de till Tre värdshus för att möta oss, och några av dem gick ända till Ạppius marknadsplats. När Paulus fick syn på dem tackade han Gud och kände sig mycket uppmuntrad.+ 16  Till slut kom vi till Rom. Paulus fick tillåtelse att bo i en egen bostad tillsammans med den soldat som höll vakt över honom. 17  Tre dagar senare kallade han samman judarnas främsta män. När de hade samlats sa han: ”Bröder, trots att jag inte har gjort något ont mot vårt folk eller brutit mot våra förfäders seder och bruk,+ greps jag i Jerusalem och överlämnades åt romarna.+ 18  Efter att de hade förhört mig+ ville de frige mig, för jag var inte skyldig till något som förtjänar dödsstraff.+ 19  Men judarna motsatte sig det, och då blev jag tvungen att vädja till kejsaren,+ men jag var inte ute efter att anklaga mitt eget folk. 20  Det är anledningen till att jag ville träffa er och tala med er, för det är på grund av Israels hopp som jag bär dessa bojor.”+ 21  De sa till honom: ”Vi har inte fått något brev om dig från Judeen, och ingen av bröderna som har kommit därifrån har rapporterat eller sagt något ont om dig. 22  Men det är inte mer än rätt att du själv får berätta om dina uppfattningar. Vi vet ju att den här sekten+ blir motsagd överallt.”+ 23  De bestämde vilken dag de skulle träffas hos honom, och då var det ännu fler som kom. Och från morgonen ända till kvällen förklarade han saken för dem och vittnade grundligt om Guds rike, och med hjälp av både Moses lag+ och profeterna+ visade han att de borde tro på Jesus.+ 24  En del av dem började tro på det han sa, men andra ville inte tro. 25  Eftersom de inte kom överens började de gå därifrån, men Paulus sa bara: ”Genom den heliga anden sa profeten Jesaja träffande till era förfäder: 26  ’Gå till det här folket och säg: ”Ni kommer visserligen att höra men inte alls förstå, och ni kommer att se men ändå inte uppfatta något.+ 27  För folkets hjärta har blivit oemottagligt.* De har hört med sina öron utan att reagera, och de har stängt sina ögon och blundat. Därför kan de varken se eller höra, och de kan inte förstå med hjärtat och ändra sig så att de kan bli läkta av mig.”’+ 28  Därför ska ni veta att budskapet om räddning från Gud har sänts ut till folk från andra nationer.+ De kommer att lyssna på det.”+ 29  —— 30  Han stannade kvar i hela två år i en egen hyrd bostad,+ och han tog vänligt emot alla som kom till honom. 31  Och utan att bli hindrad förkunnade han modigt+ om Guds rike+ för dem och undervisade om Herren Jesus Kristus.

Fotnoter

Ordagrant ”tjockt”, ”fett”.

Studienoter

Adriahavet: På Paulus tid omfattade Adriahavet ett större område än det som vi numera kallar Adriatiska havet. Enligt den grekiske geografen Strabon hade havet fått sitt namn efter staden Atria, som låg vid floden Pos mynning i den vik som numera kallas Venedigbukten. (Geografika, 5, I, 8) Den nutida italienska staden Adria ligger en bit in från kusten. Benämningen Adriahavet verkar ursprungligen bara ha syftat på farvattnen närmast staden, men efter hand kom Adriahavet att omfatta ett allt större område, tills det omfattade det som i dag kallas Adriatiska havet, Joniska havet och den del av Medelhavet som ligger öster om Sicilien (och Malta) och väster om Kreta. (Se Tillägg B13.)

Malta: I den grekiska texten står det Melịtē, och i flera hundra år har man menat att det syftar på den ö som numera är känd som Malta. När fartyget som Paulus reste med lämnade Knidos, som låg på Mindre Asiens sydvästra spets, tvingades det söderut av en stark vind och rundade Kreta på sydsidan. (Apg 27:7, 12, 13, 21) I Apg 27:27 sägs det att fartyget ”kastades ... av och an på Adriahavet”, som på Paulus tid omfattade ett större område än det som vi numera kallar Adriatiska havet. Det omfattade även Joniska havet och den del av Medelhavet som ligger öster om Sicilien och väster om Kreta. Det innefattade därmed även havet vid våra dagars Malta. (Se studienot till Apg 27:27.) Med tanke på Euroaquilos vindriktning (Apg 27:14) är det troligt att fartyget drev västerut och förliste på ön Malta, söder om Sicilien. Genom åren har forskare pekat ut flera olika öar som det Melịtē som Bibeln talar om. Enligt en teori handlar det om en ö som ligger nära Korfu utanför Greklands västkust. Ett annat förslag har sin grund i det grekiska ordet Melịtē och pekar ut ön Melite Illyrica, som nu heter Mljet och ligger i Adriatiska havet utanför Kroatiens kust. Men med tanke på hur resan beskrivs i Bibeln är det inte troligt att fartyget vände och seglade så långt norrut som till Korfu eller Mljet. (Se Tillägg B13.)

utlänningar: Eller ”icke-greker”. En del äldre bibelöversättningar återger det grekiska ordet bạrbaros med ”barbarer”. Upprepningen ”bar bar” förmedlade tanken på stamning, babbel eller obegripligt tal och var ursprungligen grekernas beteckning för utlänningar som talade ett annat språk. På den tiden betecknade inte ordet en obildad, rå, ociviliserad människa, och det uttryckte inte någon känsla av förakt. Ordet bạrbaros betecknade helt enkelt icke-greker till skillnad från greker. En del judiska skribenter, däribland Josefus, räknade sig själva bland dem som omfattades av begreppet. Romarna kallade sig själva barbarer tills de anammade den grekiska kulturen. Paulus använder alltså bạrbaros som ett neutralt ord i ett uttryck som inkluderar alla människor: ”Både greker och utlänningar.”

Lokalbefolkningen: Eller ”Folket som talade ett främmande språk”. En del äldre bibelöversättningar återger det grekiska ordet bạrbaros med ”barbarer”. Det är ett ljudhärmande (onomatopoetiskt) ord, och upprepningen ”bar bar” förmedlade tanken på stamning, babbel eller obegripligt tal. Ordet ”barbar” var ursprungligen grekernas beteckning för utlänningar som talade ett annat språk. På den tiden betecknade inte ordet en obildad, rå, ociviliserad människa, och det uttryckte inte någon känsla av förakt. Ordet bạrbaros betecknade helt enkelt icke-greker till skillnad från greker. En del judiska skribenter, däribland Josefus, räknade sig själva bland dem som omfattades av begreppet. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XIV, 187 [x, 1]; Contra Apionem [Mot Apion], I, 58 [11]) Romarna kallade sig själva barbarer tills de anammade den grekiska kulturen. Här används ordet om invånarna på Malta, som troligen talade puniska, ett språk som inte är besläktat med grekiskan. (Se studienot till Rom 1:14.)

medmänsklighet: Eller ”vänlighet”, ”människokärlek”. Det grekiska ordet filanthrōpịa betyder ordagrant ”människovänlighet”. Sådan vänlighet innefattar att ha uppriktigt intresse för andra människor och visa gästfrihet genom att sörja för deras behov och bekvämlighet. Som det framgår av den här versen kan människor visa den här egenskapen även innan de lär känna Jehova. Ett liknande exempel finns i Apg 27:3, där det besläktade ordet filanthrọ̄pōs beskriver hur officeren Julius behandlade Paulus. I Tit 3:4 används det grekiska ordet filanthrōpịa för att beskriva Jehovas känslor. Där återges det med ”kärlek till människor”.

en huggorm: I dag finns det inga huggormar på Malta. Men som den här skildringen visar så kände invånarna under det första århundradet till huggormar. Huggormarna kan ha utrotats från ön på grund av befolkningsökningen eller miljöförändringar genom åren.

Rättvisan: Grekiska: dịke. Syftar möjligen på den hämndgiriga rättvisans gudinna eller på rättvisan som ett abstrakt begrepp. I den grekiska mytologin är Dike också namnet på rättvisans gudinna. Man trodde att hon iakttog människors orättvisa handlingar och rapporterade dem till Zeus, så att de skyldiga kunde straffas. Invånarna på Malta kan därför ha tänkt att Paulus visserligen överlevde skeppsbrottet, men att den gudomliga rättvisan nu såg till att han blev straffad genom en huggorm.

Zeus söner: Grekiska: Diọskouroi. Zeus söner var i den grekiska och romerska mytologin Kastor och Polydeukes (Castor och Pollux). De var tvillingsöner till guden Zeus (Jupiter) och drottning Leda av Sparta. De ansågs bland annat vara sjömännens beskyddare som kunde rädda sjömän som var i fara ute på havet. Den här upplysningen om galjonsbilden på skeppet är ytterligare ett bevis för att skildringen skrevs av ett ögonvittne.

Syrakusa: En stad på Siciliens sydöstra kust med en fin hamn. Den heter i dag Siracusa. Enligt historikern Thukydides grundlades staden av korinthierna år 734 f.v.t. Flera av forntidens stora personligheter föddes i Syrakusa, till exempel matematikern Arkimedes. År 212 f.v.t. erövrades Syrakusa av romarna. (Se Tillägg B13.)

Puteoli: En viktig hamnstad sydöst om Rom som låg omkring 10 km västsydväst om Neapel. Är numera känd som Pozzuoli. Man kan än i dag se omfattande ruiner av en gammal pir där. Josefus omnämner platsen med dess gamla namn, Dikaiarkeia, och uppger att det fanns en judisk koloni där. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XVII, 328 [xii, 1]) Paulus kom till Puteoli omkring år 59 v.t. när han var på väg till Rom för att stå inför kejsaren. Fartyget kom från Regium (heter i dag Reggio di Calabria), en hamnstad på Italiens sydspets, mitt emot Sicilien, ca 32 mil sydsydöst om Puteoli. De kristna bröderna i Puteoli bad enträget Paulus och hans resesällskap att stanna hos dem en vecka. (Apg 28:14) Det visar att Paulus hade en viss frihet trots att han var fånge. (Se Tillägg B13.)

Sedan fortsatte vi mot Rom: Resan från Puteoli till Rom, som låg 245 km bort, kan ha tagit uppemot en vecka. Paulus och hans reskamrater reste tydligtvis från Puteoli till Capua, och därifrån kan de ha tagit vägen Via Appia de återstående 212 kilometerna till Rom. Via Appia var uppkallad efter Appius Claudius Caecus, en romersk censor som började bygga den år 312 f.v.t. Med tiden förband den Rom med hamnstaden Brundisium (det nutida Brindisi), porten mot öster. Stora delar av vägen var belagd med stora basaltblock. Vägens bredd varierade. Vissa sträckor var vägen knappt 3 m bred, och andra sträckor var den mer än 6 m bred. Men det grundläggande kravet var att vägen skulle vara tillräckligt bred för att två vagnar skulle kunna mötas. Från vissa platser längs vägen kunde man se Medelhavet. Vägen korsade Pontinska träsken, en sumpmark som fick en romersk skald att beklaga sig över myggorna och stanken. Man hade byggt en kanal längs vägen, så när vägen var översvämmad kunde man resa igenom området med kanalbåt. Strax norr om träskområdet låg Appius marknadsplats, omkring 65 km från Rom, och Tre värdshus, ett rastställe omkring 50 km från staden.

Appius marknadsplats: Eller ”Forum Appii”. Latin: Ạppii Fọrum. En marknadsplats ca 65 km sydöst om Rom. Platsen var en välkänd anhalt utmed den berömda romerska huvudvägen Via Appia, som gick från Rom till Brundisium (nutida Brindisi) via Capua. Både vägen och marknadsplatsen var uppkallade efter grundaren, Appius Claudius Caecus, som levde på 300- och 200-talet f.v.t. Eftersom de som reste från Rom brukade stanna till på den här platsen efter första resdagen blev den en livlig handelsstad. Platsen låg dessutom vid den norra änden av en kanal som gick längs vägen och som korsade Pontinska träsken. Det berättas att de resande om natten färdades på kanalen i pråmar dragna av mulor. Den romerske skalden Horatius berättar hur besvärlig resan var och beklagar sig över grodorna och myggen, och han skriver att Appius marknadsplats var full av ”sjömän och argsinta krogfolk”. (Satirer och epoder, 1959, s. 48) Men trots att platsen var så otrevlig stod bröderna från Rom där och väntade glada och förväntansfulla. De ville gärna följa Paulus och de andra den sista etappen av resan. I dag ligger den lilla byn Borgo Faiti utmed Via Appia på den plats där Foro Appio, eller Forum Appii, en gång låg. (Se Tillägg B13.)

Tre värdshus: Eller ”Tres Tabernae”. Latin: Tres Tabernas. Det här stället nämns också i andra gamla skrifter och låg vid Via Appia. Det låg ca 50 km sydöst om Rom och ca 15 km från Appius marknadsplats. Några få romerska lämningar är allt som finns kvar på platsen. (Se Tillägg B13.)

kejsaren: Det var Nero som var romersk kejsare vid den här tiden. Han regerade från år 54 v.t. till år 68 v.t., då han begick självmord vid 31 års ålder. Varje gång kejsaren nämns i Apg kapitel 25 till 28 är det Nero som avses. (Se studienoter till Mt 22:17; Apg 17:7 och Ordförklaringar.)

sekt: Det grekiska ord som har återgetts med ”sekt” (hairesis, som det svenska ordet ”heresi” kommer av) har tydligtvis grundbetydelsen ”val”. Det är så ordet används i 3Mo 22:18 i Septuaginta, där det sägs att israeliterna frambar offergåvor ”enligt hela sitt val”. I de kristna grekiska skrifterna avser detta ord en grupp människor som följer sina egna trosuppfattningar. Ordet används om två framträdande grenar av judendomen: fariséerna och sadducéerna. (Apg 5:17; 15:5; 26:5) De som inte var kristna kallade kristendomen för ”sekt”, ”nasaréernas sekt”, möjligen för att de betraktade de kristna som en grupp som hade brutit sig ur judendomen. (Apg 24:5, 14; 28:22) Det grekiska ordet hairesis användes också om grupperingar som uppstod inom den kristna församlingen. Jesus betonade vikten av enhet och bad om att hans efterföljare skulle vara eniga (Joh 17:21), och apostlarna var mycket intresserade av att bevara enheten i den kristna församlingen (1Kor 1:10; Jud 17–19). Om det skulle bli grupperingar i församlingen skulle det störa enheten. Det grekiska ordet hairesis kom därför med tiden att användas i negativ betydelse för att beskriva sådana utbrytargrupper eller avvikande grupper. Oenighet i trosfrågor kunde leda till stridigheter, splittring och fiendskap. (Jämför Apg 23:7–10.) Sektbildning skulle alltså undvikas och betraktades som något som hörde till ”köttets gärningar”. (Gal 5:19–21; 1Kor 11:19; 2Pe 2:1)

som ett vittne: Eller ”till ett vittnesbörd”. Det grekiska substantivet för ”vittne”, ”vittnesbörd” (martyrịa) förekommer mer än dubbelt så många gånger i Johannes evangelium som i de andra tre evangelierna tillsammans. Ett besläktat grekiskt verb, som här återges med vittna (martyrẹō), förekommer 39 gånger i Johannesevangeliet (det förekommer bara två gånger i de andra evangelieskildringarna, i Mt 23:31 och Lu 4:22). Det här grekiska verbet används så ofta i samband med Johannes döparen att en del har föreslagit att han borde kallas ”Johannes vittnet”. (Joh 1:8, 15, 32, 34; 3:26; 5:33; se studienot till Joh 1:19.) I Johannesevangeliet används det här verbet dessutom ofta i samband med Jesus tjänst. Det sägs ofta att Jesus ”vittnar”. (Joh 8:14, 17, 18) Det är särskilt värt att lägga märke till det Jesus sa till Pontius Pilatus: ”Jag föddes och kom hit till världen för att vittna om sanningen.” (Joh 18:37) I den uppenbarelse som Johannes fick omtalas Jesus som ”det trogna vittnet” och ”det trogna och sanna vittnet”. (Upp 1:5; 3:14)

vittnen om mig: Som trogna judar var Jesus första lärjungar redan vittnen om Jehova, och de vittnade om att han är den ende sanne Guden. (Jes 43:10–12; 44:8) Men nu skulle lärjungarna vara vittnen om både Jehova och Jesus. De skulle berätta för andra om Jesus viktiga roll i att upphöja, eller helga, Jehovas namn med hjälp av det messianska riket, som var ett nytt inslag i Jehovas avsikt. Med undantag av Johannesevangeliet är Apostlagärningarna den bibelbok där de grekiska orden för ”vittne” (mạrtys), ”vittna” (martyrẹō), ”vittna grundligt” (diamartỵromai) och besläktade ord används flest gånger. (Se studienot till Joh 1:7.) Tanken att vara ett vittne och att vittna grundligt om Guds avsikter – däribland om hans rike och Jesus viktiga roll – är ett tema som löper som en röd tråd genom Apostlagärningarna. (Apg 2:32, 40; 3:15; 4:33; 5:32; 8:25; 10:39; 13:31; 18:5; 20:21, 24; 22:20; 23:11; 26:16; 28:23) En del av de kristna under det första århundradet hade förstahandsinformation om Jesus liv, död och uppståndelse, och de kunde därför vittna om, eller bekräfta, dessa historiska fakta. (Apg 1:21, 22; 10:40, 41) De som längre fram satte tro till Jesus vittnade genom att berätta om vilken betydelse hans liv, död och uppståndelse hade. (Apg 22:15; se studienot till Joh 18:37.)

vittnade grundligt om Guds rike: Med undantag av Johannesevangeliet är Apostlagärningarna den bibelbok där de grekiska orden för ”vittne” (mạrtys), ”vittna” (martyrẹō), ”vittna grundligt” (diamartỵromai) och besläktade ord används flest gånger. (Se studienoter till Joh 1:7; Apg 1:8.) Tanken att vara ett vittne och att vittna grundligt om Guds avsikter – däribland om hans rike och Jesus viktiga roll – är ett tema som löper som en röd tråd genom Apostlagärningarna. (Apg 2:32, 40; 3:15; 4:33; 5:32; 8:25; 10:39; 13:31; 18:5; 20:21, 24; 22:20; 23:11; 26:16)

budskapet om räddning från Gud: Eller ”det medel varigenom Gud räddar”, ”denna räddning från Gud”. Det grekiska ordet sōtẹ̄rion används inte bara om räddning, utan också om det medel som räddningen ges genom. (Lu 2:30; 3:6; fotnoter) I vidare bemärkelse kan det även innefatta budskapet om hur Gud kommer att rädda mänskligheten.

I vissa yngre grekiska handskrifter och i vissa äldre översättningar till andra språk står det här: ”Och när han hade sagt detta gick judarna sin väg under livligt diskuterande sinsemellan.” Dessa ord förekommer dock inte i de tidigaste och mest tillförlitliga handskrifterna och är tydligtvis ingen del av den ursprungliga texten till Apostlagärningarna. (Se Tillägg A3.)

Han stannade kvar i hela två år: Under den här tvåårsperioden skrev Paulus breven till efesierna (Ef 4:1; 6:20), filipperna (Flp 1:7, 12–14), kolosserna (Kol 4:18), Filemon (Flm 9) och tydligtvis också hebréerna. Det verkar som att Paulus frigavs från sin husarrest år 61 v.t., när han troligen fick sitt fall prövat, kanske inför kejsar Nero eller en av hans representanter, och förklarades oskyldig. Som man kan förvänta av Paulus var han fullt upptagen i sin tjänst även efter detta. Han kan då ha genomfört sin planerade resa till Spanien. (Rom 15:28) Klemens av Rom skrev (ca 95 v.t.) att Paulus ”nådde västerns gräns”, dvs. den västligaste delen av romarriket. (De apostoliska fäderna, 1992, s. 35, ”Clemens [första] brev till korinthierna”, 5:7) De tre brev som Paulus skrev efter sin frigivning (1 och 2 Timoteus och Titus) visar att han troligtvis besökte Efesos, Kreta, Makedonien, Miletos, Nikopolis och Troas. (1Ti 1:3; 2Ti 4:13; Tit 1:5; 3:12) En del menar att det var i Nikopolis i Grekland som Paulus greps igen och att han omkring år 65 v.t. återigen satt fängslad i Rom. Men den gången visade Nero ingen nåd. Rom hade året innan härjats av en brand, och enligt den romerske historikern Tacitus hade Nero falskeligen anklagat de kristna för att ligga bakom branden. Nero hade sedan inlett en brutal förföljelsekampanj mot dem. I sitt andra och sista brev till Timoteus bad Paulus honom och Markus att komma snabbt, eftersom han trodde att han snart skulle avrättas. Under den tiden var Lukas och Onesiforos mycket modiga och riskerade sina liv för att besöka Paulus och uppmuntra honom. (2Ti 1:16, 17; 4:6–9, 11) Paulus blev troligen avrättad omkring år 65 v.t. Ända till sin död var Paulus ett enastående vittne om ”allt som Jesus gjorde och lärde”. (Apg 1:1)

utan att bli hindrad: Apostlagärningarna avslutas i en positiv ton. Trots att Paulus sitter i husarrest fortsätter han att öppet predika och undervisa. Inget kunde hindra att budskapet om riket spreds i Rom. Detta är en passande avslutning på Apostlagärningarna. Boken beskriver hur helig ande gav de första kristna kraft att påbörja historiens största predikokampanj: de goda nyheterna om Guds rike skulle spridas ”till jordens yttersta ände”. (Apg 1:8)

förkunnade: Det grekiska ordet har grundbetydelsen ”förkunna som offentlig budbärare”. Det betonar sättet att förkunna: vanligen ett öppet, offentligt tillkännagivande, inte en predikan till en grupp. Guds rike var temat för förkunnandet. Uttrycket ”Guds rike” förekommer sex gånger i Apostlagärningarna. Första gången det förekommer är i Apg 1:3, där det står att Jesus berättade om Guds rike under de 40 dagarna mellan hans uppståndelse och himmelsfärd. Guds rike fortsatte att vara det tema som präglade apostlarnas predikoarbete. (Apg 8:12; 14:22; 19:8; 28:23)

modigt: Eller ”frimodigt”. Det grekiska ordet parrēsịa har återgetts med ”frimodiga” i Apg 4:13. Det här substantivet och det besläktade verbet parrēsiạzomai, som ofta återges med ”tala modigt (med frimodighet)”, förekommer många gånger i Apostlagärningarna. Från början till slutet av Lukas skildring är det tydligt att mod var något som kännetecknade de första kristnas predikoarbete. (Apg 4:29, 31; 9:27, 28; 13:46; 14:3; 18:26; 19:8; 26:26)

Media

Hur en romersk väg var uppbyggd
Hur en romersk väg var uppbyggd

Det omfattande romerska vägnätet hjälpte de första kristna att sprida de goda nyheterna över hela romarriket. Aposteln Paulus färdades utan tvivel många mil längs dessa vägar. (Kol 1:23) Bilden illustrerar hur en typisk stenbelagd romersk väg var uppbyggd. Först markerade man ut var vägen skulle gå. Sedan grävde man en fördjupning, som man fyllde med bärlager av grus, murbruk och sand. Därefter belade man vägen med stora stenplattor och satte kantsten, som hjälpte till att hålla beläggningen på plats. Vägarna lutade svagt ut från mitten, vilket tillsammans med de material som användes bidrog till att regnvattnet leddes bort från vägytan. Längs vägkanten fanns det med jämna mellanrum utlopp, så att vattnet kunde rinna ner i de diken som löpte parallellt med vägen. De som byggde vägarna gjorde ett så gott arbete att några av vägarna finns kvar än i dag. Men de flesta vägarna i romarriket var inte så här avancerade utan bestod helt enkelt av packat grus.

Rom
Rom

Rom, som var huvudstad i romarriket, låg vid floden Tibern och var byggt i ett område med sju kullar. När romarriket växte, växte också staden. I mitten av det första århundradet kan det ha bott omkring en miljon människor i Rom, inbegripet en stor judisk befolkning. De första kristna i Rom var förmodligen judar och proselyter som hade varit i Jerusalem vid pingsten år 33 v.t. och som hade hört aposteln Petrus och de andra lärjungarna predika. De här nya lärjungarna kan ha tagit med sig de goda nyheterna till Rom när de återvände hem. (Apg 2:10) Omkring år 56 v.t. skrev aposteln Paulus i ett brev till de kristna i Rom att deras tro var ”omtalad i hela världen”. (Rom 1:7, 8) Filmen visar en modell av hur några kända platser i Rom kan ha sett ut på Paulus tid.

1. Via Appia

2. Circus Maximus

3. Palatinen och Caesars palats

4. Caesars tempel

5. Teatrar

6. Pantheon

7. Tibern

Via Appia
Via Appia

Detta foto visar en bit av Via Appia, som man fortfarande kan se i Italien. Den här vägen nämns inte uttryckligen i Bibeln, men det var troligtvis längs den Paulus kom när han färdades till Rom. Den äldsta delen av vägen byggdes år 312 f.v.t. Vägbygget fortsatte, och omkring år 244 f.v.t. sträckte sig Via Appia från Rom till Brundisium. (Se kartan.) Bröder från Rom reste söderut till Tre värdshus och Appius marknadsplats, som båda låg längs Via Appia, för att möta Paulus. (Apg 28:15) Appius marknadsplats låg ca 65 km från Rom, och Tre värdshus låg ca 50 km från Rom.

1. Rom

2. Tre värdshus

3. Appius marknadsplats

4. Via Appia

5. Brundisium (nutida Brindisi)

Kejsar Nero
Kejsar Nero

Detta guldmynt, som präglades omkring år 56–57 v.t., visar en byst av Nero, som regerade över romarriket från 54 till 68 v.t. Nero var den kejsare som Paulus vädjade till efter att han på felaktiga grunder hade blivit gripen i Jerusalem och därefter suttit fängslad i Caesarea från omkring 56 till omkring 58 v.t. Omkring år 59 v.t. satt Paulus i fängelse i Rom för första gången, och det verkar som att han förklarades oskyldig och frigavs omkring år 61 v.t. Men år 64 v.t. förstördes en fjärdedel av Rom i en brand, och några gav Nero skulden för katastrofen. För att avleda misstankarna lade han skulden på de kristna, och det utlöste en våg av våldsam förföljelse från myndigheternas sida. Det var troligtvis vid den tiden (65 v.t.) som Paulus fängslades för andra gången i Rom och sedan blev avrättad.