”De tidiga kristna filosoferna omfattade den grekiska föreställningen om själens odödlighet och tänkte på själen som något som Gud skapat och ingjutit i kroppen vid avlelsen.” (The New Encyclopædia Britannica, 1988, band 11, sidan 25)

”Den själ, som syndar, hon skall dö.” (Hesekiel 18:4, Helge Åkesons översättning)

Om den första människosjälens skapelse säger Bibeln: ”Jehova Gud grep sig an med att forma människan av stoft från marken och att blåsa in livets andedräkt i hennes näsborrar, och människan blev en levande själ [hebreiska: nẹfesh].” (1 Moseboken 2:7)

Det hebreiska ordet nẹfesh, som översätts med ”själ”, betyder ”en skapelse som andas”. När Gud skapade den första människan Adam var det inte en odödlig själ han ingöt i honom, utan den livskraft som uppehålls genom andningen. Ordet ”själ” i biblisk mening avser därför hela den levande varelsen. Om själen skils från livskraften, som ursprungligen kommer från Gud, dör den. (1 Moseboken 3:19; Hesekiel 18:20)

Läran om själens odödlighet väckte frågor: Var hamnar själen efter döden? Vad händer med de ondas själar? När till bekännelsen kristna omfattade myten om den odödliga själen fick det dem att godta en annan myt – läran om ett brinnande helvete.

Jämför följande bibelställen: Predikaren 3:19; Matteus 10:28; Apostlagärningarna 3:23.