Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Nödlandning!

Nödlandning!

Nödlandning!

BERÄTTAT AV CÉSAR MUÑOZ

Jag hade haft en trevlig semester hos min familj i staden Monterrey i Mexico och skulle nu åka tillbaka till Jehovas vittnens avdelningskontor i Mexico City, där jag har förmånen att tjäna. Det var söndagen den 1 december 2002. Jag gick ombord på Flight 190, och vi startade klockan sju på kvällen.

FLYGNINGEN var lugn, och efter lite mindre än en och en halv timme började planet gå ner för landning. Men plötsligt steg det tvärt, och ett fruktansvärt oljud underifrån gjorde oss skräckslagna. Strax därpå meddelade kaptenen att det inte gick att få upp luckorna till planets landningsställ. De hade hakat upp sig! Några av passagerarna blev mycket rädda och började gråta. Andra bad högt. Jag undrade hur det skulle gå.

Kaptenen meddelade att han skulle bli tvungen att göra vissa manövrer för att skaka loss luckorna till landningsställen. Så vi cirkulerade över Mexico City i ungefär en timme, medan han skakade planet upp och ner och vickade det från den ena sidan till den andra. Det här var värre än någon åktur jag gjort på något nöjesfält. Och det var absolut inte roligt! Sedan hördes kaptenens röst i högtalarna: ”Vi måste tyvärr meddela att luckorna inte har gått att få upp. Det enda vi kan göra är att försöka genomföra en nödlandning utan landningsställ.” Vi föreställde oss det värsta och tittade förskräckt på varandra.

Det gavs instruktioner inför nödlandningen. Vi tog av oss skorna, såg till att få undan allt som kunde orsaka skada och intog den anvisade sittställningen. Jag trodde att vi skulle krascha! I det ögonblicket bad jag till Jehova Gud, och ett stort lugn kom över mig. (Filipperna 4:6, 7)

Jag hade alltid hört att den som är nära att dö återupplever minnesbilder av sitt liv och tänker: ”Om jag bara hade gjort det eller det.” Jag ångrade att jag inte hade talat med flickan som satt bredvid mig om Guds kungarike, och jag lovade mig själv att om jag överlevde skulle jag ta vara på varje tillfälle att vittna. Jag gjorde också en kort tillbakablick på min tjänst för Jehova.

När planet närmade sig landningsbanan kunde jag se brandbilar, ambulanser och ett stort uppbåd av räddningspersonal. Strax därefter kände vi en fruktansvärd stöt när flygplanskroppen slog i landningsbanan. Planet kanade fram, och det slog gnistor på grund av metallens friktion mot marken. Brandbilar på båda sidor om landningsbanan började omedelbart spruta vatten på planet för att kyla ner det.

Efter några mycket oroliga ögonblick stannade äntligen planet. Vi började applådera, lyckliga och lättade över att piloten hade kunnat hantera den här nödsituationen så framgångsrikt. Sedan fick vi order om att omedelbart evakuera planet. Vi gick snabbt till utgångarna och kanade ner på de branta rutschbanorna för att komma ut till säkerheten på de gräsbevuxna remsorna vid sidan av landningsbanan.

Medan jag stod och darrade en bit bort efter den hemska upplevelsen, studerade jag det illa tilltygade planet som låg snett över landningsbanan. Lyckligtvis var det bara några få passagerare som hade skadats, och deras skador var lindriga. I ambulanserna som stod strax intill togs några om hand för den känslomässiga chock de drabbats av.

Jag hade räknat med att vara hemma vid niotiden på kvällen, men jag var inte hemma förrän fyra timmar senare. Men med tanke på det som hänt var jag tacksam över att vara vid liv! Den här upplevelsen har fått mig att tänka efter. Den har fått mig att inse hur osäkert livet är. Insikten om att allt kan vara över på bara några minuter får en att bli ödmjuk. När det uppstår en situation där det är ovisst om man kommer att överleva, kan det vara för sent att ändra sin livskurs eller förbättra sin ställning inför Gud genom goda gärningar. Numera sätter jag mycket större värde på den möjlighet jag har att använda mitt liv förståndigt och försöker göra det bästa av varje dag i tjänsten för min Gud, Jehova. (Psalm 90:12)