Bibelforskarna, som senare blev kända som Jehovas vittnen, började predika organiserat i Mexiko 1917. Hundratals människor blev Jehovas vittnen under åren som följde, men under andra världskriget började myndigheterna ha synpunkter på var vi predikade och var vi höll våra möten.

 På den tiden sa mexikansk lag att all offentlig religiös verksamhet skulle ske i statliga byggnader. Det här blev ett problem för oss eftersom vi hade våra sammankomster i andra lokaler, vi höll möten hemma hos bröder och systrar och vi gick i tjänsten på allmänna platser och från dörr till dörr.

 För att följa den här lagen registrerade vi oss 1943 som en allmännyttig ideell kulturförening som verkade för att utbilda allmänheten. Vi fick vissa rättigheter som kulturförening som vi inte skulle ha haft om vi hade varit ett registrerat trossamfund. Till exempel fanns det inte längre något krav på att vi skulle ha all vår verksamhet i statliga byggnader.

 Mycket av vår verksamhet var kulturell och hade med utbildning att göra, så vi följde de krav myndigheterna hade på allmännyttiga kulturföreningar. (Romarna 13:1) Vårt mål var såklart fortfarande att lära andra om Bibeln, och snart märkte vi att Jehova välsignade det här upplägget. (Jesaja 48:17, 18) Det ledde till att väldigt många kom med i sanningen, som många Jehovas vittnen i Mexiko tydligt kommer ihåg.

 Vårt viktigaste arbete i Mexiko har alltid varit att förkunna de goda nyheterna om Guds rike. Men precis som Paulus så har vi anpassat oss efter omständigheterna. (1 Korinthierna 9:20–23) När han till exempel pratade med atenarna nämnde han inte Skrifterna. (Apostlagärningarna 17:22–31) Och vi gjorde på liknande sätt. När vi gick i tjänsten hade vi inte med oss Bibeln, och vi nämnde den inte heller när vi började prata med människor.

 ”Vi brukade presentera oss som representanter för en förening som höll på med kultur och utbildning”, berättar Isabel. ”Jag använde ofta artiklar i Vakna! som inte handlade om bibliska ämnen.” Men vad gjorde vi om den besökte ville lära sig mer om Gud? Då berättade vi för dem vad det står i Bibeln. Aurora säger: ”Eftersom vi inte hade biblar med oss så behövde vi lära oss ganska många bibelverser utantill. Det brukade också fungera bra om den besökte tog fram sin egen bibel, och så kunde vi läsa ur den.”

 Om någon ifrågasatte vår verksamhet var vi alltid beredda att förklara att vi hade lagen på vår sida. (Filipperna 1:7) Vi hade identitetskort som var utfärdade av regeringen, och det var väldigt bra. a María berättar: ”Vi hade alltid med oss ett identitetskort som var signerat av utrikesministern.” Och Samuel fortsätter: ”Så när myndighetspersoner frågade vad vi höll på med kunde vi bara visa dem kortet.”

 Våra identitetskort hjälpte oss också när vi blev motarbetade. En broder som heter Jesús bodde i delstaten Jalisco, och han berättar: ”År 1974 blev jag och ett gift par som också var vittnen stoppade av en stor folkmassa med en präst i spetsen. De tog med oss till de lokala myndigheterna, för de ville få oss att sluta gå i tjänsten. Men vi visade våra identitetskort för myndigheterna, och då lugnade hela situationen ner sig. Vi fick en del juridisk hjälp, och sedan kunde vi fortsätta studera med dem som var intresserade i området. I dag finns det flera församlingar i den staden.”

 Vi var en förening som höll på med utbildning, så vi erbjöd gratiskurser i att lära sig att läsa. b ”Det här initiativet kom i helt rätt tid”, säger Ariel. ”På den tiden var det många som inte hade gått i skolan, men de ville verkligen kunna läsa Bibeln. Så vi lärde dem att läsa och skriva, och efter det ville de ofta börja studera Bibeln med oss.”

 Ruth berättar: ”När de väl hade lärt sig skriva gick de andliga framstegen väldigt snabbt. När de lärde sig läsa och skriva kände de att de hade åstadkommit något, och det gjorde dem väldigt glada. Så vi kunde bara luta oss tillbaka och se hur de kom närmare och närmare Jehova.”

 Jehovas vittnen var registrerade som en allmännyttig kulturförening mellan 1943 och 1993. Under den tiden hjälpte vi mer än 127 000 människor att bli läskunniga och mer än 37 000 att bli bättre på att läsa och skriva. Myndighetspersoner har berömt vårt arbete för att hjälpa människor att lära sig läsa och skriva. (Romarna 13:3) År 2010 fick vi till exempel en särskild utmärkelse för vårt ”enastående engagemang i flera årtionden med att hjälpa människor att bli läskunniga, och det har hjälpt tusentals mexikaner att få bättre liv i delstaten Mexiko och i hela landet”.

 Med tanke på att vi var registrerade som en förening såg våra möteslokaler ut mer som klassrum och kallades för ”lokaler för kulturella studier”. Där hade vi både våra möten och våra läs- och skrivkurser.

 ”De här möteslokalerna var ofta hemma hos bröder och systrar”, berättar Ángel. ”Och många av de här familjerna hade det inte så bra ställt. Jag såg alltid upp till dem, för de valde att bo väldigt trångt i ena delen av huset så att vi kunde ha möten i andra delen.”

 Det var många som fick nytta av de här uppoffringarna. Ángel tänker tillbaka på hur det var att gå på mötena på den tiden och berättar: ”Ibland var det så fullt att många av oss fick stå utanför och lyssna, och så fick vi sticka in huvudet genom fönstret om vi skulle vara med och svara. Men vi tyckte väldigt mycket om mötena.”

 För att slippa problem brukade vi undvika att sjunga eller be högt på våra möten. Edmundo berättar: ”Under det kulturella talet, som nu kallas det offentliga föredraget, brukade talaren fokusera på råd från Bibeln som kunde öka allmänbildningen och hjälpa dem som lyssnade att få ett bättre liv.” Med tiden slutade vi också använda namnen på de olika bibelböckerna. Hur gjorde talaren då för att man skulle veta vilken vers han läste? Manuel berättar: ”I stället för att hänvisa till Uppenbarelseboken, kapitel 21, vers 3 och 4 brukade vi säga något i stil med ’bok 66, 21, 3 och 4’.” En broder som heter Moises säger: ”Det här betydde att vi behövde lära oss vilken ordning bibelböckerna kom i och vilket nummer som motsvarade vilken bibelbok.”

 På det stora hela fungerade vår organisation likadant i Mexiko som i andra delar av världen. Och även om vår verksamhet hade vissa begränsningar, så är det tydligt att Jehova välsignade den. När vi blev registrerade som en förening 1943 fanns det 1 565 förkunnare i Mexiko. Vi blev lagligt erkända som en religion 1993, och det året fanns det 366 177 förkunnare. Deras hårda arbete ledde till ännu större tillväxt. År 2021 hade antalet förkunnare i Mexiko ökat till hela 864 633. Vad kan vi lära oss av den här delen av vår historia?

 Vi är flexibla. Det gjorde att vår verksamhet kunde fortsätta vara laglig i Mexiko i 50 år. ”Ibland undrade jag varför vi inte kunde ha samma upplägg som i andra länder”, säger Mario. ”Men jag har aldrig hört någon ifrågasätta vägledningen från organisationen. Vi har alltid förstått att Jehova har väglett oss, och därför har vi varit noga med att följa alla anvisningar vi har fått.”

 Vi fokuserar på att arbeta för Jehova. ”Vi hade så fullt upp i tjänsten att vi inte hann oroa oss så mycket”, berättar Guadalupe. ”Vi var så glada för att vi kunde få tjäna Jehova, och det var det allra viktigaste för oss!”

 Vi håller oss nära våra bröder och systrar. ”Sådant som vi inte kunde göra i våra lokaler för kulturella studier, som att sjunga rikets sånger, gjorde vi i stället hemma”, berättar Anita. ”Vi hade stark sammanhållning och umgicks mycket. Och när vi träffades för att umgås pratade vi alltid om andliga saker.”

 Florentino sammanfattar det hela och säger: ”När jag tänker tillbaka på den tiden är det tydligt att allt hade sin tid, och att vi lärde oss mycket av det. Det är helt uppenbart att Jehova var med oss hela tiden och vägledde oss, även när vi mötte motstånd.”