Fast besluten att nå mitt mål

BERÄTTAT AV MARTHA CHÁVEZ SERNA

En dag när jag var 16 år förlorade jag medvetandet medan jag arbetade hemma. När jag vaknade låg jag till sängs. Jag var omtöcknad och hade intensiv huvudvärk. Jag kunde varken se eller höra något på flera minuter. Jag blev mycket rädd. Vad var det som hade hänt med mig?

MINA oroliga föräldrar tog mig till en läkare, som skrev ut vitaminer. Hon sade att anfallet berodde på att jag fick för lite sömn. Ett par månader senare fick jag ett anfall till och sedan ytterligare ett. Vi konsulterade en annan läkare, som trodde att jag hade problem med nerverna och gav mig lugnande medel.

Men anfallen kom oftare och oftare. Jag brukade förlora medvetandet och falla och slå mig. Ibland bet jag mig i tungan och i kinderna. När jag återfick medvetandet hade jag fruktansvärt ont i huvudet och mådde illa. Hela kroppen värkte, och ofta kunde jag inte komma ihåg vad som hade hänt precis före anfallet. Många gånger behövde jag en dag eller två i sängen för att återhämta mig. Men jag trodde ändå att problemet skulle gå över och att jag snart skulle må bra.

Mina mål påverkas

När jag var liten började min familj studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Studiet leddes av ett gift par som var pionjärer med särskilt uppdrag, dvs. heltidsförkunnare som använder många timmar varje månad till att lära andra bibliska sanningar. Jag såg att deras tjänst som pionjärer gjorde dem glada, och när jag själv talade med min lärare och mina skolkamrater om löftena i Bibeln började jag också känna den glädjen.

Inom kort blev många i min släkt Jehovas vittnen. Jag tyckte verkligen om att förkunna de goda nyheterna! Redan vid sju års ålder hade jag satt som mitt mål att också bli pionjär med särskilt uppdrag. Vid 16 års ålder tog jag ett stort steg mot det målet när jag blev döpt. Sedan började anfallen komma.

Pionjärtjänst

Trots mina fysiska problem ansåg jag fortfarande att jag kunde bli heltidsförkunnare. Men eftersom jag kunde få två anfall i veckan, tyckte några i församlingen att jag inte skulle ta på mig ett så stort ansvar. Jag kände mig ledsen och modfälld. Men efter en tid kom ett gift par som tjänade vid avdelningskontoret i Mexico till vår församling. De fick reda på att jag ville bli pionjär, och de uppmuntrade mig mycket. De övertygade mig om att min sjukdom inte behövde hindra mig från att vara pionjär.

Så den 1 september 1988 blev jag förordnad som reguljär pionjär i min hemstad San Andrés Chiautla i Mexico. Jag använde många timmar varje månad till att förkunna de goda nyheterna. När jag var tvungen att hålla mig hemma på grund av ett anfall, skrev jag brev om bibliska ämnen till människor i området. På det sättet kunde jag skriftligen uppmuntra dem att studera Bibeln.

 Min diagnos

Vid den här tiden tog mina föräldrar mig till en neurolog, något som var mycket dyrt. Den här läkaren gav mig diagnosen epilepsi. Tack vare den behandling jag fick kunde jag hålla sjukdomen under kontroll i omkring fyra år och hann under den tiden gå igenom pionjärskolan. Den uppmuntran jag fick där stärkte min önskan att tjäna där behovet av förkunnare var större.

Mina föräldrar visste hur gärna jag ville utvidga min tjänst. Eftersom jag hade sjukdomen mer eller mindre under kontroll, lät de mig flytta till staden Zitácuaro i delstaten Michoacán, omkring 20 mil hemifrån. Mitt umgänge med andra pionjärer där hjälpte mig att sätta ännu större värde på heltidstjänsten.

Men efter två år i Zitácuaro kom anfallen tillbaka, och då flyttade jag hem till mina föräldrar igen. Jag var frustrerad och ledsen och behövde läkarhjälp. Jag gick till en neurolog som konstaterade att behandlingen som jag fick skadade levern. Eftersom vi inte längre hade råd att gå till specialisten, började jag se mig om efter alternativa behandlingar. Sjukdomen blev värre, och jag var tvungen att sluta som pionjär. Varje anfall var ett bakslag. Men när jag läste i bibelboken Psalmerna och vände mig till Jehova i bön, kände jag att jag fick tröst och kraft från honom. (Psalm 94:17–19)

Mitt mål förverkligas

Under den värsta perioden fick jag två anfall om dagen. Sedan kom jag till en vändpunkt. En läkare gav mig en annan behandling för epilepsi, och jag började känna mig bättre under längre perioder. Så den 1 september 1995 började jag i pionjärtjänsten igen. Min hälsa fortsatte att vara stabil, så efter två år utan ett enda epileptiskt anfall ansökte jag om att få tjäna som pionjär med särskilt uppdrag. Det skulle innebära att jag fick använda ännu mer tid i tjänsten och att jag fick flytta dit jag behövdes. Föreställ er hur jag kände det när jag fick mitt förordnande! Jag hade nått målet som jag hade satt upp redan som barn.

Den 1 april 2001 började jag mitt nya uppdrag i ett nybyggt område i bergstrakterna i delstaten Hidalgo. Nu tjänar jag i en liten stad i delstaten Guanajuato. Jag måste vara mycket noga med att ta min medicin och att få tillräckligt med vila. Jag är försiktig med vad jag äter, särskilt i fråga om fett, koffein och burkmat. Jag försöker också undvika starka känsloyttringar, som ilska eller överdriven oro. Men att ha sådana här fasta rutiner gör mig gott. Under min tjänst som pionjär med särskilt uppdrag har jag bara fått ett enda anfall.

Eftersom jag är ensamstående och inte har några familjeförpliktelser, kan jag fortsätta att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag, något som jag är mycket glad över. Jag blir tröstad av att veta att Jehova ”inte [är] orättvis, så att han glömmer” vårt ”arbete och den kärlek” vi ”har visat mot hans namn”. Han är så kärleksfull – han kräver inte att vi skall ge honom mer än vi förmår! Genom att acceptera den sanningen har jag blivit mer balanserad i mitt sätt att tänka, för om dålig hälsa skulle tvinga mig att sluta som pionjär igen, vet jag att Jehova ändå skulle vara glad över min helhjärtade tjänst. (Hebréerna 6:10; Kolosserna 3:23)

En sak är säker: Jag får styrka av att varje dag tala med andra om min tro. Det gör också att mina tankar först och främst kretsar kring de välsignelser som Gud lovar att vi skall få i framtiden. I Bibeln får vi löftet att det i den nya världen inte skall finnas några sjukdomar, ”inte heller skall sorg eller skrik eller smärta finnas mer. Det som en gång var är borta.” (Uppenbarelseboken 21:3, 4; Jesaja 33:24; 2 Petrus 3:13)

[Bilder på sidan 26]

Ungefär 7 år (ovan); ungefär 16 år, kort efter mitt dop

[Bild på sidan 27]

Förkunnar tillsammans med en väninna