”Glöm aldrig tjänsten från dörr till dörr”

Berättat av Jacob Neufeld

”Vad som än händer, glöm aldrig tjänsten från dörr till dörr.” Med de orden ringande i öronen gick jag de cirka fem kilometerna till närmaste by. När jag kom dit vågade jag inte gå fram till det första huset. Efter att ha försökt övervinna mig själv gick jag in i skogen och bad en innerlig bön till Gud om mod att predika. Till sist kunde jag gå tillbaka till den första dörren och framföra min presentation.

VARFÖR var jag i den här byn mitt ute i ödemarken i Paraguay för att predika alldeles ensam? Låt mig börja från början. Jag föddes i november 1923 i byn Kronstalʹ i en tysk mennonitkoloni i Ukraina. I slutet av 1700-talet hade mennoniter från Tyskland emigrerat till Ukraina och beviljats många förmåner, däribland religionsfrihet (men inte tillåtelse att värva proselyter), självstyre och frikallelse från militärtjänst.

När kommunistpartiet kom till makten försvann alla sådana förmåner. I slutet på 1920-talet gjordes stora mennonitiska jordbruk om till kollektiv. Myndigheterna tvingade människor till underkastelse genom att låta dem svälta, och allt motstånd slogs brutalt ner. Under 1930-talet blev många män bortförda av KGB (sovjetiska säkerhetstjänsten), oftast på natten, så att det till sist nästan bara fanns kvinnor kvar i många byar. Det var på det sättet som jag 1938, när jag var 14 år, förlorade min far och aldrig såg eller hörde av honom igen. Två år senare blev också min äldre bror bortförd.

År 1941 ockuperade Hitlers trupper Ukraina. För oss var det här en befrielse från den kommunistiska regimen. Men plötsligt försvann åtta judiska familjer som bodde i vår by. De här händelserna väckte många frågor hos mig. Hur kunde sådant här få hända?

Ärlighet räddar mitt liv

År 1943 drog sig de tyska trupperna tillbaka och tog med sig flertalet tyska familjer, även återstoden av min familj, för att få nytta av dem i kriget. Själv hade jag redan blivit inkallad till tjänstgöring i det tyska SS (Schutzstaffel, Hitlers elitkår) i Rumänien. En liten händelse vid den här tiden fick en stor inverkan på mitt liv.

Kaptenen för vårt förband ville ta reda på om jag var ärlig. Han sade åt mig att lämna in  hans uniform på kemtvätt. I en av fickorna hade han lagt lite pengar, och jag hittade dem. När jag lämnade tillbaka dem sade han att han inte hade lagt något alls i uniformen. Men jag insisterade på att jag hade hittat pengarna i en av fickorna. Kort därefter blev jag hans assistent och fick ansvaret att sköta pappersarbete, postera ut vakter och ta hand om förbandets pengar.

En natt tillfångatog den ryska armén alla i vårt förband utom mig, eftersom jag hade arbetat över för att bli klar med en uppgift som jag fått av kaptenen. Såvitt jag vet var jag den ende som inte blev tillfångatagen, och det var för att jag hade varit ärlig och därför hade fått särskilt ansvar. Annars skulle jag också ha blivit tillfångatagen.

Detta hände 1944, och plötsligt hade jag permission på obestämd tid. Jag åkte hem för att hälsa på min mor, och medan jag väntade på att bli inkallad igen blev jag lärling hos en murare, något som jag skulle få stor nytta av längre fram. I april 1945 rullade amerikanska stridsvagnar in i vår stad, som låg i närheten av Magdeburg. En månad senare var kriget officiellt slut. Vi var vid liv. Framtiden såg ljus ut.

En dag i juni hörde vi ett tillkännagivande av utroparen i staden: ”De amerikanska trupperna gav sig av i går kväll, och de ryska trupperna anländer i dag klockan 11.00.” Modet sjönk när vi förstod att vi återigen var fångade i ett område som kontrollerades av kommunisterna. Min kusin och jag började genast planera för att fly. Vid midsommar hade vi tagit oss över till den amerikanska sidan. I november kunde vi med stora svårigheter återvända till den ryska sektorn och i hemlighet föra våra familjer över gränsen.

”Lyssna noga och jämför”

Vi slog oss ner i det som då var Västtyskland. Jag började bli mer och mer intresserad av Bibeln. På söndagarna gick jag ofta ut i skogen för att läsa den, men det jag läste kändes så främmande och gammaldags. Jag fick också katekesundervisning som en förberedelse för mitt dop som mennonit. Jag blev väldigt förvånad när jag läste i katekesen och hittade uttalandet: ”Fadern är Gud, Sonen är Gud, och den Helige Ande är Gud”, följt av frågan: ”Är de tre Gudar?” Under frågan fanns det tryckta svaret: ”Nej, dessa tre är en enda Gud.” Jag frågade prästen hur det kunde vara möjligt. Han svarade: ”Unge man, det är inte bra att tänka för djupt på sådana här frågor. Vissa har förlorat förståndet genom att gräva alltför djupt.” I det ögonblicket bestämde jag mig för att inte bli döpt.

Några dagar senare hörde jag ett samtal mellan min kusin och en främmande man. Nyfiken som jag var blandade jag mig i samtalet och ställde en del frågor. Jag visste det inte då, men den här mannen var Erich Nikolaizig, en av dem som hade överlevt koncentrationslägret i Wewelsburg. Han frågade om jag ville förstå Bibeln. När jag svarade ja försäkrade han mig om att jag skulle hitta stöd för allt han sade i min egen bibel.

Erich hade bara besökt mig ett par gånger när han inbjöd mig till en sammankomst som Jehovas vittnen skulle hålla, och jag tror att det var en av de första som anordnades efter kriget. Den gjorde ett starkt intryck på mig, och jag antecknade alla bibelställen som talarna läste eller citerade. Snart insåg jag att kunskapen om vad Bibeln lär för med sig ansvar, och jag bestämde mig för att sluta studera. Jag tyckte också att det var svårt att förstå att det bara kunde finnas en sann religion. När Erich förstod att jag tänkte gå tillbaka till min gamla kyrka gav han mig rådet: ”Lyssna noga och jämför.”

 Jag behövde bara besöka prästerna två gånger för att inse att de inte visste vad de talade om och att de absolut inte lärde ut sanningen. Jag skrev till flera präster och ställde bibliska frågor. En av dem svarade: ”Du har ingen rätt att forska i Bibeln eftersom du inte är pånyttfödd.”

En ung kvinna som jag uppvaktade tvingade mig att fatta ett svårt beslut. Hon tillhörde en grupp pånyttfödda mennoniter, och på grund av påtryckningarna från hennes familj, som hatade Jehovas vittnen, sade hon att vi inte längre kunde träffas om jag inte slutade med den här nya religionen. Vid det laget förstod jag tillräckligt mycket av sanningen för att inse att det bara fanns en sak att göra – att sluta träffas.

Snart kom Erich och besökte mig igen. Han berättade att det hade gjorts anordningar för dop veckan därpå, och han frågade om jag ville bli döpt. Jag hade kommit fram till att Jehovas vittnen lär ut sanningen, och jag ville tjäna Jehova Gud. Så jag svarade ja och blev döpt i ett badkar i maj 1948.

Kort efter mitt dop beslöt sig min familj för att emigrera till Paraguay i Sydamerika, och mamma tiggde och bad att jag skulle följa med. Innerst inne ville jag inte flytta eftersom jag behövde få mer kunskap i Bibeln och mer övning. Under ett besök vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Wiesbaden träffade jag August Peters. Han påminde mig om mitt ansvar att ta hand om min familj. Han gav mig också rådet: ”Vad som än händer, glöm aldrig tjänsten från dörr till dörr. Om du gör det kommer du att vara precis som medlemmarna i vilket trossamfund som helst.” Än i dag inser jag hur värdefullt  det rådet var och hur viktigt det är att predika ”från hus till hus”, eller från dörr till dörr. (Apostlagärningarna 20:20, 21)

En ”falsk profet” i Paraguay

Inte långt efter mötet med August Peters gick min familj och jag ombord på ett skepp som tog oss till Sydamerika. Vi slog oss ner i Gran Chacoområdet i Paraguay, återigen i en mennonitkoloni. Två veckor efter vår ankomst tog jag mig till grannbyn som jag nämnde i inledningen och började predika helt på egen hand. Ryktet spred sig mycket snabbt att det fanns en ”falsk profet” bland de nyanlända.

Det var nu som jag fick nytta av min murarutbildning. Alla immigranter behövde någonstans att bo, och man byggde hus med väggar av soltorkat tegel och med halmtak. Under ett halvårs tid var jag väldigt efterfrågad, och jag fick många möjligheter att vittna informellt. Folk var artiga och lyssnade, men så fort väggarna hade kommit upp var de glada över att bli av med mig.

Under den här perioden kom det fler mennonitflyktingar med båt från Tyskland, däribland en ung kvinna, Katerina Schellenberg. Hon hade haft kontakt med vittnena en kort tid och nästan genast förstått att de hade sanningen. Hon var inte döpt än, men ombord på båten hade hon sagt att hon var ett Jehovas vittne. Därför fick hon inte tillstånd att fortsätta till den tyska kolonin. Ensam och övergiven i Asunción, huvudstaden i Paraguay, började hon arbeta som hembiträde, lärde sig spanska, sökte upp vittnena och blev döpt. I oktober 1950 blev den här modiga unga kvinnan min hustru. Hon har verkligen varit ett stöd och en hjälp för mig i allt som vi har gått igenom under årens lopp.

Efter en tid hade vi fått ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa en vagn och två hästar som vi använde i predikoarbetet, alltid med August Peters råd i tankarna. Vid det här laget hade min syster också blivit ett vittne, och hon följde med oss. Vi gick ofta upp klockan fyra på morgonen, körde i fyra timmar, predikade i två eller tre timmar och återvände sedan hem.

Jag hade läst i vår litteratur att Jehovas vittnen höll offentliga föredrag, så jag anordnade ett. Jag hade aldrig varit med vid några församlingsmöten i Tyskland, så jag bara gissade mig till hur man skulle göra och talade om Guds kungarike. Åtta personer var med vid det mötet, och det blev tydligen för mycket för mennonitprästerna. De anordnade en kampanj för att samla ihop all biblisk litteratur som vi hade spridit och sade åt folk att inte ens hälsa på oss.

Sedan blev jag kallad till kolonins administrativa centrum, och föreståndaren och två präster på besök från Kanada frågade ut mig i flera timmar. Till sist sade en av dem: ”Unge man, du får tro vad du vill, men du måste lova att inte tala med någon annan om din tro.” Något sådant kunde jag inte lova, så de sade åt mig att lämna kolonin eftersom de inte ville ha en ”falsk profet” bland de ”trogna bröderna”. När jag vägrade, erbjöd de sig att betala flyttkostnaderna för hela min familj. Jag stod fast vid mitt beslut och vägrade flytta.

Den sommaren, 1953, åkte vi till en sammankomst i Asunción. Där talade jag med Nathan Knorr från Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn i New York. Han föreslog att vi skulle flytta till Asunción, huvudstaden, och samarbeta med den lilla grupp av  missionärer som hade blivit förordnade att tjäna där, speciellt med tanke på att vårt predikande i mennonitkolonin hade haft så begränsad framgång.

Vi sätter Guds kungarike främst

Vid den tiden fanns det bara omkring 35 Jehovas vittnen i hela Paraguay. Jag pratade med min hustru, och även om hon inte var så glad över att flytta till en storstad var hon villig att bryta upp och börja om på en ny plats. År 1954 byggde Katerina och jag ett eget hus helt själva på vår lediga tid. Vi missade aldrig några möten, och vi samtalade alltid med människor om Bibeln under veckosluten.

När kretstillsyningsmannen, en resande representant för Jehovas vittnen, besökte några av de tysktalande kolonierna i Paraguay fick jag som uppgift att följa med som hans tolk. Min spanska var inte speciellt bra, så att tolka hans tal från spanska till tyska var nog den svåraste uppgift jag någonsin fått.

På grund av min hustrus hälsa flyttade vi till Kanada 1957, och 1963 flyttade vi till USA. Var vi än har bott har vi alltid försökt sätta Guds kungarikes intressen främst i vårt liv. (Matteus 6:33) Jag är så tacksam mot Jehova Gud för att han lät mig få kunskap om sanningen i hans ord, Bibeln, medan jag var ung. Den andliga fostran som jag fick då har hjälpt mig på så många olika sätt genom livet!

Det har varit en stor förmån att få hjälpa andra att lära känna de underbara sanningar i Bibeln som jag själv har blivit så tröstad av. Det jag är mest glad över är att alla våra barn och barnbarn också har tagit till sig den bibliska undervisning de har fått sedan de var små. De följer alla det råd som broder Peters gav mig för länge sedan: ”Vad som än händer, glöm aldrig tjänsten från dörr till dörr.”

[Infälld text på sidan 22]

Det jag är mest glad över är att alla våra barn och barnbarn också har tagit till sig den bibliska undervisning de har fått sedan de var små

[Bilder på sidorna 20, 21]

Katerina och jag kort före vårt bröllop 1950

[Bild på sidan 21]

Med vårt första barn utanför vårt hem i Paraguay 1952

[Bild på sidan 23]

Min stora familj i dag

[Bildkälla]

Foto: Keith Trammel © 2000

[Bildkälla på sidan 19]

Foto: Keith Trammel © 2000