Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Visste du?

Visste du?

Visste du?

Vilka ingick i ”kejsarens hus” som Paulus hälsade från när han skrev till de kristna i Filippi?

Aposteln Paulus var i Rom när han skrev sitt brev till församlingen i Filippi omkring år 60–61. Vid den tiden var Nero kejsare. Men vilka i Neros hus skickade hälsningar till kristna i Filippi? (Filipperna 4:22)

Uttrycket ”kejsarens hus” avser inte nödvändigtvis kejsarens närmaste släktingar. Paulus syftade snarare på alla som var i kejsarens tjänst. Det kunde gälla både slavar och frigivna, i både Rom och de olika provinserna. Det ingick alltså tusentals personer i ”kejsarens hus”, och de tjänade vid hans olika palats och på hans ägor och egendomar. En del hade mycket enkla arbetsuppgifter, och andra hade större ansvar. Vissa hade till och med administrativa poster i romarriket.

Några av kejsarens tjänare i Rom blev tydligen kristna. Man vet inte om det var ett resultat av Paulus predikoarbete eller inte. Under alla omständigheter var ”de av kejsarens hus” särskilt intresserade av församlingen i Filippi. Det kunde bero på att Filippi var en romersk koloni med många pensionerade soldater och statstjänstemän. Så några av ”kejsarens hus”, som Paulus hälsade från, kanske hade vänner bland de kristna där i staden.

Vad innebar svågeräktenskap, som nämns i Moses lag?

Om en man i det forntida Israel dog utan att ha fått en son förväntades det att änkan skulle gifta om sig med hans bror. På det sättet kunde den avlidne mannens släktlinje föras vidare. (1 Moseboken 38:8) Det här arrangemanget blev sedan en del av Moses lag och kallas ibland för svågeräktenskap eller levirat. (5 Moseboken 25:5, 6) Skyldigheten att gifta sig med änkan gick vidare till andra män i den dödes släkt om han inte hade någon bror i livet, vilket framgår av berättelsen om Boas i bibelboken Rut. (Rut 1:3, 4; 2:19, 20; 4:1–6)

Svågeräktenskap praktiserades på Jesu tid. Det förstår man av Markus 12:20–22, där sadducéerna anspelade på den här sedvänjan. Under det första århundradet skrev den judiske historikern Flavius Josephus att svågeräktenskap förde släktlinjen vidare, höll arvsbesittningarna inom släkten och tryggade änkans framtid. På den tiden hade inte änkan rätt att ärva sin man, men däremot fick hennes barn inom svågeräktenskapet ärva honom.

Lagen tillät visserligen släktingar att vägra ingå svågeräktenskap, men det betraktades som skamligt att inte ”bygga upp sin brors hushåll”. (5 Moseboken 25:7–10; Rut 4:7, 8)