Sammankomst vid ”jordens navel”

Har du någon gång hört orden ”Te Pito o Te Henua”? På rapanui, som är det ursprungliga språket på Påskön, betyder det ”jordens navel”. Vad gjorde det så speciellt med en sammankomst här?

ISOLERAD, gåtfull, exotisk. Det är några ord som använts för att beskriva Påskön, eller Rapa Nui som dess invånare kallar den. Påskön ligger verkligen isolerat, långt ute i södra Stilla havet, 3 790 kilometer från Santiago i Chile. Ön blev en chilensk provins den 9 september 1888.

Den här triangelformade ön, som har en yta på 166 kvadratkilometer, är i stort sett resterna av tre slocknade vulkaner. Den liknar många andra av Stilla havets öar som är topparna av enorma undervattensberg. Hela ön är nu nationalpark. Utan tvivel är den mest känd för sina mystiska stenstatyer, som kallas moai. *

Förutom det vackra landskapet och de historiska platserna kan Påskön erbjuda många exotiska läckerheter. Där finns sådana frukter som ananas, avokado, papaya och nio olika banansorter. I havet finns dessutom en mängd olika sorters fisk och skaldjur.

Vädret är milt på Påskön med regelbundna regnskurar, och man får ofta se regnbågen. Det gör att besökare får ren luft att andas och får se praktfulla scenerier. För närvarande finns det omkring 3 800 invånare på Påskön. De som bor här i dag härstammar från dem som först befolkade ön och som så småningom blandades med européer, chilenare och andra folkslag.  Hundratals turister från Europa och Asien besöker ön, vilket gör turism till en viktig del av ekonomin.

Rikets säd sås

I Jehovas vittnens årsbok för 1983 rapporterades det: ”Under en tid hade vi en isolerad förkunnare på Påskön. Hon fick hjälp andligen genom korrespondens med en missionärssyster vid avdelningskontoret [i Chile]. Hon har sedan dess återvänt till fastlandet, men vårt prenumerationsregister visar att det finns prenumeranter på Vakttornet på ön. Till vår överraskning fick vi i april 1980 ett rikssamtal från en intresserad person som önskade veta när Åminnelsen skulle firas. Senare samma år flyttade ett gift par från Valparaiso dit, och de har lett bibelstudier med intresserade människor. I april 1981 hölls Åminnelsen för första gången på den här ön, och 13 personer var närvarande. Vi är så glada över att de ’goda nyheterna’ når ut till detta isolerade område!”

Längre fram, den 30 januari 1991, skickade avdelningskontoret ett par som var pionjärer med särskilt uppdrag, Dario och Winny Fernandez, till ön. Broder Fernandez berättar: ”En fem timmar lång flygresa förde oss till jordens mest isolerade plats, till en kultur som var höljd i mystik.” Mötena och predikoverksamheten organiserades omedelbart med hjälp av en inhemsk broder och en syster som nyligen hade anlänt med sina två barn. Påtryckningar från familjen, starka religiösa känslor och vissa livsstilar som är vanliga i polynesiska kulturer skapade problem, men Jehova välsignade deras ansträngningar. Broder och syster Fernandez är inte längre pionjärer med särskilt uppdrag, men de bor kvar på ön tillsammans med sin son, som föddes där. I dag finns det 32 glada förkunnare på Påskön. Bland dem finns infödda öbor men också sådana som har bosatt sig på ön eller flyttat dit för att tjäna där behovet av Rikets förkunnare är större.

Förberedelser för en kretssammankomst

På grund av det stora avståndet mellan ön och fastlandet fick församlingen tre gånger om året en videokassett med kretsmötet, kretssammankomsten eller områdessammankomsten. Men i slutet av 2000 tog avdelningskontoret i Chile upp frågan om ön skulle få en egen sammankomst, i så fall den första. Man beslöt att en kretssammankomst skulle hållas i november 2001, och ett litet antal bröder och systrar från olika delar av Chile inbjöds att närvara vid detta särskilda tillfälle. På grund av flygtiderna skulle sammankomsten hållas på söndagen och måndagen.

De 33 inbjudna delegaterna var entusiastiska över tanken att få vara med vid den första kretssammankomsten på den här avlägset belägna ön. Efter en lång flygresa över Stilla havet var det en stor lättnad för delegaterna att få bli välkomnade av de inhemska bröderna och systrarna som väntade på dem vid flygplatsen. Delegaterna hälsades med vackra blomsterkransar, som är  en vanlig gåva på ön. De togs till sina logier, och efter en kort sightseeing på ön samlades alla som skulle delta i sammankomstprogrammet på Rikets sal.

Oväntad publicitet

På väg till sammankomsten fick några delegater till sin förvåning höra på radion hur traktens präst kommenterade deras besök. Han talade om turister från fastlandet som skulle komma och besöka öborna för att tala om världens undergång. Även om han uppmanade sina församlingsmedlemmar att inte lyssna på besökarna, bidrog hans tillkännagivande till att göra det känt att det fanns en stor grupp Jehovas vittnen på ön. Det här väckte öbornas nyfikenhet. Under de följande dagarna förkunnade delegaterna på ett taktfullt sätt de goda nyheternas uppmuntrande budskap för dem.

Sammankomsten börjar

På söndag morgon väntade de inhemska bröderna vid ingången till Rikets sal för att hälsa delegaterna välkomna, när de anlände för att vara med vid sammankomstens första dag. ”Iorana Koe! Iorana Koe!” ”Välkomna!” En del systrar var klädda i traditionell dräkt och hade vackra blommor i håret i sann polynesisk stil.

Efter en inledning med vacker musik stämde ett hundratal personer in i sången ”Var fasta, orubbliga!” på ett sätt som den aldrig hade sjungits på ön förut. De inhemska bröderna rördes till tårar, när ordföranden hälsade de närvarande varmt välkomna på deras språk rapanui. Under middagspausen visade tre nya Jehovas vittnen sitt överlämnande åt Gud genom vattendop. När första dagens program var slut, kände alla att de hade kommit närmare Jehova och hela brödraskapet. (1 Petrus 5:9)

Vittnande på förmiddagen

På grund av särskilda omständigheter på ön började programmet den andra sammankomstdagen först efter lunch. Delegaterna utnyttjade situationen och använde förmiddagen till att ta del i tjänsten på fältet. Vad fick de vara med om?

En äldre kvinna som hade åtta barn sade till förkunnarna att hon inte kunde tala med dem därför att hon var katolik. När de sade att de ville tala om de problem som alla ställs inför, till exempel drogmissbruk och familjeproblem, lyssnade hon.

Ett gift par besökte en äldre kvinna, men fick ett svalt mottagande. Hon sade att de i stället skulle besöka människorna på fastlandet, eftersom hon tyckte att de var grymma mot andra. Förkunnarna svarade att de ”goda nyheterna om kungariket” förkunnas för alla och att syftet med att de hade kommit till ön var att närvara vid en sammankomst som skulle hjälpa alla att få större kärlek till Gud. (Matteus 24:14) De frågade om hon skulle tycka om ett långt liv under paradisiska förhållanden, liknande dem på ön men utan sjukdom och död. Efter att ha resonerat med henne om hur  många år vulkankratrarna på ön hade funnits tänkte hon en stund på hur kort livet är och frågade: ”Varför lever vi en så kort tid?” Hon blev förvånad när hon fick läsa Psalm 90:10.

Då hörde förkunnarna plötsligt någon ropa från dörren bredvid. De förstod inte vad hon sade, men kvinnan förklarade att grannarna skrek förolämpningar och att de gjorde klart att de inte ville ha besök av Jehovas vittnen. Men den här kvinnan var nua, dvs. den äldsta dottern i familjen. Eftersom hennes far hade dött, var det hon som hade ansvaret att bestämma vad som var bäst för familjen. Inför sina släktingar försvarade hon förkunnarna på sitt språk och tog vänligt emot de publikationer de erbjöd henne. Längre fram under veckan åkte hon och hennes bror förbi förkunnarna. Hon bad sin bror att stanna bilen, och trots att han uppenbarligen inte tyckte om det, sade hon adjö till förkunnarna och önskade dem lycka till i deras tjänst.

Även om en del öbor till en början verkade ogilla budskapet som förkunnarna från fastlandet predikade, märkte besökarna tydligt att människorna på Rapa Nui är vänliga och omtänksamma. De flesta lyssnade gärna till de goda nyheterna. Sex av de tjugo Jehovas vittnen som har blivit döpta på ön är i själva verket bofasta där. En av dem lärde känna Bibelns sanning när hans hustru studerade Bibeln och han satt i ett rum bredvid och lyssnade. Han och hans hustru är nu döpta vittnen, och han är biträdande tjänare i församlingen.

Det andliga programmet fortsätter

Efter lunch inleddes den andra dagens program. På nytt samlades de 32 inhemska bröderna och systrarna, de 33 delegaterna samt ett antal intresserade. Närmare hundra lyssnade till programmet, däribland det offentliga föredraget ”Hur kärlek och tro segrar över världen”. De närvarande fick uppleva den kärlek som råder bland Jehovas folk, även bland dem som kommer från olika kulturer. (Johannes 13:35)

I samband med kretssammankomsten hade krets- och områdestillsyningsmännen ett särskilt möte med pionjärerna. De tre reguljära pionjärerna på ön fick träffa delegater som var reguljära pionjärer eller pionjärer  med särskilt uppdrag. Alla blev mycket uppmuntrade.

Följande dag tog några av de inhemska bröderna, som arbetar som guider, med delegaterna på en rundtur. De besökte ett stenbrott där man hade huggit ut moai, och sedan vulkaner där forntida tävlingar hade hållits och, naturligtvis, den vackra gyllene stranden Anakena, där öns första nybyggare gick i land. *

Sista tillfället att få vara tillsammans med de inhemska bröderna och systrarna var vid församlingsbokstudiet. Som en överraskning bjöds gästerna på en traditionell maträtt efter mötet. Värdarna hade sedan en dansuppvisning, klädda i karakteristiska dräkter. Såväl delegaterna som de inhemska bröderna och systrarna var övertygade om att det arbete man lagt ner på att förbereda kretssammankomsten var mödan värt.

Alla delegater kände djup samhörighet med sina isolerade bröder och systrar som de hade haft en spännande vecka tillsammans med. Det kändes sorgligt att lämna ön. De kommer aldrig att glömma sina nya vänner och den andliga uppmuntran de fått. På flygplatsen hängde de inhemska förkunnarna snäckhalsband, som de själva hade gjort, runt halsen på delegaterna.

När delegaterna for, lovade de: ”Iorana! Iau he hoki mai e Rapa Nui ee”, som betyder: ”Farväl! Jag kommer tillbaka, Rapa Nui.” Ja, de längtar efter att få återvända till sina nya vänner och andliga bröder på den exotiska, isolerade, gåtfulla och vänliga Påskön!

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 24]

Att förkunna på Påskön

Omkring två år innan den här minnesvärda sammankomsten hölls besökte en kretstillsyningsman och hans hustru ön och fick många trevliga erfarenheter. Tänk dig till exempel deras förvåning, när den syster som tog dem till deras logi påminde dem om att de hade studerat Bibeln med henne i södra Chile 16 år tidigare, när hon var i tonåren. Längre fram bar dessa frön frukt på Rapa Nui.

De fick också vara med om den här episoden: Ägaren till en souvenirbutik tog emot Nya Världens översättning av den Heliga skrift och bibelstudieboken Kunskapen som leder till evigt liv, båda utgivna av Jehovas vittnen. När de gick tillbaka till honom, berättade han att han inte kunde läsa den bibel han fått. De hade gett honom en bibel på franska, inte på spanska! Problemet löstes snabbt, och med hjälp av inhemska förkunnare och, naturligtvis, med en bibel på sitt eget språk kunde han se att Bibeln trots allt inte var så svår att förstå.

[Karta på sidan 22]

(För formaterad text, se publikationen)

PÅSKÖN

CHILE

[Bild på sidan 23]

Två av dem som blev döpta vid kretssammankomsten

[Bild på sidan 25]

Sluttning på vulkanen Rano Raraku; infälld bild: den vilda frukten guava växer på ön