DE HÄR böckerna brukade kallas för regnbågspaketet. Jag började bläddra i dem redan som liten, och de fascinerande bilderna satte verkligen i gång min fantasi. Innehållet i dem gjorde att jag från tidig ålder utvecklade en längtan efter att stilla min andliga hunger.

Samtidigt som Indien var på väg att dras in i andra världskriget hände något som fick hela min värld att rasa samman. Mina föräldrar flyttade isär och skilde sig. För mig var det helt obegripligt att två människor som jag älskade så innerligt kunde välja att lämna varandra. Jag kände mig övergiven och helt tom inuti. Jag hade inga syskon, och det verkade inte finnas någon som kunde ge mig stöd och hjälp.

Jag bodde tillsammans med min mamma i Karachi, provinsens huvudstad. En dag knackade det på dörren, och utanför stod Fred Hardaker, en äldre man som var läkare och ett Jehovas vittne. Han hade samma tro som den missionär som vi hade fått böckerna av. Han frågade mamma om hon var intresserad av att studera Bibeln. Hon tackade nej men sa att jag kanske var det. Redan veckan därpå var vårt studium i gång.

 Några veckor senare började jag vara med vid de möten som hölls på broder Hardakers läkarmottagning. Det var en grupp på 12 äldre vänner som samlades där, och de tog hand om mig som en son. Jag minns hur de satte sig bredvid mig för att kunna se mig i ögonen när vi pratade. De blev verkligen mina nära vänner och gav mig precis det stöd jag behövde då.

Det dröjde inte länge förrän broder Hardaker frågade mig om jag ville följa med ut i tjänsten. Han lärde mig att använda en bärbar grammofon så att vi kunde spela upp korta bibliska tal. En del av dem var väldigt rakt på sak, och det var inte alla som uppskattade det. Men jag tyckte att tjänsten var spännande. Jag var full av iver och älskade att få dela med mig av Bibelns sanning till andra.

När den japanska armén hotade Indien ökade de brittiska myndigheterna pressen på Jehovas vittnen. Och i juli 1943 fick jag själv känna av det. Rektorn på min skola, som var anglikansk präst, relegerade mig på grund av mina ”dåliga karaktärsdrag”. Han sa till mamma att jag hade dåligt inflytande på de andra eleverna eftersom jag umgicks med Jehovas vittnen. Hon blev helt förskräckt och förbjöd mig att ha kontakt med vittnena. Lite längre fram skickade hon i väg mig till pappa i Peshawar, en stad som låg 137 mil norrut. Där hade jag varken andlig mat eller andliga vänner, och jag gled längre och längre bort från Jehova.

År 1947 återvände jag till Karachi i jakt på jobb. Medan jag var där sökte jag upp doktor Hardaker på hans läkarmottagning, och han välkomnade mig med öppna armar.

”Nå, vad kan jag hjälpa dig med?” frågade han och antog att jag behövde medicinsk hjälp.

”Doktorn”, sa jag, ”jag är inte fysiskt sjuk, utan andligt. Jag behöver ett bibelstudium.”

”När vill du att vi börjar?” frågade han.

”På en gång, om det går”, svarade jag.

Vi studerade hela den kvällen. Det var fantastiskt, och det kändes som att jag hade hittat hem andligen. Mamma gjorde allt hon kunde för att jag inte skulle träffa vittnena, men den här gången hade jag bestämt mig för att göra sanningen till min egen. Den 31 augusti 1947 blev jag döpt, och inte långt därefter, när jag var 17 år, började jag som reguljär pionjär.

Mitt första pionjärdistrikt var Quetta, en före detta brittisk utpost. År 1947 delades Indien upp i Indien och Pakistan. * Det här drog i gång en våg av religiöst våld bland invånarna och ledde till en av historiens största massmigrationer. Runt 14 miljoner människor bröt upp och flyttade. Muslimerna i Indien flyttade till Pakistan, och hinduerna och sikherna i Pakistan flyttade till Indien. Mitt i det här kaoset hoppade jag på ett fullpackat tåg i Karachi, och större delen av resan till Quetta fick jag klamra mig fast vid ett räcke på utsidan av tåget.

När jag var i Quetta träffade jag George Singh, en specialpionjär i 25-årsåldern. Han gav mig en gammal cykel som jag körde runt på (eller drog) i den backiga terrängen. Jag gick oftast ensam i tjänsten. På ett halvår hade jag fått 17 studier, och några som jag studerade med blev döpta. En av dem, en arméofficer som hette Sadiq Masih, hjälpte mig och George att översätta en del biblisk litteratur till urdu, det officiella språket i Pakistan. Med tiden blev Sadiq en nitisk förkunnare.

Efter ett tag flyttade jag tillbaka till Karachi och fick samarbeta med Henry Finch och Harry Forrest, två missionärer som precis hade gått Gileadskolan. Vilken fantastisk övning jag fick av dem! En gång följde jag med broder Finch på en tjänsteresa upp till norra Pakistan. Där, vid foten av de mäktiga bergskedjorna, hittade vi många ödmjuka urdutalande människor som törstade efter Bibelns sanning. Två år senare fick jag själv gå Gileadskolan, och sedan skickades jag tillbaka till Pakistan  för att hjälpa till i kretstjänsten på deltid. Jag flyttade in i ett missionärshem i Lahore tillsammans med tre andra missionärsbröder.

Tyvärr uppstod det en konflikt mellan missionärerna i Lahore 1954, vilket ledde till att avdelningskontoret fick göra omplaceringar. Eftersom jag dumt nog hade tagit parti i konflikten fick jag allvarliga råd. Jag blev helt förkrossad, och andligt sett kände jag mig som ett stort misslyckande. Jag flyttade tillbaka till Karachi och sedan vidare till London i England i hopp om att få en andlig nystart.

I den församling jag tillhörde i London fanns det många beteliter. Pryce Hughes, som då var landstjänare på Betel i London, tog mig under sina vingar. En dag berättade han att han en gång hade fått ett skarpt råd av Joseph F. Rutherford, som hade tillsyn över det globala predikoarbetet på den tiden. När broder Hughes försökte försvara sig fick han en sträng tillrättavisning av Rutherford. Jag blev förvånad över att han smålog när han berättade vad som hade hänt. Han sa att han först hade blivit upprörd över hela situationen men att han senare hade insett hur välbehövligt rådet var och att det faktiskt var ett uttryck för Jehovas kärlek. (Hebr. 12:6) Hans berättelse gick rakt in i hjärtat på mig, och det hjälpte mig att återfå min andliga balans.

Ungefär vid den här tiden flyttade mamma till London och tackade ja till ett bibelstudium med John E. Barr, som senare blev medlem av den styrande kretsen. Hon gick framåt andligen och blev döpt 1957. Senare fick jag höra att pappa också hade studerat med Jehovas vittnen innan han dog.

År 1958 gifte jag mig med Lene, en dansk syster som hade flyttat till London. Året därpå fick vi en dotter, Jane, det första av våra fem barn. Jag fick även privilegier i den församling vi tillhörde, Fulhamförsamlingen. Men Lenes dåliga hälsa gjorde att vi med tiden blev tvungna att flytta till varmare breddgrader. Så 1967 bosatte vi oss i Adelaide i Australien.

I vår församling i Adelaide fanns det 12 smorda vänner. De tog verkligen ledningen i predikoarbetet, och vi kom snabbt in i bra andliga rutiner.

År 1979 var Lene och jag glada över att få vårt femte barn, Daniel. När han föddes fick vi veta att  han hade en form av Downs syndrom * som gjorde att han förmodligen inte skulle leva så länge, och jag har fortfarande svårt att sätta ord på den ångest vi kände då. Vi gjorde allt som stod i vår makt för att ta hand om honom, utan att för den skull glömma bort våra fyra andra barn. Daniel hade två hål i sitt hjärta, och ibland blev han helt blå i ansiktet av syrebrist. Då fick vi köra honom till sjukhuset i ilfart. Men trots sin sköra hälsa var han väldigt intelligent och kärleksfull. Och han älskade verkligen Jehova. När familjen var samlad runt middagsbordet och vi skulle tacka för maten brukade han knäppa sina små händer, böja huvudet och säga ett innerligt ”Amen!” Han vägrade äta om vi inte gjorde så.

När Daniel var fyra drabbades han av akut leukemi. Lene och jag var helt utmattade, både fysiskt och känslomässigt, och jag kände att jag var nära att bryta ihop totalt. Men precis när det var som värst fick vi besök av vår kretstillsyningsman, Neville Bromwich. Med tårar i ögonen höll han om oss den kvällen. Vi grät alla. Hans kärleksfulla och medkännande ord var till enorm tröst för oss. Han stannade ända till klockan ett på natten. Strax efteråt dog Daniel. Det var det mest traumatiska vi upplevt i hela vårt liv. Men vi tog oss igenom sorgen med övertygelsen att inget – inte ens döden – kan skilja Daniel från Jehovas kärlek. (Rom. 8:38, 39) Vi längtar så efter att få se honom igen i Guds nya värld! (Joh. 5:28, 29)

Jag kan fortfarande vara äldste, trots att jag drabbats av allvarlig stroke två gånger. Det jag har varit med om i livet har gjort mig mer empatisk och medkännande med andra, särskilt dem som har det svårt. Jag försöker att inte vara dömande. I stället tänker jag: ”Hur har deras bakgrund påverkat hur de tänker och känner? Hur kan jag visa att jag bryr mig om dem? Hur kan jag uppmuntra dem att göra saker på Jehovas sätt?” Jag älskar verkligen att göra herdebesök hos vännerna i församlingen! Och när jag ger andra andlig tröst och uppmuntran märker jag att jag blir tröstad och uppmuntrad själv.

Jag håller med psalmisten som skrev: ”När jag tyngdes ner av oro tröstade du mig och lugnade mig.” (Ps. 94:19) Ja, Jehova har hållit mig uppe genom familjesvårigheter, religiöst motstånd, personliga besvikelser och depression. Han har verkligen varit som en far för mig!