Levnadsskildring

Jag fortsätter beslutsamt att tjäna min Skapare

BERÄTTAT AV CONSTANCE BENANTI

Allt gick så fort! Under loppet av bara sex dagar fick Camille, vår dotter som var 22 månader, hög feber och dog. Min sorg var outhärdlig. Jag ville också dö. Varför tillät Gud att sådant fick hända? Jag kände mig förvirrad.

MINA föräldrar var invandrare från Castellammare del Golfo, en stad på Sicilien i Italien. De kom till New York, och där föddes jag den 8 december 1908. Vår familj bestod av min far och mor och deras åtta barn, fem pojkar och tre flickor. *

Min far, Santo Catanzaro, började 1927 vara med vid de möten som hölls av en liten grupp bibelforskare, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Giovanni DeCecca, en italiensk broder som arbetade vid huvudkontoret (kallat Betel) i Brooklyn i New York, höll möten i det närbelägna New Jersey där vi bodde. Längre fram började far predika och tog sedan del i heltidstjänsten, och det fortsatte han att göra fram till sin död 1953.

När mor var ung ville hon bli nunna, men det tillät inte hennes föräldrar. Till att börja med lät jag mig påverkas av mor, så därför var jag inte med när far studerade Bibeln. Men  jag märkte snart att han förändrades. Han blev mer lugn och stillsam, och atmosfären i familjen blev fridsammare. Jag tyckte om det.

Under tiden träffade jag Charles (Carmelo), en jämnårig man som var född i Brooklyn. Hans familj kom, precis som min, från Sicilien. Snart var vi förlovade, och när far kommit hem från Jehovas vittnens sammankomst i Columbus i Ohio 1931 gifte vi oss. Inom ett år föddes vår dotter Camille. När hon dog var jag otröstlig. Gråtande sade Charles till mig en dag: ”Camille var lika mycket min dotter som din. Varför kan vi inte trösta varandra och gå vidare i livet?”

Vi tar till oss Bibelns budskap

Charles påminde mig om att far i sitt tal vid Camilles begravning hade berättat om uppståndelsehoppet. ”Tror du verkligen på uppståndelsen?” frågade jag.

”Ja, det gör jag!” svarade han. ”Vi kan väl ta reda på mer om vad Bibeln säger.”

Den natten kunde jag inte sova. Klockan sex på morgonen innan far gick till arbetet berättade jag för honom att Charles och jag ville studera Bibeln. Han blev glad och kramade om mig. Mor, som ännu inte hade stigit upp, hörde att vi samtalade. Hon frågade mig vad som hade hänt. ”Ingenting”, sade jag. ”Charles och jag har bara bestämt oss för att studera Bibeln.”

”Vi behöver studera Bibeln allihop”, blev hennes svar. Hela familjen, även mina bröder och systrar, sammanlagt 11 personer, började alltså studera Bibeln tillsammans.

Genom bibelstudiet fick jag tröst, och sakta började den förvirring och sorg jag kände att ersättas av hopp. Ett år senare, 1935, började Charles och jag tala med andra om Bibeln. I februari 1937 lyssnade vi till ett tal vid huvudkontoret i Brooklyn som förklarade vad Bibeln säger om vattendopet. Vi blev sedan döpta tillsammans med många andra i en simbassäng i ett hotell i närheten. Jag gjorde inte detta bara för att jag hoppades att en gång få träffa min dotter igen, utan också därför att jag ville tjäna vår Skapare, som jag hade lärt känna och börjat älska.

Vi börjar i heltidstjänsten

Det var spännande och stimulerande att tala med andra om det jag hade lärt mig, i synnerhet eftersom många på den tiden  tog emot budskapet och själva började ta del i predikandet. (Matteus 9:37) År 1941 blev Charles och jag pionjärer, som Jehovas vittnen kallar dem som förkunnar på heltid. En kort tid senare köpte vi en husvagn, och Charles lät min bror Frank ta hand om den byxfabrik som familjen hade. Vi blev glada när vi längre fram fick ett brev där det stod att vi hade blivit förordnade som pionjärer med särskilt uppdrag. Till att börja med var vi verksamma i New Jersey, och senare blev vi skickade till staten New York.

När vi 1946 var med vid en sammankomst i Baltimore i Maryland, blev vi ombedda att delta i ett speciellt möte med särskilda representanter för Jehovas vittnen. Där träffade vi Nathan H. Knorr och Milton G. Henschel. De talade med oss om missionärsarbete, och då speciellt om predikandet i Italien. De bad oss tänka över om vi ville gå igenom Vakttornets Bibelskola Gilead.

De sade: ”Fundera på det och ge oss sedan ett svar.” Charles och jag lämnade kontoret, tittade på varandra, vände och gick in på kontoret igen. Vi sade: ”Vi har funderat på det, och vi vill gärna gå igenom Gileadskolan.” Tio dagar senare var vi elever i den sjunde Gileadklassen.

Dessa månader av utbildning gjorde ett outplånligt intryck. Något som berörde oss djupt var det tålamod och den kärlek som lärarna visade när de förberedde oss för svårigheter på det utländska distriktet. I juli 1946 hade vi gått igenom skolan och fick i uppgift att under en tid predika i staden New York, där det fanns en stor italiensk befolkning. Sedan kom den stora dagen! Den 25 juni 1947 lämnade vi USA och reste i väg till Italien, som var vårt tilldelade missionärsdistrikt.

Vi installerar oss på vårt distrikt

Vi reste med ett fartyg som tidigare hade använts av militären. Efter 14 dagar på havet kom vi fram till den italienska hamnstaden Genua. Staden var märkt av andra världskriget, som hade slutat bara två år tidigare. Ett exempel var järnvägsstationen, som på grund av bombningarna inte hade några fönsterrutor. Från Genua fortsatte vi med godståg till Milano, där avdelningskontoret och ett missionärshem låg.

Det var väldigt fattigt i Italien efter kriget. Återuppbyggnadsarbetet hade kommit i gång, men fattigdomen var utbredd. Sedan blev jag allvarligt sjuk. En läkare menade att jag hade så dåligt hjärta att det skulle vara bäst för mig att återvända till USA. Jag är glad att han hade alldeles fel. Efter 58 år är jag fortfarande kvar på mitt distrikt i Italien.

Vi hade bara varit några år på vårt distrikt när mina bröder i USA ville ge oss en bil. Men Charles tackade nej till det, ett beslut som jag hade full förståelse för. Vad vi visste var det ingen bland Jehovas vittnen i Italien på den tiden som hade bil, och Charles tyckte att det var bäst för oss att ha samma levnadsstandard som våra kristna bröder och systrar. Det var inte förrän 1961 som vi skaffade oss en mindre bil.

 Vår första Rikets sal i Milano låg i en källare och hade jordgolv. Det fanns ingen toalett och inget vatten annat än det vi stod i när det regnade och blev översvämning. Vi hade också sällskap av små möss som kilade hit och dit. Två glödlampor lyste upp våra möten. Men det var under dessa obekväma förhållanden mycket uppmuntrande att se ärliga människor komma till våra möten och senare följa med oss ut och predika.

Upplevelser i missionärstjänsten

Vid ett tillfälle lämnade vi broschyren Blir freden varaktig? till en man. Just när vi gick därifrån kom hans fru, Santina, hem bärande på matkassar. Hon var lite irriterad och sade att hon hade åtta döttrar att ta hand om och inte hade någon tid över. När vi besökte Santina igen var hennes man inte hemma, och hon satt och stickade. ”Jag har inte tid att lyssna”, sade hon. ”Dessutom kan jag inte läsa.”

Jag bad tyst till Jehova och frågade sedan om hon mot betalning ville sticka en tröja till min man. Två veckor senare var tröjan färdig, och Santina och jag började regelbundet studera Bibeln med hjälp av boken ”Sanningen skall göra eder fria”. Santina lärde sig läsa, och trots att hennes man motarbetade henne gjorde hon sådana framsteg att hon kunde bli döpt. Fem av hennes döttrar har blivit Jehovas vittnen, och Santina har också hjälpt många andra att ta till sig Bibelns budskap.

I mars 1951 blev vi och två andra missionärer – Ruth Cannon * och Loyce Callahan, som senare gifte sig med Bill Wengert – förflyttade till Brescia, där det inte fanns några vittnen. Vi fick tag i en möblerad lägenhet, men två månader senare sade hyresvärden till oss att vi måste ge oss i väg inom 24 timmar. Eftersom det inte fanns några andra Jehovas vittnen i området, var vi tvungna att ta in på ett hotell, och där stannade vi i nästan två månader.

Vår mat var ensidig och bestod av kaffe, lite tilltugg, ost och frukt. Trots besvärligheterna kände vi oss lyckliga och välsignade. Längre fram fick vi tag i en mindre lägenhet, och vid åminnelsen av Kristi död 1952 var det 35 närvarande i det lilla rum som vi använde som Rikets sal.

Vi övervinner svårigheter

På den tiden hade prästerna fortfarande stor makt över människorna. Det hände till exempel när vi predikade i Brescia att prästerna uppmanade några pojkar att kasta sten på oss. Men med tiden började 16 personer studera Bibeln tillsammans med oss, och de blev snart Jehovas vittnen. Och vem var en bland dem? Jo, en av pojkarna som hade hotat med att kasta sten på oss! Han tjänar nu som äldste i en av församlingarna i Brescia. När vi 1955 lämnade Brescia var det 40 förkunnare där.

Efter det var vi tre år i Livorno, där de flesta av vittnena var kvinnor. Därför fick vi systrar ta hand om olika uppgifter i församlingen som i vanliga fall sköttes av bröder. Sedan flyttade vi till Genua, dit vi hade kommit med båt elva år tidigare. Nu var det en församling där. Rikets sal var på första våningen i det hus där vi hade vår lägenhet.

I Genua började jag nästan med detsamma studera med en kvinna vars man hade varit boxare, och nu hade han hand om en träningslokal för boxare. Kvinnan gjorde andliga framsteg och blev snart vår kristna syster. Men hennes man var avogt inställd, och det under lång tid. Sedan började han följa med sin hustru till mötena. Han gick inte in i Rikets sal, utan satt utanför och lyssnade. Längre fram, efter det att vi hade flyttat från Genua, fick vi veta att han hade bett om ett bibelstudium. Med tiden blev han döpt och blev en kärleksfull kristen tillsyningsman. Han förblev trogen till sin död.

 Jag studerade också Bibeln med en kvinna som var förlovad med en polis. Till att börja med verkade han vara lite intresserad, men sedan de hade gift sig ändrade han inställning. Han motarbetade henne, och därför slutade hon studera Bibeln. När hon senare började studera igen, hotade han henne med att han skulle skjuta oss båda två om han kom på oss med att studera tillsammans. Men hon gjorde andliga framsteg och blev ett döpt Jehovas vittne. Som du förstår sköt han oss aldrig. Några år senare var jag med vid en sammankomst i Genua, och någon kom då bakifrån och satte sina händer för mina ögon och frågade om jag kunde gissa vem han var. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag såg att det var den här kvinnans man. Han kramade om mig och berättade att han just den dagen hade visat att han överlämnat sig åt Jehova genom att bli döpt.

Från 1964 till 1972 hade jag förmånen att få följa med Charles när han besökte församlingar för att ge dem andlig uppmuntran. Vi besökte nästan hela norra delen av Italien – Piemonte, Lombardiet och Ligurien. Sedan blev vi pionjärer igen i närheten av Florens och senare i Vercelli. År 1977 fanns det bara en församling i Vercelli, men när vi flyttade därifrån 1999 fanns det tre. Det året blev jag 91 år, och vi blev inbjudna att flytta till Rom till ett missionärshem, ett vackert litet hus i ett ganska lugnt område.

Jag drabbas av sorg ännu en gång

Charles som alltid hade haft god hälsa blev plötsligt sjuk i mars 2002. Han blev allt sämre och dog sedan den 11 maj. Vi hade i 71 år gråtit tillsammans i tider av sorg och glatt oss när det gått oss väl. Hans död var en stor och smärtsam förlust för mig.

För min inre syn kan jag ofta se Charles i sin dubbelknäppta kostym och sin hatt från 1930-talet. Jag tänker mig hans leende och hans välbekanta skratt. Tack vare Jehovas hjälp och den kärlek många underbara kristna bröder och systrar visat har jag kunnat uthärda den här sorgliga tiden. Jag ser ivrigt fram emot den tid när jag skall få träffa Charles igen.

Jag fortsätter min tjänst

För mig har det underbaraste i livet varit att få tjäna min Skapare. Under årens lopp har jag fått ”smaka och se att Jehova är god”. (Psalm 34:8) Jag har fått uppleva hans kärlek och omsorg. Även om jag förlorade min lilla dotter har Jehova gett mig många andliga söner och döttrar spridda över Italien, och de har glatt både Jehovas och mitt hjärta.

Det som alltid legat mig varmast om hjärtat är att tala med andra om min Skapare. Det är därför jag fortsätter att predika och leda bibelstudier. Ibland är jag ledsen över att min hälsa hindrar mig från att göra mer. Men jag vet att Jehova känner till mina begränsningar och att han älskar mig och uppskattar det jag kan göra. (Markus 12:42) Jag försöker leva upp till orden i Psalm 146:2: ”Jag vill lovprisa Jehova så länge jag lever. Jag vill spela och sjunga till min Guds ära så länge jag är till.” *

[Fotnoter]

[Bild på sidan 13]

Camille

[Bild på sidan 14]

På vår bröllopsdag 1931

[Bild på sidan 14]

Mor var först inte intresserad, men sedan tyckte hon att vi skulle studera Bibeln allihop

[Bild på sidan 15]

Tillsammans med broder Knorr vid Gileadavslutningen 1946

[Bild på sidan 17]

Jag och Charles en kort tid innan han dog