Jehovas namn i Stillahavsområdet

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I FIJI

FOLKSKARAN var alldeles förundrad. Nykomlingarna på deras ö i Stilla havet satt och blundade innan de började äta av festmåltiden som man hade gjort i ordning åt dem. ”Vad gör ni?” frågade öborna.

”Tackar Gud för hans gåvor”, blev svaret.

”Var finns er Gud?” undrade öborna.

”I himlen”, fick de veta.

”Vad är hans namn?”

”Jehova.”

”Äter er Gud mat?” frågade öborna.

”Gud är en ande”, svarade nykomlingarna. ”Han är inte som vi. Han lever för evigt. Det är han som har gjort jorden, himlen, havet och allt annat. Han har gjort oss.”

Öborna blev häpna över de här enkla sanningarna och frågade varför främlingarna besökte deras ö. Svaret var enkelt: ”Vi kommer för att berätta för er om den sanne Guden, Jehova, och hans Son, Jesus, vår Frälsare.” (From Darkness to Light in Polynesia)

Vilka var de här främlingarna? Dagens Jehovas vittnen? Nej. Det var två tahitiska lärare, förkunnare av evangeliet, som anlände till ön Mangaia (i den sydliga gruppen av Cooköarna) den 15 juni 1824. Varför använde de namnet Jehova? Var det här bara en enstaka händelse? Svaret på de här frågorna visar varför Jehovas namn fortfarande är mycket viktigt i många kulturer i Stillahavsområdet.

 Guds namn används flitigt

Många missionärer som kom till Stillahavsområdet från England och Amerika under 1800-talet använde namnet Jehova i sitt dagliga tal och när de skrev. En historiker hävdade rentav felaktigt att de här tidiga missionärerna ”var efterföljare till Jehova snarare än lärjungar till Kristus”.

Missionärerna inledde ofta sina privata brev med en fras i stil med denna: ”Må du bli frälst av Gud, ja, vår Herre Jehova, och av Jesus Kristus, fredens kung.” Den välkände språkforskaren Albert J. Schütz berättar att det bara fanns ett enda ord lånat från engelskan i en abc-bok på fiji som framställdes 1825. Det är inte särskilt förvånande att detta var namnet Jehova.

Att de här tidiga missionärerna använde Jehovas namn fick djup inverkan på dem som bodde på öarna i Stilla havet. Några av dem som blev undervisade blev i sin tur själva utsända som missionärer, eller lärare, för att sprida sitt budskap till andra öar. En bok ger följande kommentar om det tillfälle som beskrevs tidigare, då de två tahitiska missionärerna kom till ön Mangaia: ”För de tahitiska lärarna var Jehova den ende sanne Guden. Han hade skapat hela världen, och människan var en del av Guds skapelse. ... [De] hävdade att Jehova var den ende sanne Guden och att hans Son, Jesus Kristus, var människornas Frälsare.” (The Covenant Makers—Islander Missionaries in the Pacific)

När de tidiga missionärerna förde Bibelns budskap till olika öar, mötte några av dem ofattbara faror, eftersom invånarna ibland var våldsamma. I samband med en beskrivning av de här svårigheterna sägs det i en bok: ”Stark tro på Jehova kunde ofta besegra fruktan och förtvivlan.” (Mission, Church, and Sect in Oceania)

Ett anmärkningsvärt exempel på sådan tro på Jehova visade sig 1823, när Bibelns budskap fördes till ön Rarotonga, som hör till Cooköarna. Den sjöfarande missionären John Williams anlände till ön och skickade i land två gifta par för att undervisa invånarna. Men efter en dispyt med en extremt berusad kung blev missionärerna svårt slagna. Allt de ägde blev stulet, och de lyckades med nöd och näppe komma undan med livet i behåll.

När missionärerna kom tillbaka till skeppet, beskrev de folket på Rarotonga som de vildsintaste vildar de någonsin träffat på. Williams fruktade det värsta och beslöt sig för att man skulle lämna ön, åtminstone för ett tag. Då erbjöd sig en ung lärare vid namn Papeiha att försöka predika på ön på egen hand. ”Oavsett om vildarna skonar mig eller dödar mig”, sade han, ”skall jag stiga i land bland dem.”

Papeiha sade också följande ord, som ofta har blivit citerade i skildringar av tidigt missionärsarbete: ”Ko Jehova toku tiaki! Tei roto au i tona rima! (Jehova är min herde! Jag är i hans händer!)” Med endast lätta kläder och en bok med bibelavsnitt på tahitiska hoppade han sedan överbord och simmade i land. Han överlevde – men inte bara det. När han hade kommit till ön, upptäckte han att många ville ta emot det han lärde ut.

En man på Rarotonga som senare själv blev missionär var More Ta’unga. År 1842 blev han den förste missionär som grundade en missionsstation i Nya Kaledonien. I sin dagbok berättade han om en man som han hade tagit sig an och lärt att läsa och skriva: ”Han lärde sig långsamt att göra detta. Inte långt därefter sade han till mig: ’Jag vill be.’ Men jag gav honom rådet att inte ha så bråttom. Senare bad han mig återigen: ’Vill du inte låta mig be?’ Då han frågade mig varför jag inte samtyckte till att han bad, sade jag: ’Du  måste överge dina avgudar först, och sedan kan du be till Jehova. Han är den ende som kan höra dig.’ Då hämtade mannen en korg med sina gudar och sade: ’Bränn dem. Nu skall Jehova vara min Gud.’ Han lärde sig sedan att be.”

Öbor i Stilla havet tar emot Jehova

Eftersom missionärerna använde Guds namn flitigt, är det inte förvånande att de som de predikade för började göra Jehova till sin Gud. En bok beskriver ett stort möte som hölls på en av de nordliga öarna i Stilla havet efter det att missionärsskeppet Morning Star hade anlänt. Det sägs att öborna ”höll en omröstning genom handuppräckning – de flesta räckte eftertryckligt upp båda händerna och höll dem uppe en lång stund – och beslöt att de skulle överge avgudadyrkan och tillbe Jehova. Dessutom skulle de sörja för lärarnas behov. Ett jordstycke sattes åt sidan och överlämnades åt Jehova för att man där skulle bygga en kyrka och en prästgård.” (Missionary Adventures in the South Pacific)

En annan bok beskriver omvändelsen av Malietoa, en framstående hövding på Samoaöarna: ”Malietoa höll ett långt tal till sitt folk och lovade offentligt att bli en tillbedjare av Jehova och att uppföra en kyrka för tillbedjan av honom. Han beordrade folket som stannade kvar hemma att börja lära sig om Jehova och Jesus Kristus.” (Wiliamu—Mariner-Missionary—The Story of John Williams)

All denna aktivitet fick bestående inverkan på livet i många samhällen på Stillahavsöarna. Än i dag är det ganska vanligt i Fiji och på Samoaöarna att man får höra Jehovas namn på radio eller se det i lokaltidningar.

Men inflytandet blev större än så. I sin bok Treasure Islands, som gavs ut första gången 1977, beskriver Pearl Binder vilken betydelse Jehovas namn fick för banabanerna. Det här folket bodde ursprungligen i Kiribati men flyttade och fick ett nytt hem på ön Rambi i Fiji. Binder skriver: ”Missionärerna som kom till ön Banaba hade gett banabanerna mer än de kunde ana. ... Deras tro på Jehova har varit det centrala i deras liv och har förenat dem som inget annat hade kunnat göra genom sjuttio år av alltmer plågsamma vedermödor, och den håller dem uppe andligen än i dag. Utan den vite mannens Jehova (som den vite mannen själv alltmer ignorerar) hade banabanerna varit förlorade.”

Guds namn i bibelöversättningar

Ett av de tidiga missionärernas främsta mål var att framställa begripliga bibelöversättningar på språk som talades på öarna i Stilla havet. Tack vare deras ihärdiga ansträngningar blev Bibeln tillgänglig på många av de språk som talas i Stillahavsområdet. Det var naturligt för de här översättarna att translitterera Jehovas namn, precis som de translittererade alla andra namn i Bibeln.

De som uppriktigt studerar Bibeln tycker säkert att det är intressant att de här tidiga översättarna inte nöjde sig med att använda Jehovas namn bara när de översatte de hebreiska skrifterna, utan använde det också i de kristna grekiska skrifterna, det så kallade Nya testamentet. En undersökning av översättningar på sju av språken i Stillahavsområdet visar att Jehovas namn används i sammanlagt 72 verser i de kristna grekiska skrifterna. Det här var inte bara översättningar från 1800-talet. En av dem var en modern översättning till rotumanska som gavs ut 1999. Den här bibeln använder Jehovas namn i 48 verser i de kristna grekiska skrifterna.

William Wyatt Gill, som under lång tid var missionär i Stillahavsområdet, skrev i slutet av  1800-talet följande om en av de tidiga översättningarna: ”Efter att nu ha använt rarotongabibeln i fyrtiotvå år vågar jag säga att jag anser den vara en förträfflig översättning av originalet. ... Liksom i alla andra översättningar till språk i Stillahavsområdet och på Nya Guinea är det heliga namnet ’Jehova’ translittererat, aldrig översatt, vilket bidrar ofantligt till att framhäva kontrasten mellan den evige Guden och de föremål som dyrkas av hedningarna.”

Varför de använde Guds namn

Varför använde de här missionärerna, bibelöversättarna och lärarna Guds egennamn, Jehova, i så stor utsträckning? Främst därför att det var nödvändigt att göra åtskillnad mellan Jehova, den ende sanne Guden, och den uppsjö av falska gudar som tillbads av öborna i Stilla havet. (Johannes 17:3; 1 Korinthierna 8:5, 6) Alla de här gudarna hade ett eget namn, och det var bara naturligt för deras tillbedjare att fråga: Vem är er Gud? Vad är hans namn? Om man hade använt det inhemska ordet för ”gud”, skulle de som frågade ha blivit förvirrade eller kanske trott att den Allsmäktige bara var ännu en gud att foga till deras gudavärld. Det är alltså inte konstigt att de tidiga missionärerna använde Jehovas namn i så stor utsträckning.

Betyder detta att alla som använder namnet Jehova verkligen förstår vem han är? Nej. Hiram Bingham, missionär och översättare och son till en känd hawaiisk missionär med samma namn, bevittnade hur invånarna på Abaiang (i Kiribati) ropade ”det finns bara en Gud – Jehova” medan de förstörde sin avgud. Men om den här händelsen sägs det:

”Bingham visste att förstörandet av den där avguden egentligen inte betydde att folket helt och fullt omfattade kristendomen – åtminstone inte ännu. De hade inte fattat särskilt mycket av evangeliets verkliga innebörd, men det var en början.” (Missionary Adventures in the South Pacific) Det är tydligt att det krävs mycket mer än att bara känna till namnet Jehova. Sanna kristna behöver lära känna Jehova som person och lyda honom i alla avseenden. (Romarna 10:13–17)

Till och med den trogne Mose, som kände till Jehovas namn och använde det, behövde lära sig mer. Han bad: ”Nu, ber jag dig, om jag har funnit ynnest för dina ögon, gör då så att jag lär känna dina vägar, det ber jag dig, för att jag må känna dig, i det syftet att jag må finna ynnest för dina ögon.” (2 Moseboken 33:13) Ja, Mose ville känna till mer än bara Jehovas namn. Han ville lära känna Jehovas egenskaper och veta hur han skulle kunna behaga honom. Tack vare sin begäran fick Mose ett fantastiskt privilegium – han fick se en manifestation av innebörden i Jehovas namn. (2 Moseboken 33:19; 34:5–7)

I dag använder tusentals Jehovas vittnen i Stillahavsområdet de bibelöversättningar som ursprungligen gjordes av tidiga missionärer för att hjälpa uppriktiga människor att förstå innebörden i Jehovas namn och vad han förväntar sig av dem som vill tillbe honom ”med ande och sanning”. (Johannes 4:23, 24) Ja, Jehovas namn blir ärat ”på öarna i havet”. Många tusen sätter därför sitt hopp till hans majestätiska namn. (Jesaja 24:15; 42:12; 51:5; Ordspråken 18:10)

[Bild på sidan 12]

Öbor i Stilla havet som lärde sig Guds namn av kristenhetens tidiga missionärer gjorde det också känt för andra

[Bildkälla]

Palm och foto till vänster: Från boken Gems From the Coral Islands

[Bild på sidan 13]

John Williams

[Bildkälla]

Culver Pictures

[Bild på sidan 13]

Papeiha

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från Institute of Pacific Studies. Från Mission Life in the Islands of the Pacific av Aaron Buzacott

[Bild på sidan 15]

Jehovas vittnen gör Guds namn känt världen över