I bergspredikan sa Jesus till sina efterföljare: ”Ni är jordens salt; men om saltet mister sin kraft, hur skall då dess sälta återställas? Det duger inte längre till annat än att kastas ut för att trampas ner av människorna.” (Matteus 5:13) Salt är ett konserveringsmedel, så den här illustrationen betydde tydligtvis att hans efterföljare skulle skydda människor från att brytas ner andligt och moraliskt.

Jesu uttalande att saltet förlorar sin sälta kommenteras i ett uppslagsverk: ”Salt från området kring Döda havet var i regel uppblandat med andra mineraler. Saltet kunde lösas upp och försvinna, och då återstod endast en smaklös rest.” (The International Standard Bible Encyclopedia) Det är inte konstigt att Jesus sa om den här substansen: ”Det duger inte längre till annat än att kastas ut.” På grund av orenheterna i saltet från Döda havet var det inte av samma fina kvalitet som annat havssalt. Men, som samma uppslagsverk säger, ”eftersom det var lätt att få tag på (man kunde enkelt samla det längs strandkanten), var det här saltet det mest använda i Palestina”.

Jesus berättade en liknelse om en kvinna som tappade en av sina tio drakmer. Hon tog en lampa och sedan sopade hon huset tills hon hittade myntet. (Lukas 15:8–10) På Jesu tid var en drakma värd nästan en hel dagslön, så det var inte någon liten summa att förlora. Men det finns fler saker som gjorde den här liknelsen levande för dem som lyssnade.

Uppgifter i olika uppslagsverk visar att kvinnor ofta använde mynt som smycken. Jesus kan ha tänkt på ett mynt som var en del av en älskad släktklenod eller en kvinnas hemgift. Hur det än var så ville förmodligen en kvinna som tappade bort ett av sina tio mynt hemskt gärna hitta det igen.

De flesta på Jesu tid bodde i hus som var byggda för att stänga ute så mycket ljus och värme som möjligt. Husen hade kanske inte ens några fönster. Golven brukade täckas med halm eller hö. Om man tappade ett mynt var det svårt att upptäcka det. En bibelkännare säger: ”Om ett relativt litet föremål, till exempel ett mynt, hade försvunnit i hemmet, var det mest naturliga att tända en lampa och sedan sopa hela huset för att hitta det igen.”