Är fattigdom ett tecken på Guds ogillande?

GUD sade till de forntida israeliterna: ”Ingen hos dig [skall] behöva bli fattig.” Det berodde på att den lag som han gav dem innehöll föreskrifter om att man skulle ta hand om behövande och rentav efterskänka skulder. (5 Moseboken 15:1–4, 7–10) Det borde därför inte ha funnits några fattiga israeliter, för Jehova lovade att välsigna dem. Men villkoret var att de lydde lagen, och det gjorde de inte.

Det här betydde emellertid inte att de som var fattiga nödvändigtvis hade drabbats av Guds ogillande, lika lite som det betydde att de som hade ett överflöd nödvändigtvis hade hans välsignelse. Många av Guds trogna tjänare var fattiga. Profeten Amos var en fattig fåruppfödare och säsongsarbetare. (Amos 1:1; 7:14) På profeten Elias tid drabbades Israel av en hungersnöd, och Elia var då beroende av en fattig änkas gästfrihet. Genom ett underverk räckte hennes knappa förråd av mjöl och olja så länge hungersnöden varade. Varken Elia eller änkan blev rik, men Jehova såg till att de hade det de behövde. (1 Kungaboken 17:8–16)

En oförutsedd händelse kan leda till att någon plötsligt blir fattig. En olycka eller en sjukdom kan göra att någon tillfälligt eller för resten av livet inte kan arbeta. Och ett dödsfall kan beröva en familj dess försörjare. Inte heller sådana omständigheter är något tecken på Guds ogillande. Berättelsen om Noomi och Rut är ett rörande exempel på att Jehova tar hand om de behövande. Noomi och Rut blev mycket fattiga när deras män dog, men Jehova Gud välsignade dem och såg till att de fick det de behövde. (Rut 1:1–6; 2:2–12; 4:13–17)

Det är tydligt att fattigdom inte är något tecken på Guds ogillande. De som är trogna mot Jehova Gud kan lita på kung Davids ord: ”En ung man har jag varit, och nu har jag blivit gammal, men jag har aldrig sett den rättfärdige övergiven eller hans avkomma söka efter bröd.” (Psalm 37:25)

[Bild på sidan 8]

Noomi och Rut var utblottade, men Gud välsignade dem och tog kärleksfullt hand om dem.