Johannesevangeliet 13:1–38

13  Före påskhögtiden visste Jesus att tiden var inne+ då han skulle lämna den här världen och återvända till sin Far.+ Han hade älskat sina egna som levde i världen, och han fortsatte att älska dem ända till slutet.+  Kvällsmåltiden hade börjat,* och djävulen hade redan gett Judas Iskariot,+ Simons son, tanken i hjärtat att förråda Jesus.+  Eftersom Jesus visste att Fadern hade lagt allt i hans händer och att han kom från Gud och var på väg till Gud,+  steg han upp från bordet, tog av sig sin mantel och band en handduk om sig.+  Sedan hällde han vatten i en skål och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit omkring sig.+  När det blev Simon Petrus tur sa han: ”Herre, ska du tvätta mina fötter?”  Jesus svarade: ”Just nu kanske du inte förstår vad jag gör, men du kommer att förstå det längre fram.”  Petrus sa: ”Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter!” Jesus svarade: ”Om jag inte tvättar dig+ har vi inget gemensamt, du och jag.”  Då sa Simon Petrus: ”Herre, tvätta inte bara fötterna, ta händerna och huvudet också!” 10  Jesus sa: ”Den som har badat behöver bara få fötterna tvättade, för han är helt ren.+ Och ni är rena, men inte alla.” 11  Han visste ju vem som skulle förråda honom,+ och det var därför han sa: ”Alla är inte rena.” 12  När han hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln lade han sig till bords igen och sa till dem: ”Förstår ni vad jag har gjort för er? 13  Ni kallar mig ’lärare’+ och ’herre’, och det är helt rätt, för det är jag.+ 14  Så om jag, som är er herre och lärare, har tvättat era fötter,+ ska ni också tvätta varandras fötter.+ 15  Jag har nämligen gett er ett mönster för att ni ska göra precis som jag har gjort mot er.+ 16  Jag säger er sanningen: En tjänare är inte större än sin herre, och den som är utsänd är inte större än den som har sänt honom.+ 17  Nu vet ni detta, och ni är lyckliga om ni gör så.+ 18  Jag talar inte om er allihop, för jag känner dem som jag har utvalt. Men detta uppfyller Skriften,+ som säger: ’Den som åt av mitt bröd har vänt sig emot mig.’+ 19  Jag berättar det för er nu, innan det händer, så att ni kan tro på att jag är den jag är när det väl händer.+ 20  Jag säger er sanningen: Den som tar emot någon som jag sänder tar också emot mig,+ och den som tar emot mig tar också emot honom som har sänt mig.”+ 21  Efter att Jesus hade sagt detta blev han upprörd, och han sa rakt på sak: ”Jag säger er sanningen: En av er ska förråda mig.”+ 22  Lärjungarna tittade på varandra och undrade vem han menade.+ 23  En av lärjungarna, den som Jesus var särskilt fäst vid,+ låg till bords bredvid Jesus. 24  Så Simon Petrus nickade mot honom och frågade: ”Vem menar han?” 25  Då lutade han sig bakåt mot Jesus och frågade: ”Herre, vem är det?”+ 26  Jesus svarade: ”Det är han som ska få brödbiten som jag doppar.”+ Och när han hade doppat brödbiten gav han den till Judas, Simon Iskariots son. 27  När Judas hade fått brödbiten trängde Satan in i honom.+ Jesus sa då: ”Skynda dig och gör det du ska.” 28  Men ingen av dem som låg där vid bordet förstod varför han sa detta till honom. 29  Eftersom Judas hade hand om kassaskrinet+ trodde faktiskt några att Jesus bad honom köpa det som behövdes till högtiden eller att han skulle ge något till de fattiga. 30  När Judas hade tagit brödbiten gick han genast ut. Och det var natt.+ 31  När Judas hade lämnat dem sa Jesus: ”Nu blir Människosonen ärad,+ och Gud blir ärad genom* honom. 32  Gud ska själv ära honom,*+ och han ska göra det omedelbart. 33  Mina vänner, jag är kvar hos er en liten stund till. Ni kommer att leta efter mig, och jag säger samma sak till er som jag sa till judarna: ’Dit jag går kan ni inte komma.’+ 34  Jag ger er nu ett nytt bud, att ni ska älska varandra. Ni ska älska varandra+ på samma sätt som jag har älskat er.+ 35  Om ni har kärlek till varandra kommer alla att förstå att ni är mina lärjungar.”+ 36  Simon Petrus sa till honom: ”Herre, vart är du på väg?” Jesus svarade: ”Dit jag går kan du inte följa mig just nu, men du ska följa efter senare.”+ 37  Petrus sa till honom: ”Herre, varför kan jag inte följa dig nu? Jag är beredd att dö för dig.”+ 38  Jesus svarade: ”Är du villig att dö för mig? Jag säger dig sanningen: Innan en tupp gal kommer du tre gånger att förneka att du känner mig.”+

Fotnoter

Eller möjligen ”höll på att förberedas”.
Eller ”i”, ”i förbindelse med”.
Eller ”ge honom en upphöjd ställning”.

Studienoter

påsk: Jesus började sin predikoverksamhet efter sitt dop på hösten år 29 v.t., så den påsk som omtalas här tidigt under hans tjänst måste syfta på den som firades på våren år 30 v.t. (Se studienot till Lu 3:1 och Tillägg A7.) Om man jämför de fyra evangelieskildringarna ser man att det firades fyra påskhögtider under Jesus tjänst på jorden, och därför kan man dra slutsatsen att hans tjänst varade tre och ett halvt år. Matteus, Markus och Lukas (som skrev de så kallade synoptiska evangelierna) nämner bara den sista påsken, då Jesus dog. Johannes skildring nämner uttryckligen tre påskhögtider (Joh 2:13; 6:4; 11:55), och det är högst troligt att en fjärde åsyftas när det talas om ”en av judarnas högtider” i Joh 5:1. Det här exemplet illustrerar värdet av att jämföra evangelieskildringarna för att få en mer fullödig bild av Jesus liv. (Se studienoter till Joh 5:1; 6:4; 11:55.)

påskhögtiden: Dvs. påsken år 33 v.t. (Se studienot till Joh 2:13.)

hade älskat: Kärlek är ett genomgående tema i de återstående kapitlen i Johannesevangeliet. I de 12 första kapitlen i Johannesevangeliet förekommer det grekiska verbet agapạō (att älska) och substantivet agạpē (kärlek) sammanlagt åtta gånger. Men i kapitel 13 till 21 förekommer de sammanlagt 36 gånger. Det finns ingenstans som Jesus djupa kärlek till sin Far och sina lärjungar är så tydlig som i de sista kapitlen i Johannesevangeliet. Alla fyra evangelierna visar till exempel att Jesus älskar Jehova, men det är bara Johannes som skriver att Jesus sa rakt ut: ”Jag älskar min Far.” (Joh 14:31) Och när Jesus ger några sista råd till sina lärjungar konstaterar han inte bara att Jehova älskar honom, utan förklarar också varför. (Joh 15:9, 10)

fortsatte att älska dem ända till slutet: Det grekiska uttryck som används här syftar förmodligen på slutet av Jesus liv som människa. Men en del menar att det grekiska uttrycket i det här sammanhanget betyder ”älskade dem fullständigt”, ”älskade dem ständigt”.

band en handduk om sig: Det var oftast en tjänare som fick i uppgift att tvätta och torka andras fötter. (Joh 13:12–17) Jesus utförde den här enkla uppgiften och gav lärjungarna en oförglömlig lektion. Han lärde dem att det är den här inställningen som Jehova vill se hos sina tjänare. Aposteln Petrus var med vid det tillfället, och han kan ha tänkt på detta när han längre fram uppmanade sina medtroende: ”Klä er i [eller ”Bind alla om er med”] ödmjukhet mot varandra.” (1Pe 5:5, fotnot)

band en handduk om sig: Det var oftast en tjänare som fick i uppgift att tvätta och torka andras fötter. (Joh 13:12–17) Jesus utförde den här enkla uppgiften och gav lärjungarna en oförglömlig lektion. Han lärde dem att det är den här inställningen som Jehova vill se hos sina tjänare. Aposteln Petrus var med vid det tillfället, och han kan ha tänkt på detta när han längre fram uppmanade sina medtroende: ”Klä er i [eller ”Bind alla om er med”] ödmjukhet mot varandra.” (1Pe 5:5, fotnot)

tvätta lärjungarnas fötter: Den vanligaste sortens skor i Israel förr i tiden var sandaler. Sandalerna bestod av en sula som sattes fast på foten och ankeln med hjälp av några remmar. Eftersom vägarna och fälten var dammiga och smutsiga blev fötterna smutsiga. Det var därför vanligt att man tog av sig sandalerna när man kom in i ett hus, och en god värd såg till att någon tvättade gästernas fötter. Bibeln nämner detta flera gånger. (1Mo 18:4, 5; 24:32; 1Sa 25:41; Lu 7:37, 38, 44) Jesus tvättade lärjungarnas fötter och använde den här sedvänjan för att lära dem vad det innebär att vara ödmjuk och betjäna andra.

som han hade bundit omkring sig: Se studienot till Joh 13:4.

ni är rena: Lärjungarnas herre hade precis tvättat deras fötter, så var och en av dem var helt ren fysiskt sett. Men en av dem var andligt oren. I likhet med de skenheliga fariséerna, som rengjorde utsidan av bägaren och skålen men som lät insidan vara smutsig, så var Judas Iskariot fysiskt ren men andligt oren. (Mt 23:25, 26)

visste Jesus ... vem det var som skulle förråda honom: Jesus syftade på Judas Iskariot. Jesus hade bett hela natten till sin Far innan han valde ut sina 12 apostlar. (Lu 6:12–16) Till en början måste Judas alltså ha varit trogen mot Gud. Men Jesus kände till profetiorna i de hebreiska skrifterna som sa att någon som stod honom nära skulle förråda honom. (Ps 41:9; 109:8; Joh 13:18, 19) Så fort Judas började ge efter för sina syndiga böjelser lade Jesus märke till det, för han kunde läsa hjärtan och tankar. (Mt 9:4) Gud hade använt sitt förutvetande och sett att en av Jesus nära medarbetare skulle bli en förrädare. Men Gud hade inte förutbestämt att Judas skulle förråda Jesus. Något sådant hade inte stämt med Guds egenskaper och hur han hade handlat tidigare.

en förtalare: Eller ”en djävul”. Det grekiska ordet diạbolos, som i de flesta fall avser djävulen, betyder ”förtalare”. Det har återgetts med ”förtalare” (2Ti 3:3) eller ”förtala” (1Ti 3:11; Tit 2:3) på de ställen där det inte syftar på djävulen. På grekiska finns det nästan alltid en bestämd artikel före ordet när det används om djävulen. (Se studienot till Mt 4:1 och Ordförklaringar under ”Bestämd artikel”.) Här används ordet för att beskriva Judas Iskariot, som hade utvecklat en dålig egenskap. Det är möjligt att Jesus vid detta tillfälle lade märke till att Judas hade slagit in på en felaktig kurs som gjorde att Satan kunde använda Judas för att få Jesus dödad. (Joh 13:2, 11)

Han visste: Jesus kunde se vad andra tänkte och vilka åsikter de hade, så därför kan Judas inte ha haft en svekfull inställning när han valdes ut till apostel. (Mt 9:4; Mk 2:8; Joh 2:24, 25) Men när Judas började utveckla en dålig inställning märkte Jesus det och förstod att det var han som skulle förråda honom. Men trots att Jesus visste det tvättade han Judas fötter. (Se studienoter till Joh 6:64; 6:70.)

ska ni också: Eller ”är ni också skyldiga att”. Det grekiska verb som används här används ofta i ekonomiska sammanhang med innebörden ”vara skyldig någon”, ”stå i skuld till någon”. (Mt 18:28, 30, 34; Lu 16:5, 7) Här och i andra sammanhang används det i en bredare betydelse, nämligen att vara tvungen att göra något. (1Jo 3:16; 4:11; 3Jo 8)

tvätta varandras fötter: Sammanhanget till det här uttalandet visar att Jesus lärde sina lojala efterföljare att vara ödmjuka och visa omsorg om sina bröders och systrars fysiska behov men också deras andliga behov. Han, som var deras herre, hade precis tvättat deras fötter och visat i handling vad det innebär att vara ödmjuk och villig att betjäna. Sedan sa han: ”Ni är rena, men inte alla”, och visade därigenom att han inte bara talade om fysisk renhet. (Joh 13:10) I Ef 5:25, 26 talas det om att Jesus renade den kristna församlingen ”med hjälp av Guds ords vatten”. Lärjungarna kunde följa Jesus exempel genom att hjälpa varandra att hålla sig rena från de dagliga frestelser och snaror som en kristen skulle kunna bli befläckad av i den här världen. (Gal 6:1; Heb 10:22; 12:13)

apostlarna: Eller ”utsända”. Det grekiska ordet apọstolos är avlett av verbet apostẹllō, som betyder ”sända”, ”sända i väg (ut)”. (Mt 10:5; Lu 11:49; 14:32) Grundbetydelsen framgår tydligt av Jesus uttalande i Joh 13:16, där det återges med ”den som är utsänd”.

apostlar: Eller ”utsända”. Det grekiska ordet apọstolos är avlett av verbet apostẹllō, som används i slutet av versen och är översatt ”sända ut”. (Se studienot till Mt 10:2.)

den som är utsänd: Eller ”en budbärare (ett sändebud)”, ”en apostel”. Det grekiska ordet apọstolos (kommer från verbet apostẹllō, som betyder ”sända ut”) översätts med ”apostel (apostlar)” 77 av de 80 gånger det förekommer i de kristna grekiska skrifterna. (I Flp 2:25 återges detta grekiska ord med ”sändebud”.) Det här är enda gången detta grekiska ord förekommer i Johannesevangeliet. (Mt 10:5; Lu 11:49; 14:32; se studienoter till Mt 10:2; Mk 3:14 och Ordförklaringar under ”Apostel”.)

åt av mitt bröd: Att äta bröd med någon var ett tecken på vänskap och frid mellan gästen och värden. (1Mo 31:54; jämför 2Mo 2:20 och 18:12, där det hebreiska uttrycket ”äta bröd” har återgetts med ”äta” och ”äta en måltid”.) Någon som åt bröd med sin värd och sedan gjorde något för att skada honom ansågs vara den värsta sortens förrädare. (Ps 41:9)

har vänt sig emot mig: Eller ”har lyft sin häl mot mig”. Jesus citerar här profetian i Ps 41:9, som ordagrant lyder ”har gjort [sin] häl stor mot mig”. Där använde David ett bildspråk om en svekfull vän, kanske Ahitofel, ”Davids rådgivare”. (2Sa 15:12) Jesus tillämpar dessa ord på Judas Iskariot. I det här sammanhanget syftar det på en svekfull handling där avsikten är att skada den person som hälen lyfts mot.

Johannes: Den grekiska formen av det hebreiska namnet Jehohanan eller Johanan, som betyder ”Jehova har visat ynnest”, ”Jehova har varit nådig”. Det står ingenstans i evangeliet vem som skrev det. Men under 100- och 200-talet var den allmänna uppfattningen att boken skrevs av aposteln Johannes. Varje gång namnet Johannes förekommer i detta evangelium syftar det på Johannes döparen. Aposteln Johannes nämns aldrig vid namn i evangeliet, men det är han och hans bror Jakob som avses i uttrycket ”Sebedeus söner”. (Joh 21:2; Mt 4:21; Mk 1:19; Lu 5:10; se studienot till Joh 1:6.) I de sista verserna i evangeliet omnämner skribenten sig själv som ”den lärjunge som Jesus var särskilt fäst vid” (Joh 21:20–24), och det finns goda skäl att förknippa det uttrycket med aposteln Johannes. (Se studienot till Joh 13:23.)

Johannes: Dvs. Johannes döparen. Aposteln Johannes, som skrev det här evangeliet, nämner Johannes döparen 19 gånger. Men till skillnad från de andra evangelieskribenterna använder han aldrig benämningen ”döparen”. (Se studienoter till Mt 3:1; Mk 1:4.) Aposteln Johannes nämner tre olika kvinnor som hette Maria, och när han skriver om dem specificerar han vem han syftar på. (Joh 11:1, 2; 19:25; 20:1) Men när han skrev om Johannes döparen behövde han inte specificera vem han menade, eftersom han aldrig nämner sig själv vid namn och ingen skulle ta miste på vilken Johannes det var fråga om. Det här är ytterligare en faktor som bekräftar att det var aposteln Johannes som skrev detta evangelium. (Se ”Introduktion till Johannes” och studienot till Joh Titel.)

den lärjunge som Jesus var särskilt fäst vid: Eller ”den lärjunge som Jesus älskade”. Det här är det sista tillfället av fem där en viss lärjunge som Jesus ”var särskilt fäst vid” nämns. (Joh 13:23; 19:26; 20:2; 21:7, 20) De flesta anser att den här lärjungen var aposteln Johannes, som var son till Sebedeus och bror till Jakob. (Mt 4:21; Mk 1:19; Lu 5:10; Joh 21:2) Som sammanhanget i Joh 21:20–24 visar var ”den lärjunge som Jesus var särskilt fäst vid” samme lärjunge som den ”som har skrivit ner det”, dvs. som var skribent till Johannesevangeliet. (Se studienoter till Joh Titel; 1:6; 13:23.)

till platsen vid Abrahams sida: Ordagrant ”till Abrahams bröst”. Platsen vid någons bröst eller sida var särskilt ärofull och var ett tecken på nära vänskap. (Se studienot till Joh 1:18.) Det här bildliga uttrycket syftar på att man brukade lägga sig ner på divaner kring ett bord när man skulle äta. Därför kunde man luta sig bakåt mot en väns bröst under måltiden. (Joh 13:23–25)

sida: Ordagrant ”bröst”. (Se studienot till Lu 16:22.)

vid Faderns sida: Eller ”på platsen vid Faderns bröst”. Detta uttryck syftar på en särskilt ärofull plats. Att ligga vid någons bröst var ett tecken på nära vänskap. Det här bildspråket anspelar på den tidens middagsbjudningar. Gästerna brukade ligga på divaner när de skulle äta och kunde luta sig bakåt mot en nära väns bröst. (Joh 13:23–25) Det här är alltså ett sätt att säga att Jesus är Jehovas närmaste vän. Det finns ingen annan som kan beskriva Jehova lika bra som Jesus. (Mt 11:27)

den som Jesus var särskilt fäst vid: Eller ”den som Jesus älskade”. Det här är första tillfället av fem där en viss lärjunge som Jesus ”var särskilt fäst vid” nämns. (Joh 19:26; 20:2; 21:7, 20) De flesta anser att detta syftar på aposteln Johannes, som var son till Sebedeus och bror till Jakob. (Mt 4:21; Mk 1:19; Lu 5:10) Ett skäl till det är att aposteln Johannes inte nämns vid namn i det här evangeliet (däremot nämns ”Sebedeus söner” i Joh 21:2). Ytterligare ett skäl är det som sägs i Joh 21:20–24, där uttrycket ”den lärjunge som Jesus var särskilt fäst vid” används om Johannesevangeliets skribent. Dessutom sa Jesus om den aposteln: ”Om jag vill att han ska vara kvar här tills jag kommer, så är det inget du behöver tänka på.” Det antyder att lärjungen som Jesus talar om skulle leva längre än Petrus och de andra apostlarna, och den beskrivningen stämmer på aposteln Johannes. (Se studienoter till Joh Titel och Joh 1:6; 21:20.)

bredvid Jesus: Eller ”vid Jesus bröst”. Det här syftar på hur man brukade ligga till bords på Jesus tid. Gästerna låg på sin vänstra sida med en kudde under vänster armbåge. En gäst kunde luta sig tillbaka mot den som låg bredvid honom och ha ett förtroligt samtal. (Joh 13:25) Att få ligga bredvid någon, eller vid någons bröst, var ett tecken på att man hade ett bra förhållande och en nära vänskap till den personen. Detta var bakgrunden till uttrycken som används i Lu och Joh. (Se studienoter till Lu 16:22, 23; Joh 1:18.)

till högtiden: Syftar tydligtvis på det osyrade brödets högtid, som började efter påsken.

Mina vänner: Ordagrant ”Små barn”. Det står ingenstans i evangelierna att Jesus tidigare hade tilltalat apostlarna med det här varma uttrycket. Det grekiska ord som här har återgetts med ”mina vänner”, teknịon (litet barn), är diminutivformen av ordet tẹknon (barn). I de kristna grekiska skrifterna används ofta diminutiv för att framhäva tillgivenhet eller förtrolighet. (Se Ordförklaringar under ”Diminutiv”.) Det här uttrycket skulle också kunna återges med ”kära barn” eller ”älskade barn”. Det förekommer nio gånger i de kristna grekiska skrifterna, och det används alltid i bildlig bemärkelse och syftar på lärjungar. (Gal 4:19; 1Jo 2:1, 12, 28; 3:7, 18; 4:4; 5:21)

nytt bud: Moses lag krävde att man skulle älska sin medmänniska som sig själv. (3Mo 19:18) Budet innebar att man skulle älska andra, men inte nödvändigtvis så mycket att man var villig att ge sitt liv för dem. Jesus bud var ”nytt”, och var utan motstycke, för han sa: på samma sätt som jag har älskat er. Han gav sina efterföljare ett fullkomligt exempel när det gällde att älska andra, leva ett osjälviskt liv och sätta andra i första rummet. En sådan kärlek gör att man är villig att dö för andra. Jesus liv och död visade vad det här budet innebar. (Joh 15:13)

dö för dig: Eller ”ge min själ för dig”. Sammanhanget får avgöra innebörden i det grekiska ordet psychẹ̄, som i tidigare utgåvor av Nya världens översättning har återgetts med ”själ”. Här syftar det på Petrus liv, som han sa att han var villig att ge för Jesus. (Se Ordförklaringar under ”Själ”.)

dö för dig: Eller ”ge min själ för dig”. Sammanhanget får avgöra innebörden i det grekiska ordet psychẹ̄, som i tidigare utgåvor av Nya världens översättning har återgetts med ”själ”. Här syftar det på Petrus liv, som han sa att han var villig att ge för Jesus. (Se Ordförklaringar under ”Själ”.)

dö för mig: Eller ”ge din själ för mig”. Sammanhanget får avgöra innebörden i det grekiska ordet psychẹ̄, som i tidigare utgåvor av Nya världens översättning har återgetts med ”själ”. Här syftar det på Petrus liv. (Se studienot till Joh 13:37 och Ordförklaringar under ”Själ”.)

en tupp: Alla fyra evangelier nämner att en tupp skulle gala, men det är bara Markus som preciserar att tuppen skulle gala två gånger. (Mt 26:34, 74, 75; Mk 14:30, 72; Lu 22:34, 60, 61; Joh 18:27) Det framgår av Mishna att man födde upp tuppar i Jerusalem på Jesus tid, vilket stöder Bibelns skildring. Tuppen gol troligtvis mycket tidigt på morgonen.

Media