(hebr.: tan)

Ett hunddjur som har lång, spetsig nos och yvig svans och påminner något om räven. Guldschakalen (Canis aureus) förekommer fortfarande i Palestina. Schakalen äter nästan vad som helst, däribland frukt, och den kan angripa och döda fåglar och lamm, men huvudsakligen är den asätare. På så sätt gör den nytta, eftersom kadaver annars kan bli en bakteriehärd. Schakaler jagar för det mesta på natten, ibland ensamma men ofta i par eller i små grupper. På dagen sover de vanligtvis på ödsliga platser, i jordhålor, grottor, övergivna byggnader eller ruiner.

Schakaler håller till i vilda, ensliga och ökenartade områden, och i Bibeln är därför schakalens boning en bild av något som är fullständigt öde och folktomt. Den bilden används i flera profetior om att Jerusalem, Judas städer, Hasor, Babylon och Edom skulle ödeläggas. (Jes 34:5, 13; Jer 9:11; 10:22; 49:33; 51:37; Mal 1:3) I Bibeln talas det också om schakalens klagande tjut, dess ylande. (Jes 13:22; Mik 1:8) Schakalens ylande börjar vid solnedgången och består av ett utdraget, klagande ljud som upprepas tre eller fyra gånger, varje gång i en något högre ton. Det avslutas med en rad korta skall.

Schakalen figurerar ofta i Bibelns bildspråk. När Job beskrev sitt eländiga tillstånd sade han att han hade ”blivit en broder till schakaler”. (Job 30:29) Med tanke på det förödmjukande nederlag som Guds folk hade lidit sade psalmisten klagande: ”Du har krossat oss på schakalers plats.” (Ps 44:19) Det är möjligt att han syftar på ett slagfält där schakaler samlas för att äta liken av de stupade. (Jfr Ps 68:23.) Under den hungersnöd som uppstod när babylonierna belägrade Jerusalem 607 f.v.t. behandlade mödrarna sina barn grymt. Jeremia visade då mycket träffande att hans folks grymhet stod i kontrast till schakalernas omsorg om sina ungar. (Klag 4:3, 10)

I en skildring av den svåra torka som drabbade Juda när landet inte hade Jehovas välsignelse sägs det att zebrorna ”snappade efter vinden”, det vill säga flämtade efter luft, ”likt schakalerna”. (Jer 14:1, 2, 6) Men Jehova lovade att det skulle växa grönt gräs, vass och papyrus  på schakalernas uppehållsort i samband med att hans folk återvände till sitt land. Dessutom skulle schakaler och andra djur ära Jehova för att han försåg sitt folk med vatten i öknen. (Jes 35:7; 43:20, 21)