Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Island

Island

Island

Namnet Island kanske mest får dig att tänka på is och snö. En titt på kartan antyder också att Island skulle vara kallt. Det är få som lever så långt norrut som invånarna på Island. Öns nordkust snuddar nästan vid polcirkeln!

I verkligheten är Island faktiskt inte så kallt som namnet och platsen antyder. Golfströmmen, en varm havsström som bildas strax norr om ekvatorn, bidrar till ett klimat som är mycket mildare än man kan tro. Och jordvärme bidrar till att värma de välbyggda husen i Islands moderna samhälle.

Island är ett kontrasternas land. Mitt i vintern är det bara några få timmar per dygn som solen kikar upp över horisonten. De långa, mörka vinternätterna livas ofta upp av de spektakulära norrskenen, men det verkar nästan som om solen drar sig för att titta upp. Som kompensation lyser solen flera månader i sträck på sommaren. Längst i norr dröjer sig solen kvar ovanför horisonten i flera veckor och ger midnattssol.

Island kallas landet av is och eld, en passande beskrivning. Glaciärer täcker omkring en tiondel av landet. Där finns också ”eld” – på Island finns det mycket vulkanisk och geotermisk verksamhet. Många vulkaner har haft utbrott där, och under de senaste århundradena har det förekommit utbrott i genomsnitt vart femte eller sjätte år. Det finns också gott om varma källor.

Det här glesbefolkade landet är mycket naturskönt och har ett rikt djurliv. Ren luft, imponerande vattenfall, klippiga berg och vidsträckt vildmark lockar till sig många besökare. Tidigt på våren återvänder flyttfåglarna till sina sommarbon på kustklipporna och i våtmarkerna. Där finns bland annat silvertärnan, som varje år flyttar till Antarktis på andra sidan jordklotet. Lunnefåglar, ejdrar och fiskmåsar sitter och lurar på klipporna och längs kusten. Det finns gott om får på landsbygden, och de små, uthålliga islandshästarna strövar omkring på höglandet. Tidigt på sommaren återvänder laxen i tusental och simmar och hoppar uppför floderna och vattenfallen för att leka.

De 290 570 invånarna på Island är ättlingar till vikingarna, som bosatte sig där för mer än 1 100 år sedan. Nybyggarna kom främst från Norge, och de talade fornnordiska, vilket isländskan bygger på. Språket har bevarats tack vare landets stora litterära arv och att landet ligger relativt avskilt från omvärlden. Folket kan därför fortfarande läsa de gamla sagorna, av vilka de flesta skrevs på 1200-talet. Islänningarna är stolta över sitt språk, och det är inte särskilt populärt med lånord från andra språk.

De flesta av de första nybyggarna var ”hedningar”, och det var inte förrän i slutet av 900-talet som man gjorde de första försöken att omvända islänningarna till ”kristendomen”. Strax före år 1000 blev några framstående isländska ledare omvända, och år 1000 bad Alltinget, Islands parlament, en av de mest framstående hedniska religiösa ledarna att välja mellan de två religionerna. Överraskande nog kom han fram till att bara en av de två religionerna skulle utövas – den ”kristna”. Det här verkar ha godtagits utan några större protester. Men hans direktiv tillät ändå folket att tillbe hedniska gudar i hemlighet och fortsätta att utöva sina hedniska sedvänjor. Utslaget var mer en fråga om politik än om religion, men det kan ha bidragit till islänningarnas status som självständiga tänkare som är liberala i religiösa frågor.

I dag tillhör omkring 90 procent av befolkningen statskyrkan, den evangelisk-lutherska kyrkan. Men trots att nästan alla äger en bibel är det få som tror att den är Guds ord.

De goda nyheterna når Island

I början av 1900-talet hade många islänningar utvandrat till Canada, delvis för att slippa de svårigheter som vulkanutbrott och svår kyla förde med sig. Det var i Canada som några islänningar för första gången fick höra talas om de goda nyheterna om Guds kungarike. En av dem var Georg Fjölnir Lindal. Kort efter det att han hade överlämnat sitt liv åt Jehova Gud blev han pionjär. Broder Lindal talade isländska, så 1929, när han var 40 år, bestämde han sig för att flytta till Island. När han kom till Reykjavík den 1 juni det året, blev han den förste som predikade de goda nyheterna på Island.

Broder Lindal väntade i tre månader på den första litteratursändningen, men så snart den kom började han vittna för alla i landet. I slutet av oktober 1929 hade han lämnat ut 800 exemplar av Guds Harpa på isländska. Någon gång kring den tiden skrev han: ”Sedan jag kom hit har jag predikat i flera samhällen med en total befolkning på omkring 11 000. Islands sammanlagda befolkning är omkring 100 000 eller lite mer, så det finns ytterligare 90 000 att nå. Det kommer att ta ganska lång tid för en enda person att täcka hela ön, eftersom resmöjligheterna är dåliga. Island är ett bergigt land med ojämn kustlinje. Det saknas järnvägar, och bilvägarna är få, så jag har rest med båt större delen av tiden.”

Det finns inte en tillstymmelse till klagomål i de få handskrivna brev som ligger i en gammal mapp märkt ”Island”. I samma brev från 1929 skrev Lindal: ”Jag skulle vilja berätta en uppmuntrande erfarenhet som jag hade nyligen. Jag fick tillfälle att besöka en plats där jag tidigare hade predikat. Jag träffade flera som hade köpt böcker första gången jag var där. En man sade: ’Jag har läst Guds Harpa två gånger, och nu läser jag den för tredje gången. Det är en bra bok. Tack för ditt besök.’ En annan sade: ’Så du är tillbaka? Boken är mycket bra. Varför ser du inte till att alla domare Rutherfords böcker kommer ut på isländska?’ Jag sade till honom att man kunde få många av dem på danska. Han sade: ’Skicka mig allt du har, och pastor Russells böcker också, så har jag tillräckligt att studera den här vintern.’ Andra uttryckte också uppskattning av böckerna. Jag tackar Gud för att han låter mig föra sanningens budskap till dem som har ett lyssnande öra.”

Det var en enorm uppgift för en enda person att nå alla på ön, som är större än halva England. Island sträcker sig omkring 30 mil från norr till söder och 50 mil från öster till väster. Kustlinjen är nästan 640 mil lång med sina fjordar och vikar. Men inom tio år hade broder Lindal predikat de goda nyheterna och spritt litteratur på hela ön. Han reste längs kusten med båt, och när han besökte lantgårdarna inåt landet använde han två islandshästar – han red på den ena, och den andra var lastad med hans litteratur och tillhörigheter. Enligt de bröder som hade privilegiet att arbeta med broder Lindal några år innan han lämnade Island var han en hängiven och allvarsam broder som var blyg, tystlåten och tillbakadragen. Men han var lång och ståtlig och nästan för stor för de små islandshästar som han använde när han reste. När det inte fanns någon häst till hands, var han stark nog att bära alla sina böcker och tillhörigheter själv.

När broder Lindal började sitt uppdrag på Island 1929, visste han inte hur svårt det skulle bli och hur mycket tålamod och ihärdighet som skulle krävas för att bryta isen, så att säga. I nästan 18 år var broder Lindal det enda vittnet på Island. Trots hans hårda arbete var det ingen som tog ställning för Guds kungarike. År 1936 skrev han: ”Under den tid jag har varit här har jag lämnat mellan 26 000 och 27 000 böcker. Många har läst dem. Några verkar ha tagit ställning emot sanningen, men de flesta är likgiltiga.”

Men det fanns några som uppskattade budskapet. Det var till exempel en äldre man som tog emot ett exemplar av Guds Harpa. När broder Lindal gick tillbaka till honom flera månader senare, träffade han den gamle mannens dotter, som berättade att hennes far hade tyckt om boken och att han hade studerat den noggrant innan han dog. I enlighet med en hednisk sedvänja hade han faktiskt begärt att boken skulle läggas i hans kista vid hans död, vilket man också hade gjort.

Broder Lindals långa, ensamma vistelse på Island upphörde den 25 mars 1947 i och med att elever från Vakttornets Bibelskola Gilead anlände. Han fortsatte sin tjänst där tills han återvände till Canada 1953. Sexton år senare bestämde sig Páll Heine Pedersen, som då tjänade som pionjär med särskilt uppdrag på Island, för att resa till Winnipeg i Canada för att träffa broder Lindal och få lite förstahandsuppgifter om hans arbete på Island, eftersom missionärerna som hade arbetat med broder Lindal på Island hade lämnat landet. Under en semester i USA tog broder Pedersen bussen till Winnipeg. När han kom fram fick han veta att broder Lindal hade slutat sin jordiska bana den morgonen. Han hade tjänat Jehova troget ända till sin död.

Fler skördearbetare

År 1947 började en ny era av predikande när de två första Gileadutbildade missionärerna anlände. Båda var från Danmark, och den ene hette Leo Larsen. Ytterligare två missionärer kom i december 1948: Ingvard Jensen från Danmark och Oliver Macdonald från England. De här nya skördearbetarna följde upp broder Lindals arbete och spred mycket litteratur. Under vintern arbetade de i och omkring Reykjavík, och under den korta sommaren bearbetade de landsbygden längs kusten. Ingvard Jensen minns särskilt en predikoresa. Han skrev: ”Den första sommaren på Island följde jag med en av de andra missionärerna på en resa ut på landet. Oftast åkte vi buss eller båt till distriktet och tog med oss cyklar, tält, sovsäckar, litteratur och mat. En kväll seglade vi i väg mot Stykkishólmur på västkusten, och på eftermiddagen nästa dag kom vi fram. Vår plan var att besöka alla i samhället och sedan cykla till Borgarnes, som ligger ungefär 10 mil bort. Därifrån gick det varje dag en färja till Reykjavík. Resan började bra. Det var i mitten av juni, och solen sken. Första kvällen kröp vi ner i våra sovsäckar efter att ha bearbetat delar av staden. Men under natten började vi frysa, sovsäckarna till trots, och på morgonen såg vi varför – en decimeter snö hade fallit under natten! Det var omöjligt att avbryta resan, eftersom det inte gick några båtar på en vecka. Så vi fick hålla oss till vårt schema, bearbeta staden och cykla över en bergsväg till nästa samhälle och besöka lantgårdarna längs vägen.”

Efter att ha cyklat i regn, snöblandat regn och vindar på upp till 30 sekundmeter kom de fram till Borgarnes fyra dagar senare. Men det dåliga vädret uppvägdes av den fantastiska gästfrihet som visades av lantbrukarna längs vägen. De bjöd alltid in dem på kaffe eller mat. Broder Jensen minns att de fick åtta till tio måltider per dag! Han sade: ”Jag hade känslan av att de skulle bli förnärmade om vi inte tackade ja till deras inbjudan, och den gav ju oss en möjlighet att vittna grundligt om Jehovas upprättade kungarike.”

Under de första tre åren av missionärsverksamhet på Island spred bröderna över 16 000 publikationer. Men återbesöken och studierna ökade inte i motsvarande takt – många tog emot litteraturen men tog inte till sig budskapet. Broder Larsen och hans fru, Missie, som hade kommit från Danmark 1950 för att gifta sig med honom, for till östkusten, där de bearbetade städerna Höfn, Eskifjörður, Neskaupstaður och Seyðisfjörður. Under den här krävande resan lämnade de ut 300 böcker och nästan lika många broschyrer. Bokmärken med ett kort bibliskt budskap och adresserna till missionärerna i Reykjavík hade tryckts upp och bifogades alla böckerna. Alla som tog emot litteratur uppmanades att skriva för att få fler upplysningar om sanningen, men ingen gjorde det.

År 1952 beslöt man att området kring nordkusten behövde uppmärksammas mer. Så i juni det året blev Oliver Macdonald och hans fru, Sally, som hade kommit från England 1949 för att gifta sig med honom, förordnade att tjäna i Akureyri som pionjärer med särskilt uppdrag. Där mötte de hårt motstånd från en grupp Plymouthbröder, som leddes av den brittiske konsuln i staden. Han hade många efterföljare, och andra lyssnade på honom när han angrep vittnena i föreläsningar och i artiklar. Trots att pionjärerna inte var vana vid sådant motstånd i Reykjavík, stod de emot angreppet och fortsatte sitt arbete som vanligt och använde alla möjligheter de fick för att besvara de falska anklagelserna. Några av tidningarna publicerade deras svar.

Pionjärerna bearbetade staden, men de for även till de mer avlägsna områdena, där de spred litteratur och upplevde den typiska gästfriheten, men de stötte inte på särskilt mycket äkta intresse för sanningen. Broder och syster Macdonald flyttade tillbaka till Reykjavík i juli 1953, men innan de lämnade Akureyri hade de planterat sanningens säd, och den skulle börja gro senare.

En grund läggs

Efter att ha planterat och vattnat i 27 år började bröderna på Island till slut se frukterna av sitt arbete. Tidigt under 1956 var det sju nya som tog ståndpunkt för Guds kungarike och överlämnade sitt liv åt Jehova. Fram till dess hade de flesta som visat intresse för sanningen inte fortsatt att göra det. Ett undantag var Iris Åberg, en engelsk syster som så småningom lämnade landet. Nu hade sju nya blivit döpta, och en stabil grund hade lagts. Men 1957 hade de missionärer och pionjärer som arbetat så hårt för att få se sanningen slå rot lämnat Island, främst på grund av hälsoskäl.

År 1957 var alltså Edith Marx ensam kvar med den lilla församlingen. Hon var pionjär med särskilt uppdrag och hade kommit från Danmark året innan. Skördearbetare behövdes för att hjälpa gruppen som plötsligt hade förlorat dem som hade hjälpt de nya att lära känna sanningen och bli starka i den. Men snart skulle pionjärer med särskilt uppdrag komma från Danmark, Sverige och Tyskland. Dessutom flyttade många förkunnare och pionjärer till Island för att predika. Från och med då började antalet förkunnare öka sakta men säkert.

Med tillväxten kom en spännande utveckling, bland annat regelbundna besök av kretstillsyningsmannen och årliga områdessammankomster. Och mer litteratur behövdes på isländska. Det första Vakttornet på isländska var numret för 1 januari 1960. Det satte fart på arbetet. Vännerna var verkligen glada över att kunna erbjuda den här publikationen till islänningarna på deras modersmål! Och det var verkligen trosstärkande för bröderna att själva få denna fina andliga mat varje månad! När man på en kretssammankomst i Reykjavík pålyste att Vakttornet skulle komma ut på isländska, avtäcktes en stor bild av tidskriften bakom talaren. Vännerna jublade över den här nya gåvan från Jehova!

Broder Pedersen minns att när han anlände till Island i oktober 1959 var broschyren ”Dessa goda nyheter om riket” den enda publikation som fanns på isländska, och många hade redan fått den. Förkunnarna erbjöd Vakttornet och Vakna! på danska, engelska, svenska eller tyska. Och trots att många kunde förstå något av de språken, gav det ju mycket mer att läsa Vakttornet på isländska. Den publikationen betydde mycket för predikoarbetet. De 41 förkunnarna och pionjärerna tecknade 809 prenumerationer och spred 26 479 tidskrifter under det tjänsteåret. Antalet bibelstudier ökade också.

En annan milstolpe var när ett avdelningskontor öppnades den 1 januari 1962. Island hade stått under tillsyn av avdelningskontoret i USA och innan dess avdelningskontoret i Danmark. År 1969 fick så Jehovas vittnen lagligt erkännande och blev inregistrerade hos myndigheterna. Nu hade vittnena på Island samma rättigheter som alla andra samfund och var bemyndigade att förrätta vigslar och begravningar.

Motstånd från prästerskapet

Samma månad som avdelningskontoret öppnades mötte bröderna motstånd från prästerskapet. En morgon stod det i rubrikerna i en stor tidning att biskopen i statskyrkan hade gett ut en broschyr som varnade för Jehovas vittnen och rådde folk att inte lyssna på dem. Broschyrens titel var Vottar Jehóva—aðvörun (Jehovas vittnen – en varning). Andra tidningar följde upp artikeln. Vísir, den största kvällstidningen, publicerade en intervju med en broder som tjänade vid avdelningskontoret. Artikeln förklarade vårt synsätt, och snart var det andra tidningar som följde upp den artikeln. På så sätt blev ett fantastiskt vittnesbörd avgett, och många fick insikt i vårt arbete. Några läsare skrev brev till stöd för vittnena, och de publicerades i tidningarna. Biskopen kämpade emot och publicerade ett ”svar”. Men i en helsidesartikel i den största tidningen, Morgunblaðið, förklarade Jehovas vittnen ingående sitt arbete och sina trosuppfattningar.

Broschyren med varningen spreds över hela landet. Men resultatet blev att Jehovas vittnen fick stor publicitet, och effekten av det märktes på distrikten i många år. På grund av all publicitet stod det följande i en tidning: ”Biskopen har blivit en reklammakare för Jehovas vittnen.” Jehovas folk blev välkänt – även på avlägsna platser i landet där vittnena inte predikade än. Vissa följde biskopens råd, men den allmänna reaktionen var nyfikenhet. I norr, i Akureyri, var det dock några som var fientliga. Ibland kom ungdomar och kastade sten på Heinrich och Katherine Karcher, som tjänade som pionjärer där. Flera år senare var det några andra religiösa motståndare i Akureyri som tryckte upp och spred biskopens broschyr igen. Pingstvänner gjorde likadant i Reykjavík i tron att de kunde stoppa eller hindra vårt predikoarbete.

Utmaningen att organisera sammankomster

Sammankomster har alltid varit glädjefyllda tillfällen för Guds folk på Island. Även när förkunnarna var få tvekade inte bröderna att organisera sammankomster. Den första kretssammankomsten hölls i juli 1951 när två bröder, Percy Chapman från Canada och Klaus Jensen från huvudkontoret i Brooklyn, besökte Island på väg till en serie sammankomster som skulle hållas i Europa den sommaren. Trots att det bara fanns en handfull förkunnare på Island då, var som mest 55 närvarande vid sammankomsten. Nästa kretssammankomst hölls sju år senare, i juni 1958, under zontillsyningsmannen Filip Hoffmanns besök, och 38 lyssnade till det offentliga föredraget. Sedan dess har man hållit kretssammankomster och områdessammankomster varje år.

Friðrik Gíslason var en av de få bröder som hade punkter under sammankomstprogrammen under 1950-talet. Han berättar: ”Jag minns att jag hade hand om matanordningen vid de första kretssammankomsterna. Jag utförde det mesta arbetet själv, men det var inte ovanligt att jag också hade tre eller fyra punkter på programmet varje dag. När jag arbetade i köket, hade jag förkläde på mig. När jag skyndade mig in i lokalen för att hålla ett tal, tog jag på mig kavajen, men ibland fick bröderna påminna mig om att jag skulle ta av mig förklädet. Nu är det mellan 400 och 500 som är med vid kretssammankomsterna, och många fina äldstebröder är kvalificerade att ha hand om punkter på programmet.”

Bibliska dramer är spännande och informativa höjdpunkter vid områdessammankomsterna. Men eftersom det fanns så få förkunnare på Island, kunde man bara spela upp bandet med ljudet till dramat. Avdelningskontoret i Danmark bidrog till att göra dramerna mer levande genom att skicka färgdiabilder som sedan kunde synkroniseras med ljudet. Men dramerna krävde ändå mycket förberedelse. Först måste de översättas till isländska. Sedan måste rösterna spelas in av vänner som talade isländska. Dessutom behövde musik och ljudeffekter från de engelska banden läggas till. Några fick spela flera roller och förställde sin röst för att låta som rollen de spelade. Så småningom kunde några av dramerna framföras med skådespelare.

Det första kompletta dramat, som handlade om drottning Ester, skulle framföras vid områdessammankomsten 1970. Bröderna arbetade ivrigt med projektet och repeterade dramat. Det var en ny erfarenhet att ha på sig kläder liknande dem som användes på Bibelns tid och för bröderna att ha lösskägg. Man höll det hemligt att det skulle vara ett riktigt drama vid sammankomsten. Men vilken trevlig överraskning! Vid små sammankomster, där nästan alla känner varandra och alla sitter nära podiet, försöker somliga komma på vem som spelar vem. Efter ett drama sade en syster: ”Jag kände faktiskt bara igen en broder i dramat, och det var han som spelade kung Nebukadnessar!” Hon sade vem det var, men det var fel! Nåväl, bröderna uppskattar verkligen det hårda arbete som utförs för att framföra programmet vid sammankomsterna. Alla har nytta av de utmärkta lärdomarna som kommer fram i dramer på deras eget språk.

Internationella sammankomster ger glädje

Under åren har bröderna på Island också haft nöjet att vara med vid sammankomster i andra länder. Fem delegater från Island hade privilegiet att vara med vid den internationella sammankomsten ”Guds vilja” i New York 1958. Många var med vid sammankomsterna ”Endräktiga tillbedjare” i Europa 1961 och sammankomsterna ”Eviga goda nyheter” 1963. Andra uppskattade att få komma tillsammans med bröder och systrar från många länder vid de internationella sammankomsterna ”Guds seger” 1973. Mer än hundra förkunnare från Island var med vid den internationella sammankomsten ”Fred på jorden” i Köpenhamn den 5–10 augusti 1969. Det var den största grupp från Island som varit med vid en internationell sammankomst i ett annat land. Den sommaren åkte 80 procent av förkunnarna på Island utomlands för att vara med vid en sammankomst.

Eftersom det var så många från Island som planerade att vara med vid 1969 års sammankomst, ordnade det danska avdelningskontoret så att de isländska vännerna kunde sitta tillsammans. På morgonen, innan programmet började, samlades vännerna från Island på sin sektion för att ta del av sammanfattningar av programmet på sitt eget språk.

En av dem som var med vid sammankomsten var en ung man som hette Bjarni Jónsson. Han var son till en advokat som ägde den byggnad i Reykjavík som bröderna hyrde och använde som missionärshem och avdelningskontor. Bjarni visste inte mycket om sanningen, och han hade inte haft för avsikt att vara med vid sammankomsten när han reste med bröderna till Köpenhamn. Hur kom det sig då att han var med där?

Kjell Geelnard, som var landstjänare på den tiden, hade några saker som han skulle ta upp med Bjarnis far. Kjell berättade för honom om den internationella sammankomsten i Köpenhamn och om vännerna som planerade att åka dit. När advokaten fick veta det frågade han om hans äldste son kunde följa med. Han sade till broder Geelnard att hans son just hade gått ut gymnasiet och att han ville bjuda honom på en utlandsresa, så det kunde lika gärna bli Köpenhamn. Kjell tyckte att det var en bra idé och sade till advokaten att de kunde ordna logi åt Bjarni i Köpenhamn, om han ville vara med på sammankomsten för att se vad som pågick där. Det tyckte advokaten lät bra, så han frågade sin son om han ville följa med vittnena till sammankomsten. Det gick sonen gärna med på.

Man kontaktade rumsförmedlingen för att ordna logi åt Bjarni i Köpenhamn. Bröderna ordnade en plats åt honom hos en familj som var vittnen. En amerikansk delegat som skulle dela rum med en isländsk broder, Jakob, hade avbokat, så Bjarni fick hans plats. Men av någon anledning dök Jakob inte upp. Därför for Bjarni ensam till logiet. Eftersom rumsförmedlingen inte hade berättat för värdfamiljen att Bjarni skulle komma i stället för den amerikanske brodern, antog de att deras gäst var Jakob.

De utbytte erfarenheter, precis som vittnen från olika platser brukar göra när de träffas. Men de danska bröderna tyckte det var märkligt att ”Jakob” inte hade så mycket att säga. Bjarni å andra sidan var en smula förbryllad, eftersom värdparet hela tiden kallade honom Jakob. Eftersom Jakob är ett bibliskt namn, tänkte han att det kanske var vanligt bland Jehovas vittnen att använda bibliska namn när man samtalade med varandra. Missförståndet reddes ut när en av bröderna där Bjarni bodde träffade en dansk broder som var pionjär på Island. Han frågade brodern om ”Jakob” var ny i sanningen, eftersom han hade så lite att berätta om arbetet på Island. Den danske brodern förklarade att ”Jakob” egentligen var Bjarni, en ung man från Island som rest med bröderna till Köpenhamn. Men värdparet behandlade Bjarni gästfritt och frågade om han ville stanna en vecka till för lite sightseeing i Danmark. Den här vänligheten påverkade Bjarnis hjärta.

Bjarni var faktiskt med vid sammankomsten. Och även om han inte hade någon bakgrundskunskap om sanningen så att han kunde dra full nytta av programmet, blev han mycket imponerad av det han såg och hörde. Så snart han hade återvänt till Island började han och hans familj studera Bibeln. Bjarni gjorde fina framsteg i sanningen och blev döpt 1971. Han har tjänat som medlem av avdelningskontorets kommitté på Island sedan 1979.

Svanberg Jakobsson har arbetat som översättare vid avdelningskontoret på Island i många år och är nu tillsyningsman för översättningsavdelningen. Som ung förkunnare var han med vid den internationella sammankomsten ”Guds seger” i London 1973. Han berättar: ”Jag minns hur spännande det var att se bröderna och systrarna strömma in i stadion i tusental. Det fascinerade mig att se alla bröder och systrar från Afrika i sina färggranna kläder. Det var en oförglömlig upplevelse att få vara tillsammans med tiotusentals vänner, att lyssna till programmet med dem, att sjunga med dem, att be med dem, att äta med dem och bara att få vara med dem.”

Sólborg Sveinsdóttir, som blev döpt 1958, gjorde den sex dagar långa resan till Danmark med båt med fyra av sina barn för att vara med vid sammankomsten i Köpenhamn 1961. Sólborg tillhörde en liten isolerad grupp i Keflavík. Hur påverkades hon av att vara med vid en stor internationell sammankomst? Hon säger: ”Det var underbart att få höra över 30 000 vänner sjunga Rikets sånger tillsammans på fem språk – det påverkade mig känslomässigt. Och allt var så välorganiserat.”

Det var dyrt att resa till de internationella sammankomsterna, men bröderna kände att det absolut var värt det. Det var en välsignelse att få vara med vid sådana underbara andliga festmåltider som beretts av Jehova och att få vara bland tusentals andra med samma tro.

En andlig ”kypare” kommer på besök

Många har flyttat till Island för att tjäna där behovet är större. För alla dem har flytten inneburit en lång och svår kamp att lära sig det svåra isländska språket. Men ibland kan en språkförbistring vara en förklädd välsignelse. Heinrich Karcher arbetade från hus till hus en dag och presenterade sig då som en ”tjänare”. Vid ett hus kom en ung kvinna till dörren, och så snart han hade presenterat sig bjöd hon in honom. Hon hade missförstått vem han var, för på isländska använder man samma ord för ”tjänare” och ”kypare”. Hon trodde att han var en kollega till hennes man, en kypare på ortens hotell. Hon visste att hennes man snart skulle komma hem, så hon tänkte att hon lika gärna kunde bjuda in hans ”arbetskamrat”. Naturligtvis fick de sig ett gott skratt när missförståndet uppdagades.

Mannen kom hem, och vår andlige ”kypare” serverade en utmärkt andlig måltid åt det unga paret, och de tyckte mycket om den. De bad faktiskt Heinrich att komma tillbaka och ta sin hustru med sig. Snart sattes ett regelbundet bibelstudium i gång, och det intresserade paret började vittna för andra. När den unge kyparen arbetade på hotellet, talade han också med alla som ville lyssna. Så småningom blev paret döpt. De var glada över att den här andlige ”kyparen” hade besökt dem och att han inte drog sig för att vittna på ett annat språk än sitt eget.

Under åren har det förekommit många lustiga episoder på grund av missförstånd när utländska vänner har försökt lära sig språket. Strax efter det att Sally Macdonald kommit till Island förberedde hon en inledning, som löd: ”Jag besöker folk här i grannskapet för att berätta om några intressanta saker ur Bibeln.” Men hon blandade ihop ordet för ”besöka” (heimsækja) med ordet för ”förfölja” (ofsækja) och sade leende: ”Jag förföljer folk här i grannskapet.”

Från hus till hus med en luthersk präst

I många år tjänade Holger och Tove Frederiksen från Danmark troget som pionjärer med särskilt uppdrag på Island, och under en period tjänade de i resetjänsten. Det var svårt för Tove att lära sig det isländska språket, men hon hjälpte ändå många in i sanningen tack vare sin iver och entusiasm.

En gång när Holger var i kretstjänsten samarbetade han med en ung förkunnare från hus till hus i en liten by. Till deras förvåning anslöt sig den lutherske prästen till dem. Varför gjorde han det?

Lite tidigare hade de besökt prästen i hans hem. Han verkade vänlig och bjöd in dem på sitt kontor. Sedan prästen hade tittat på de böcker de erbjöd, sade han: ”De här böckerna innehåller falska läror!” Sedan reste han sig, sträckte upp armarna mot skyn och förklarade att Gud skulle förbanna dem. ”Jag förbjuder er att predika här i min församling!” skrek han. Holger sade till prästen att han inte hade rätt att hindra dem från att predika och att de skulle fortsätta sitt predikoarbete. Då sade prästen: ”Om ni fortsätter att predika för folket här i min församling, så följer jag med er.” Holger sade att han gärna fick göra det.

När prästen hade följt med dem på två besök till husen som låg närmast hans hem, träffade de Tove och en annan syster, som blev förvånade över att se vem som följde med dem i arbetet från hus till hus. Prästen bjöd nu hem dem allihop på en kopp kaffe. De hade ett trevligt samtal. Holger tänkte att prästens plötsliga och oväntade gästfrihet på något sätt var ett försök att hindra dem från att predika för alla i området. Så nästa dag gick de tillbaka och bearbetade hela byn, spred mycket litteratur och träffade många som ville lyssna.

Stoppade av en lavin

När man skall predika för dem som bor på landsbygden, får man ofta köra över bergspass med vägar som är isiga och snötäckta under de mörka vintermånaderna. I december 1974 var Kjell och Iiris Geelnard i resetjänsten och besökte Akureyri på nordkusten. Under besöksveckan for de till staden Húsavík, en resa på 8 mil, och de tog med sig Holger och Tove Frederiksen. Alla fyra bearbetade distrikten i och omkring Húsavík några dagar och avslutade besöket med ett föredrag och en diabildsvisning i en skola. När mötet hade börjat blåste det upp till storm i området, och med den kom iskalla vindar, snö och snöblandat regn. Efter mötet gjorde alla sig i ordning för att åka hem, men då blev det strömavbrott i hela staden på grund av snöstormen. Vännerna lämnade den mörklagda skolan, men alla var glada för att man hade kunnat visa diabilderna före strömavbrottet.

Paren Geelnard och Frederiksen var tvungna att ta sig tillbaka till Akureyri. De frågade polisen och några buss- och lastbilschaufförer om vägförhållandena och blev försäkrade om att det hade gått ganska bra förut. Så de bestämde sig för att åka så snart som möjligt, men det tog tid att packa i skenet av stearinljus. Och när de skulle åka och tanka, fick personalen pumpa bensinen för hand. Till slut gav de sig i väg, och då var klockan omkring nio på kvällen.

Kjell beskrev resan: ”Först gick allt bra, men sedan började det snöa mer och mer. Ibland var det så svårt att se vägen att Holger fick gå ur bilen för att dirigera oss med en ficklampa. Sedan körde vi fast i flera snödrivor. Vi lyckades ta oss ur snödrivorna några gånger genom att skjuta på och skotta, men när vi kom till en stor snövall kunde vi inte komma längre. Senare fick vi veta att det var snö från en lavin från ett berg ovanför oss. Under normala förhållanden tar det två timmar att köra från Húsavík till Akureyri, men då hade vi kört i sex timmar och bara kommit halvvägs.

Där stod vi klockan tre på morgonen – våta, trötta och frusna. Tänk vad glada vi blev när vi såg att det lyste i en lantgård lite längre fram. Det gjorde att vi vågade ta oss dit och knacka på. Den artige och hänsynsfulle Holger knackade på ytterdörren. När ingen öppnade, så öppnade han dörren själv, gick uppför trappan och knackade försiktigt på sovrumsdörren. Trots att bonden och hans fru blev överraskade, tog de intrånget med fattning. De förklarade att de hade gått och lagt sig när strömavbrottet kom och att de glömt att släcka lyset!

Nu fick vi uppleva ett värmande exempel på isländsk gästfrihet. Bonden och hans fru flyttade sina sovande barn till ett annat rum, så att vi fyra kunde få två rum att sova i, och efter ett litet tag stod det nybryggt kaffe och gott bröd på köksbordet. Nästa morgon, efter frukosten, insisterade bonden på att vi skulle stanna på lunch. När vi ätit lunch med familjen fortsatte vi vår resa till Akureyri, eftersom två stora snöplogar hade gjort vägarna framkomliga. Den gästfrihet som bonden och hans fru visade gav oss möjlighet att tala med dem om bibliska sanningar.”

Predikande på en fisketrålare

För ett antal år sedan träffade Kjell Geelnard en ung man i tjänsten som hette Friðrik. Han var den äldste sonen i familjen, och han var andligt sinnad och tyckte om att samtala om Bibeln. Han hade många frågor och var mycket intresserad av att få mer kunskap om Bibeln. Men det var inte lätt att hitta honom igen, eftersom han var maskinist på en fisketrålare. Oftast var han ute till sjöss och hemma bara några dagar mellan resorna. Men Kjell brukade titta på schemat för trålaren och fråga Friðriks mamma när han förväntades komma hem och kunde på så sätt träffa honom, ibland i hamnen och ibland hemma. Bröderna kunde på så vis hjälpa honom att göra andliga framsteg.

Mot slutet av 1982 bjöds Friðrik in till en kretssammankomst i Reykjavík. Hans tro på Jehova hade då börjat växa, och han bad till honom att han skulle få möjlighet att vara med. Plötsligt var det en man i besättningen som hade fått ledigt från en fiskeresa som bestämde sig för att inte ta ut sin ledighet. Det gjorde att Friðrik kunde ta ledigt från arbetet och vara med vid sammankomsten. Programmet gjorde ett starkt intryck på Friðrik, som nu var övertygad om att han ville tjäna Jehova.

När Friðrik kom hem berättade han för sin fästmö om beslutet och hur det skulle påverka hans liv. Han sade till henne att han ville gifta sig med henne men att om hon inte kunde tänka sig att vara gift med ett Jehovas vittne, så borde hon bryta förlovningen. Nästa morgon knackade det på dörren till missionärshemmet. Utanför stod Friðrik och hans fästmö. Friðrik levererade ett kort men kärnfullt budskap: ”Helga vill ha ett bibelstudium!” Så missionärerna ordnade med det. Senare samma dag bad en av Friðriks yngre bröder också om ett bibelstudium. Och samma vecka tog Friðrik med sig sin yngsta syster till mötet och sade: ”Unnur vill ha ett bibelstudium!”

Friðrik ville visa sitt överlämnande åt Jehova genom vattendopet. Men först behövde han utöka sin kunskap och sedan gå igenom dopfrågorna. Problemet var att han nästan alltid var ute till sjöss. Men om Kjell inte kunde besöka Friðrik hemma, kanske det skulle gå på hans arbetsplats. Vad blev lösningen? Friðrik anställde Kjell så att han kunde arbeta tillsammans med honom i maskinrummet på trålaren. Tidigt under 1983 steg Kjell ombord på trålaren Svalbakur utrustad med biblar och studiematerial.

”Arbetet och tjänsten ombord på Svalbakur var en minnesvärd upplevelse”, berättar Kjell. ”Arbetsdagen började 6.30 och slutade 18.30. Klockan tolv åt vi lunch, och vi fikade både på förmiddagen och på eftermiddagen. Fritiden använde jag till att studera med Friðrik, och det fanns många möjligheter att vittna för andra besättningsmedlemmar. Kvällarna användes till att studera och samtala om andliga frågor. Ibland gick vi inte och lade oss förrän efter midnatt. Under lunchen tillbringade vi bara en kort stund i matsalen, så att vi kunde samtala om dagens text i Friðriks hytt.”

Naturligtvis väckte det uppståndelse bland besättningen att de hade en missionär bland sig. De första dagarna höll de sig på sin kant, eftersom de inte visste var de hade Kjell. Men några i besättningen lyssnade ivrigt till det Kjell hade att säga. En av dem visade stort intresse, och när han fick veta att de samtalade om dagens text under lunchen, ville han också vara med. En dag, när samtalet i matsalen drog ut på tiden, blev han otålig och sade till Kjell och Friðrik inför alla andra: ”Borde vi inte gå upp och läsa dagens text nu?”

En kväll bjöd Kjell och Friðrik in besättningen till Friðriks hytt för att gå igenom ett nummer av Vakna! som handlade om alkoholism. Sju i besättningen kom till det här minnesvärda mötet, och nyheterna om det här mötet nådde också besättningarna på andra trålare.

”När jag hade tillbringat nästan två veckor av tjänst och arbete ombord på Svalbakur, nådde vi hamnen igen”, säger Kjell. ”Då hade jag gått igenom dopfrågorna och många andra bibliska ämnen med Friðrik och vittnat för andra besättningsmedlemmar och lämnat tidskrifter och litteratur till dem.” Friðrik blev döpt på våren 1983. Friðriks fästmö, Helga, och hans mamma och hans syster kom alla med i sanningen.

Telefonstudier

Det har alltid varit en utmaning att predika de goda nyheterna för dem som bor i isolerade områden på den här stora ön. Telefonen har varit ett effektivt redskap för att nå och hålla kontakten med intresserade.

Många har haft behållning av det här sättet att förmedla de goda nyheterna. För några år sedan besökte en kvinna vid namn Oddný Helgadóttir sin son och svärdotter, som studerade tillsammans med Jehovas vittnen. När de berättade för henne om det de fick lära sig, ville hon också studera Bibeln. Men Oddný bodde i ett isolerat område på Islands nordvästra kust, mer än 30 mil från närmaste församling. När en syster, Guðrún Ólafsdóttir, erbjöd sig att studera med henne per telefon, blev hon glad och tackade ja. Efter en inledande bön brukade Oddný besvara studiefrågorna i boken. Oddný förberedde sig mycket noggrant för studiet och skrev ut de bibelställen som det hänvisades till, så att hon kunde läsa dem direkt när det hänvisades till dem. Därför behövde hon inte ägna tid åt att leta upp bibelställena under själva studiet. En gång studerade de hemma hos Guðrún när Oddný var på besök i det området. Det kändes lite ovant, eftersom det var första gången de studerade ansikte mot ansikte, så Guðrún föreslog skämtsamt att hon skulle gå till rummet intill, där hon hade en annan telefon.

När Oddný började förstå sanningen, satte hon i gång att vittna för sin man, Jón. När han visade intresse, var hon inte säker på om det var passande att hon ledde ett studium med honom. Hon fick veta att hon kunde hålla studiet, men att det vore bra om hon hade en huvudbonad medan hon ledde studiet. Förutom att hon studerade med sin man vittnade hon också för sina grannar. Sedan berättade hon att hon ville bli döpt. Guðrún ordnade så att hon kunde gå igenom frågorna i boken Organiserade för att fullgöra vår tjänst per telefon med en äldste, för att se om hon var kvalificerad. Och det var hon, förutom på en punkt: hon hade inte begärt utträde ur kyrkan.

Ungefär en vecka senare ringde Oddný till Guðrún för att berätta att hon nu hade gått ur kyrkan. Hennes man hade också gjort det. Det var ett stort beslut för honom, eftersom han hade varit ordförande i ortens församling. Senare blev Oddný döpt vid en kretssammankomst. Hon uppskattade sammankomsten mycket, eftersom hon bara hade träffat en liten grupp vittnen en gång tidigare. Hon blev intervjuad under sammankomstprogrammet och fick frågan om det var svårt att bo så isolerat. Hon svarade att hon aldrig kände sig ensam, eftersom hon visste att Jehova är närvarande också på Islands nordvästra kust. Sedan tillade hon att hon var ledsen över att hennes man inte kunde komma på sammankomsten, men att han hade försäkrat henne om att han skulle komma när han var redo att bli döpt. Och det löftet höll han! Snart flyttade de till ett mer tättbefolkat område så att de regelbundet kunde vara med vid mötena.

Behov av missionärshem och Rikets salar

När Nathan H. Knorr från Jehovas vittnens huvudkontor besökte Island 1968, ville han hitta en bättre byggnad för avdelningskontoret och missionärshemmet. Innan dess hade man hyrt olika bostäder. Nu började bröderna leta efter en tomt där de kunde bygga en anläggning med en Rikets sal, ett missionärshem och ett avdelningskontor. Under tiden hyrde man ett ändamålsenligt hus på Hrefnugata 5 i Reykjavík, och den 1 oktober 1968 flyttade de sex missionärerna in i det. Den här byggnaden var centrum för verksamheten på Island under de fem påföljande åren. Senare köpte bröderna en välbelägen tomt på Sogavegur 71 i Reykjavík. Våren 1972 började man bygga det nya avdelningskontoret. Det visade sig bli en stor utmaning för de få bröderna där, som inte hade så mycket kunskap om byggnation. Det fanns inga byggnadsentreprenörer eller murare bland dem, så de var tvungna att anlita entreprenörer som inte var vittnen. De här entreprenörerna var mycket samarbetsvilliga och lät bröderna arbeta tillsammans med dem under projektet. Bröderna hyrde en del av ett gammalt hus bredvid byggplatsen och använde den som matsal. Systrarna turades om att laga maten och ta den till byggarbetsplatsen.

Byggnadsarbetet ledde till ett fint vittnesbörd i området. Entreprenörerna och myndigheterna fick goda möjligheter att bekanta sig med Jehovas vittnen. Andra stannade till vid byggplatsen för att se hur långt man hade kommit. När det var dags att mura inomhus, kom en broder från Danmark som var murare till yrket för att hjälpa till. Systrar gjorde också mycket av arbetet. När några besiktningsmän från staden kom för att besöka byggplatsen, lade de märke till att systrar använde cementblandaren. En av besiktningsmännen sade: ”Jag tror att kvinnorna i vår kyrka skulle kunna lära sig något av det här. Det skulle verkligen gå lättare att bygga kyrkor om man arbetade i stället för att bara gå runt med en insamlingsbössa och tigga pengar.” Byggnaden överlämnades i maj 1975 när Milton G. Henschel besökte Island och höll överlämnandetalet. I många år användes byggnaden som det huvudsakliga missionärshemmet i landet och även som Rikets sal för församlingarna i Reykjavík. Nu används den som avdelningskontor.

År 1987 byggdes en ny Rikets sal och ett nytt missionärshem i staden Akureyri. Det märktes tydligt att Jehovas folk är en enad, internationell brödraskara när mer än 60 bröder och systrar från Finland och Sverige kom för att hjälpa bröderna på Island med byggnadsprojektet.

Det ”bästa virket”

Under åren har representanter för Jehovas vittnens styrande krets besökt Island, och besöken har alltid uppmuntrat vännerna mycket. Höjdpunkten under 1968 var broder Knorrs besök, som nämndes tidigare. Han höll ett gripande tal till vännerna, berättade erfarenheter och gick igenom hur predikoarbetet på Island hade gått framåt.

Broder Henschels första besök på Island ägde rum i maj 1970. Några sömniga missionärer välkomnade honom. Tröttheten berodde på att broder Henschel anlände väldigt tidigt på morgonen, men också på att Hekla, en berömd vulkan, hade börjat få ett utbrott dagen innan, och missionärerna hade varit uppe hela natten och tittat på det!

Broder Henschel ägnade särskild uppmärksamhet åt missionärerna och pionjärerna med särskilt uppdrag. Han bjöd in dem alla till ett särskilt möte och berättade erfarenheter från sin tid som pionjär under den stora depressionen. Han berättade hur pionjärerna bytte litteraturen mot kycklingar, ägg, smör, grönsaker eller kanske ett par glasögon eller till och med en hundvalp! På så sätt hade arbetet fortsatt under svåra tider, och pionjärerna fick det de behövde för livets uppehälle.

De som besöker Island lägger snabbt märke till att maten är en smula ovanlig. En speciell isländsk maträtt är svið – ett halvt fårhuvud som kokats. Tänk dig att stirra ner på tallriken och se ett halvt fårhuvud med tänder och ett öga! Många utlänningar tycker att det är jobbigt att se svið ”i vitögat”. Naturligtvis finns det alltid färsk fisk. En isländsk specialitet är harðfiskur – filead och torkad fisk. Den äts rå, gärna med lite smör. Oftast är den här fisken hård och måste bankas för att bli mjuk. Missionärerna såg förväntansfullt fram emot hur broder Henschel skulle reagera när han blev serverad den här fisken. När han smakat på den, frågade missionärerna vad han tyckte om den. Han tänkte efter en stund och svarade sedan diplomatiskt: ”Jo, jag tror att det här är det bästa virke jag någonsin ätit.”

Många andra besök av den styrande kretsens representanter har varit minnesvärda och uppmuntrande. Besöken har lärt bröderna på Island att de, trots att de är få och isolerade, är en del av en internationell brödraskara som är förenad av kristen kärlek.

Samarbete med läkare och massmedier

En sjukhuskommitté bestående av fyra bröder började tjäna på Island 1992. Två av bröderna utbildades i England vid ett seminarium för sjukhuskommittéer, och de två andra vid ett seminarium i Danmark. När sjukhuskommittén bildats, hölls ett möte med personalen vid ett stort universitetssjukhus. Det var 130 personer med vid mötet, bland annat läkare, sjuksköterskor, jurister och sjukhusadministratörer. Eftersom det här var det första mötet som sjukhuskommittén höll med sjukhuspersonal, var bröderna förståeligt nog ganska nervösa. Men mötet blev en succé, och efteråt ordnade de så att de kunde träffa mindre grupper av läkare och annan personal från olika sjukhus. Bröderna fick också fin kontakt med några framstående kirurger och narkosläkare. De här kontakterna har bidragit till att man kunnat förebygga och lösa problem i samband med behandling utan blod.

En ny lag om patienträttigheter började gälla 1997. Enligt den lagen får ingen behandling ges till en patient utan att han eller hon samtycker till behandlingen, och om en medvetslös persons önskan är känd sedan tidigare måste den respekteras. Lagen säger också att man måste samråda med barn som är 12 år eller äldre om deras behandling. Guðmundur H. Guðmundsson, som är ordförande för sjukhuskommittén, säger: ”I allmänhet är läkarna mycket samarbetsvilliga, och det uppstår sällan problem. Även omfattande kirurgi utförs utan blodtransfusion.”

När Vakna! för 8 januari 2000 om blodfri medicin och kirurgi gavs ut, uppmuntrade avdelningskontoret vännerna att göra en särskild ansträngning att sprida det numret till så många som möjligt. Avdelningskontoret gav förslag på hur man kunde erbjuda tidskriften och besvara frågor om blodet. Först var det somliga som tvekade att erbjuda tidskriften, men snart såg de att folk var intresserade av ämnet. Över 12 000 exemplar lämnades till allmänheten. Det betyder att var 22:a invånare fick ett exemplar. En broder sade: ”Jag hade problem med att hinna igenom distriktet, eftersom jag fick så många bra samtal.” En syster sade: ”Det vara bara två personer som inte ville ha tidskriften!”

En kvinnlig programledare för ett rikstäckande radioprogram fick tidskriften om blodfri medicin. I programmet berättade hon hur hon hade fått tidskriften, och sedan gick hon igenom den historik över blodtransfusioner som fanns i Vakna! Hon avslutade inslaget med att säga att man kan beställa en publikation om blodfri medicin från Jehovas vittnen om man vill ha ytterligare upplysningar.

Den särskilda kampanjen med det här numret av Vakna! öppnade ögonen på många, så att de såg det förnuftiga i vår syn på blodet. Dessutom förstod de att Jehovas vittnen inte har någon dödslängtan. I stället vill de ha bästa möjliga läkarvård. Det här resulterade i att några som tidigare hade missuppfattat vår syn på blodet blev intresserade av sanningen.

Två Rikets salar på fyra dagar

För vännerna på Island var det en milstolpe när två Rikets salar byggdes enligt snabbyggemetoden i juni 1995. Dessa Rikets salar, en i Keflavík och en i Selfoss, var de första på Island som byggdes med snabbyggemetoden. Det tog bara fyra dagar att bygga var och en av dem. Kärleksfull hjälp från bröderna i Norge gjorde att man kunde fullborda projektet. Avdelningskontoret i Norge stod för det mesta av byggnadsmaterialet, och mer än 120 bröder och systrar från Norge kom för att hjälpa till med projektet. Den vanligaste kommentaren som hördes på byggplatsen var: ”Det här är helt otroligt.” Vännerna på Island hade läst och hört talas om Rikets salar som byggdes snabbt, men nu fick de se det med egna ögon. Naturligtvis var det fantastiskt med tanke på att antalet Rikets salar på Island fördubblades på bara några dagar!

Bröderna på Island fick två nya Rikets salar, och dessutom blev de uppmuntrade av det fina umgänget med bröderna och systrarna från Norge, som tagit ledigt för att på egen bekostnad komma dit och arbeta med dessa Rikets salar. Det var verkligen ett bevis på att vi är en internationell brödraskara! Vännerna på Island drog också sitt strå till stacken. Mer än 150 inhemska vänner deltog i arbetet, vilket är över hälften av alla vittnen i landet.

De här Riketssalsprojekten var också ett fint vittnesbörd för allmänheten. Två rikstäckande TV-kanaler visade bilder från båda byggplatserna i sina nyhetssändningar. Projekten uppmärksammades också i radio och tidningar. Men en präst i Selfoss gillade inte att vittnena fick så mycket uppmärksamhet. I lokaltidningen fick han med en artikel, där han varnade för Jehovas vittnens ”farliga läror”. Han nämnde att svaga och känsliga personer särskilt skulle vara på sin vakt. I en radiointervju upprepade han samma varningar. Men det han sade fick inte den verkan han hade hoppats på. I stället var de flesta förundrade över Riketssalsprojekten, och många som vännerna träffade i tjänsten sade att de var förvånade över prästens reaktion.

Omkring en vecka efter prästens varning i tidningen var en skämtteckning med i samma tidning. I förgrunden ser man kyrkan och i bakgrunden Rikets sal. En flod flyter mellan de två byggnaderna, och några leende, välklädda bröder går över bron mot kyrkan med tjänsteväskorna i handen. Utanför kyrkan hoppar en gumma upp från sin rullstol i panik. En man med gipsad fot och en annan man, tydligtvis blind, springer i väg och skriker: ”Spring, spring! Jehovas vittnen kommer!” På kyrktrappan står prästen och ser förvånad ut. Många tyckte att den här skämtteckningen var rolig. Tidningsredaktionen valde den till årets skämtteckning, förstorade den och satte upp den på kontoret. Där hängde den kvar i flera år.

En utställning får gott resultat

Under tjänsteåret 2001 ordnades en utställning som inriktade sig på Jehovas vittnens neutrala hållning före och under andra världskriget, när de uthärdade nazisternas förföljelse. Utställningen visades på tre platser, och sammanlagt kom 3 896 och tittade på den. Under det sista veckoslutet var utställningshallen i Reykjavík fylld med mer än 700 besökare. Videofilmen Jehovas vittnen står fasta mot nazisternas förföljelse på isländska visades under utställningarna. Många av besökarna såg hela filmen.

Att vittnena stod fasta i koncentrationslägren gjorde intryck på besökare som tidigare inte hade känt till den här delen av vår historia. En professor som besökte utställningen flera gånger sade att den hade gjort ett starkt intryck på henne och att hon hade ändrat sin inställning till Jehovas vittnen. Hon blev särskilt rörd av vittnenas starka tro i koncentrationslägren. Till skillnad från andra fångar kunde de ha blivit frisläppta om de hade avsagt sig sin tro.

Utställningen uppmärksammades av en rikstäckande TV-kanal och av lokala TV- och radiokanaler. När utställningen öppnade var en luthersk präst där med sin fru och sin dotter. En tid senare bjöd en broder in prästen till Betel, och han tackade ja. Några dagar efter besöket var det en kvinna som ställde en fråga till prästen om en viss bibeltext. Prästen uppmuntrade henne att kontakta Jehovas vittnens avdelningskontor, eftersom han var säker på att de kunde svara på frågan. En broder började senare studera med prästen.

Översättning under årens lopp

Det har ofta varit en utmaning för de få förkunnarna på Island att översätta all den andliga maten från ”den trogne och omdömesgille slaven” till isländska. (Matt. 24:45) Under de första åren var det isländska vittnen som bodde i Canada som utförde det mesta av översättningsarbetet. Senare började man utföra det här arbetet på Island. När de första missionärerna anlände 1947, lärde de känna en gammal poet som bodde i samma hus. Han kunde engelska och hjälpte missionärerna att lära sig isländska. Han erbjöd sig också att utföra en del översättningsarbete åt dem, så bröderna anlitade honom för att översätta boken ”Låt Gud vara sannfärdig” och broschyren Stor glädje för alla folk. Tyvärr använde han en gammal poetisk stil med för många ålderdomliga ord och uttryck, och även om en av de nya missionärerna och broder Lindal kontrollerade och maskinskrev översättningen, blev boken aldrig det fina studiehjälpmedel som de förväntat. Men boken spreds till många, och allt som allt trycktes 14 568 exemplar. Över 20 000 exemplar av broschyren trycktes 1949. Senare anlitade bröderna en annan översättare för att översätta boken Vad har religionen gjort för mänskligheten?

Under de åren var det en liten grupp bröder som översatte ett antal broschyrer. En av dessa var ”Dessa goda nyheter om riket”, som gavs ut 1959. Broschyren hjälpte vännerna att sätta i gång många nya bibelstudier. Efter det fick bröderna godkännande att ge ut Vakttornet på isländska.

Många fina böcker översattes och gavs ut under åren som följde: ”Detta betyder evigt liv” gavs ut 1962, Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset 1966, Sanningen som leder till evigt liv 1970, Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden 1984 och Kunskapen som leder till evigt liv 1996. Från och med 1982 började dessutom en kvartalsupplaga av Vakna! ges ut på isländska.

Under många år hade vännerna inte sångboken på isländska. År 1960 översattes fyra sånger och trycktes upp till en sammankomst. Vid en områdessammankomst 1963 presenterades till vännernas glädje en liten sångbok med 30 sånger på isländska.

Fram till dess hade man sjungit på många olika språk i församlingarna. Günther och Rut Haubitz kom till Island från Tyskland 1958 som pionjärer med särskilt uppdrag. Rut kommer fortfarande ihåg hur de utländska vännerna använde sina egna sångböcker på danska, engelska, finska, norska, svenska eller tyska. Islänningarna sjöng med på det språk de kunde bäst. Hon säger: ”Det var en ganska blandad kör!” Under åren blev fler Rikets sånger översatta, men det var inte förrän 1999 som en komplett sångbok med alla 225 sångerna blev tillgänglig på isländska. Vännerna är verkligen tacksamma för sångboken, som gör att de kan lovprisa Jehova!

Områdessammankomsten i augusti 1999 bjöd på något nytt för Island. Boken Ge akt på Daniels profetia! gavs ut på isländska samtidigt som på engelska. När talaren presenterade den engelska titeln, applåderade publiken. Men i stället för att säga till vännerna att boken längre fram skulle ges ut på isländska fortsatte han med att visa ett isländskt exemplar av boken och sade, till allas förtjusning, att boken redan hade översatts till isländska! Senare har också böckerna Jesajas profetia ett ljus för alla människor I och II getts ut samtidigt med de engelska upplagorna.

Utvidgning av Betel och ytterligare ökning

Avdelningskontoret renoverades 1998. Två lägenheter på andra sidan gatan köptes där beteliter kunde bo, så att man kunde ordna fler kontor för översättningsavdelningen. På senare år har översättarna också haft nytta av besök av bröder från huvudkontoret i New York. De här bröderna har lärt dem att använda dataprogram som har utvecklats av Jehovas vittnen och som används vid översättningsarbetet.

Nyligen har representanter från huvudkontoret lett en kurs i bättre förståelse av engelska. Kursen har hjälpt översättarna vid avdelningskontoret att få en bättre förståelse av den engelska texten innan den översätts.

Avdelningskontoret skriver: ”När vi ser tillbaka är vi glada att några var modiga nog att börja översätta till isländska, även under primitiva förhållanden och med begränsad kunskap om språket. Trots att kvaliteten på översättningarna inte var så bra i början som den är nu, har vi inte ’föraktat den ringa begynnelsens dag’. (Sak. 4:10) Vi gläder oss över att se att Jehovas namn och hans kungarike också har gjorts känt på Island och att många har lärt känna sanningen.”

För närvarande är det åtta personer som arbetar heltid på avdelningskontoret. Andra pendlar till Betel och hjälper till på deltid. En ny Rikets sal har byggts i Reykjavík för att ersätta den gamla på avdelningskontoret. Dessutom planerar man att renovera avdelningskontoret för att fler skall kunna arbeta där.

Predikandet av de goda nyheterna på Island har krävt uthållighet, självuppoffring och kärlek. Det kan verkligen sägas att det hårda arbete som utförts av ivriga förkunnare på Island under de senaste 76 åren inte har varit förgäves. Många trogna bröder och systrar har tagit del i skördearbetet. Många har flyttat dit från andra länder för att tjäna i några år, och deras arbete kommer man att minnas länge. Några har stannat och gjort Island till sitt hem. Många fina inhemska förkunnare förtjänar också beröm för sin uthållighet.

Det genomsnittliga antalet förkunnare är 281, ett litet antal, men Jehovas vittnen har blivit välkända i landet. Nu är det sju missionärer som tjänar på landsbygden och i små församlingar på ön. Förra tjänsteåret var 543 personer med vid åminnelsen av Kristi död, och man leder nästan 180 bibelstudier.

En dag kanske bröderna på Island får uppleva den sorts ökning som beskrivs i Jesaja 60:22: ”Den minste skall bli till en skara på tusen, och den ringaste till en mäktig nation. Jag, Jehova, skall påskynda det när tiden är inne.” Under tiden är Jehovas vittnen på Island beslutna att utföra det arbete som de har anförtrotts av kungen, Jesus Kristus – att predika de goda nyheterna om Riket. De är säkra på att Gud kommer att göra så att sanningens säd spirar i mottagliga och tacksamma hjärtan! (Matt. 24:14; 1 Kor. 3:6, 7; 2 Tim. 4:5)

[Ruta på sidan 205]

Där förnamnen blir efternamn

Enligt lokal tradition har islänningar inte familjenamn, utan man kallar varandra vid förnamn. Ett barns efternamn bestäms genom att man kombinerar pappans förnamn med ändelsen -son, om det är en pojke, och -dóttir om det är en flicka. Sonen och dottern till en man vid namn Haraldur får efternamnen Haraldsson respektive Haraldsdóttir. En kvinnas namn ändras inte när hon gifter sig. Eftersom så många har samma namn, står inte bara namn, adress och telefonnummer i telefonkatalogen, utan också personens yrke. Släktregister gör att islänningarna kan spåra sina förfäder mer än tusen år tillbaka.

[Ruta på sidan 208]

En presentation av Island

Landet: Island ligger strax nedanför polcirkeln mellan Nordatlanten, Grönlandshavet och Norska havet. Det finns gott om vulkaner, heta källor och ångande gejsrar. Glaciärer täcker en tiondel av landet.

Befolkning: Islänningarna är ättlingar till vikingarna, främst norska vikingar, och är i allmänhet arbetsamma, innovativa och toleranta. De flesta bor nära kusten.

Språk: Isländska är det officiella språket, men många islänningar talar två eller fler språk, vanligtvis engelska, tyska eller något skandinaviskt språk.

Näringsliv: Fiskeindustrin spelar en viktig roll i Islands ekonomi. Trålare drar in lodda, torsk, kolja och sill, och det mesta går på export.

Livsmedel: Fisk och lamm är vanligt. En isländsk specialitet är kokt fårhuvud.

Klimat: En varm atlantström bidrar till ett tempererat klimat. Vintrarna är milda men blåsiga. Somrarna är svala.

[Ruta/Bild på sidan 210]

Den 6 september 1942: ”Det är fortfarande bara en pionjär som arbetar i landet, så det finns inte mycket att rapportera. Det bor ungefär 120 000 människor på Island, och det finns omkring 6 000 bondgårdar. Det enda sättet att nå de här gårdarna är att färdas dit med häst. För att kunna nå alla hem måste man färdas ungefär 1 600 mil, och det finns många berg och forsar som man måste forcera. Hittills har budskapet inte rönt stort intresse.”

Detta skrev Georg F. Lindal sedan han varit pionjär på Island i 13 år. Han skulle förbli den ende förkunnaren på Island i ytterligare fem år.

[Ruta/Bild på sidan 213, 214]

Lång och trogen tjänst

Oliver Macdonald gick igenom den 11:e Gileadklassen och var en av de första missionärerna på Island. Han kom dit i december 1948 tillsammans med Ingvard Jensen. De reste dit från New York med ett fraktfartyg. Resan tog 14 dagar, och det var ordentlig sjögång på Nordatlanten. Båda var sjösjuka nästan hela resan.

I mars 1950 gifte sig broder Macdonald med Sally Wild som var från England och hade arbetat på Betel i Storbritannien. Mac, som han tillgivet kallades, och Sally utförde ett fint arbete, och flera som de studerade med tjänar fortfarande Jehova troget.

År 1957 återvände Mac och Sally till England, där Sally dog i cancer, en diagnos som hon fått på Island. Mac började i heltidstjänsten igen efter Sallys död och tjänade som reguljär pionjär och sedan som resande tillsyningsman i 13 år. År 1960 gifte han sig med Valerie Hargreaves, en pionjär med särskilt uppdrag. Tillsammans tjänade de i olika kretsar i Storbritannien, från norra Skottland till Kanalöarna, som ligger nedanför Englands sydkust. När de arbetade sig norrut genom en krets mot Shetlandsöarna norr om Skottland, brukade Mac säga: ”Nu är vi snart på Island!” utan att egentligen tro att de någonsin skulle komma dit.

Men 1972 blev Mac och Valerie förordnade att tjäna som missionärer och fick flytta till Island. Mac blev landstjänare och senare samordnare för avdelningskontorets kommitté. Han och Valerie stannade på Island i sju år och fick sedan ett nytt förordnande på Irland, först i Dublin och senare i Nordirland. Efter att ha tjänat på Irland i 20 år dog Mac i cancer i december 1999, efter 60 år i heltidstjänsten. Valerie tjänar fortfarande som reguljär pionjär i Belfast i Nordirland.

[Bild]

Valerie och Oliver Macdonald i Reykjavík på 1970-talet

[Ruta/Bild på sidan 218]

Reykjavík

Reykjavík, som betyder ”rökviken”, är Islands huvudstad. Den förste bebyggaren, Ingólfur Arnarson, gav den dess namn på grund av röken som steg upp från de varma källorna. I dag är Reykjavík en livlig, modern stad med omkring 180 000 invånare.

[Ruta/Bild på sidorna 223, 224]

De gjorde Island till sitt hem

Páll Heine Pedersen kommer från Danmark. Han blev förordnad att tjäna på Island som pionjär med särskilt uppdrag 1959. År 1961 var han med vid två av de internationella sammankomsterna ”Endräktiga tillbedjare” i Europa, där han träffade Violet. Hon hade kommit från Kalifornien i USA för att vara med vid flera av de här sammankomsterna.

Efter sammankomsterna återvände Páll till Island, och Violet åkte hem till Kalifornien. De brevväxlade i fem månader, och i januari 1962 kom Violet till Island för att gifta sig med Páll. Han var fortfarande pionjär och det enda vittnet i ett glesbefolkat område på nordvästra Island. De bodde i en liten stad där solen inte går upp över horisonten på två månader under vintern. För att nå vissa av människorna i området fick de åka på branta och ofta isiga bergsvägar, och deras enda transportmedel var en motorcykel som Páll hade tagit med sig från Danmark. Eftersom Violet var född och uppvuxen i det soliga Kalifornien, trodde många av vännerna att hon inte skulle stå ut särskilt länge på Island. Men det gjorde hon, och med tiden utvecklade hon kärlek till landet och folket.

Páll och Violet var pionjärer tillsammans tills deras dotter, Elísabet, föddes 1965. Páll fortsatte som pionjär fram till 1975, och Violet var pionjär till och från under de åren. År 1977 bestämde de sig så för att flytta till Kalifornien på grund av Pálls hälsa. Så småningom fick de en stark önskan att tjäna där behovet av förkunnare var större. Så de blev pionjärer igen, och när deras dotter hade gått ut skolan och blivit myndig, började de tjäna som missionärer på Island. De tjänade på missionärsfältet och i resetjänsten under några år. År 1989 blev Páll medlem av avdelningskontorets kommitté. Och 1991 öppnades ett Betelhem officiellt på Island, med Páll och Violet som de första medlemmarna av Betelfamiljen. Och där tjänar de än i denna dag.

[Ruta/Bild på sidan 228, 229]

Kända för sin gästfrihet

Friðdrik Gíslason och hans hustru, Ada, blev döpta 1956 tillsammans med fem andra. Friðrik och Ada lärde känna sanningen genom Oliver och Sally Macdonald. I början hölls bibelstudiet med Friðrik, medan Ada var upptagen med sin syförening hela vintern. När syföreningens säsong var över på våren, började hon sitta i köket när de studerade. Så småningom blev hon så nyfiken på de bibliska samtalen att hon frågade om hon fick sitta med under studiet och bara lyssna. Men snart blev det mer än så.

Senare hölls ett Vakttornsstudium på engelska regelbundet hemma hos dem. De började vara med på mötena i missionärshemmet. ”Jag minns att vi hade mötena i ett litet rum på vinden där missionärerna bodde”, säger Friðrik. ”Det fanns plats för 12 stolar, men ibland kom det fler än vanligt, och då fick vi öppna dörren till det lilla rummet bredvid. Vilken skillnad mot i dag! Nu finns det tre församlingar i vår Rikets sal i Reykjavík!”

Friðrik och Ada blev välkända för sin gästfrihet. De fick sex barn, men trots det har deras hem alltid stått öppet för vännerna. Under församlingens första år var det många som kom till Island från andra länder och som fick bo hos Friðrik och Ada tills de hittade egna bostäder.

[Ruta/Bild på sidan 232]

Bibeln på isländska

Den första översättningen till isländska av Bibeln finns i ett 1300-talsverk som heter Stjórn, som innehåller översättningar och parafraseringar av delar av de hebreiska skrifterna. Den första kompletta utgåvan av ”Nya testamentet” på isländska trycktes 1540. Översättaren var Oddur Gottskálksson, son till biskopen av Hólar. Han omfattade den lutherska tron i Norge och hade träffat Martin Luther i Tyskland. När Oddur återvänt till Island kämpade han enligt historien med sitt översättningsarbete i en ladugård, eftersom han inte ville stöta sig med sin katolske arbetsgivare, biskopen av Skálholt. Oddur översatte texten från den latinska Vulgata, och han förde personligen sitt manuskript till Danmark för att låta trycka det. År 1584 utfärdade biskop Guðbrandur Thorláksson en begäran om att den första kompletta Bibeln på isländska skulle tryckas. Den första fullständiga översättningen av Bibeln från den hebreiska och grekiska grundtexten trycktes 1908, och en reviderad utgåva trycktes 1912.

[Bild]

”Guðbrandsbiblía”, den första fullständiga Bibeln på isländska

[Tabell på sidorna 216, 217]

ISLAND – VIKTIGA ÅRTAL

1929: Georg F. Lindal, den förste förkunnaren i landet, anländer.

1940

1947: De första Gileadutbildade missionärerna anländer.

1950: En liten församling bildas.

1960

1960: Vakttornet ges ut på isländska.

1962: Ett avdelningskontor öppnas i Reykjavík.

1975: Ett nytt och större avdelningskontor färdigställs och överlämnas.

1980

1992: En sjukhuskommitté bildas.

1995: Två Rikets salar byggs på fyra dagar i juni.

2000

2004: 284 förkunnare är verksamma på Island.

[Tabell]

(Se publikationen)

Antal förkunnare

Antal pionjärer

300

200

100

1940 1960 1980 2000

[Kartor på sidan 209]

(För formaterad text, se publikationen)

ISLAND

Húsavík

Hólar

Akureyri

Seyðisfjörður

Neskaupstaður

Eskifjörður

Stykkishólmur

Borgarnes

Höfn

REYKJAVÍK

Skálholt

Keflavík

Selfoss

[Helsidesbild på sidan 202]

[Bild på sidan 207]

Till höger: Georg F. Lindal 1947

[Bild på sidan 207]

Nedan: Broder Lindal med en islandshäst i början av 1930-talet

[Bild på sidan 212]

Några av de första missionärerna på Island, från vänster till höger: Ingvard Jensen, Oliver Macdonald och Leo Larsen

[Bild på sidan 220]

I den här byggnaden låg avdelningskontoret från 1962 till 1968

[Bild på sidan 227]

Mer än 100 förkunnare från Island var med vid den internationella sammankomsten ”Fred på jorden” i Köpenhamn 1969

[Bild på sidan 235]

Iiris och Kjell Geelnard i Akureyri, januari 1993

[Bild på sidan 238]

Till höger: Trålaren Svalbakur

[Bild på sidan 238]

Nedan: Friðrik och Kjell

[Bild på sidan 241]

Till höger: Oddný Helgadóttir

[Bild på sidan 241]

Nedan: Guðrún Ólafsdóttir

[Bild på sidan 243]

Till höger: Rikets sal och missionärshem i Akureyri

[Bild på sidan 243]

Nedan: Bjarni Jónsson framför avdelningskontoret

[Bild på sidan 249]

Ovan: Riketssalsbygget i Selfoss 1995

[Bild på sidan 249]

Till höger: Den fullbordade byggnaden

[Bild på sidan 253]

Den isländska Betelfamiljen

[Bild på sidan 254]

Avdelningskontorets kommitté, från vänster till höger: Bjarni Jónsson, Guðmundur H. Guðmundsson, Páll H. Pedersen, och Bergthór N. Bergthórsson