Mina föräldrar fick sanningen på 1920-talet innan de hade gift sig, och jag föddes i början av 1939. Vi bodde i England, och som liten följde jag med mamma och pappa på mötena och gick så småningom med i teokratiska skolan. Än i dag kommer jag ihåg hur jag fick klättra upp på en låda för att kunna se över talarstolen när jag skulle hålla mitt första tal. Jag var sex år och blev väldigt nervös när jag tittade ut på alla de vuxna i publiken.

När vi skulle gå i tjänsten skrev pappa ner en kort presentation på ett litet kort som jag kunde använda. Jag var åtta år när jag knackade på en dörr själv för första gången. Jag blev överlycklig när den besökte läste igenom min presentation och tog emot boken ”Låt Gud vara sannfärdig”. Jag sprang nedför gatan för att berätta det här för pappa. Jag tyckte verkligen om mötena och tjänsten, och jag började känna att jag skulle vilja använda så mycket tid som möjligt i tjänsten för Jehova.

Jag började älska Bibelns sanning ännu mer efter att pappa ordnade så att jag fick en egen prenumeration på Vakttornet. Jag läste ivrigt varje nummer som kom i brevlådan. Min tillit till Jehova blev allt starkare, och det fick mig att överlämna mig åt honom.

År 1950 åkte vi hela familjen som delegater till sammankomsten ”Teokratiens tillväxt” i New York. Torsdagen den 3 augusti var temat ”Missionsdagen”. Det var broder Carey Barber, som senare tjänade i den styrande kretsen, som höll doptalet. När han ställde de två frågorna till oss dopkandidater  i slutet av talet reste jag mig upp och svarade ja. Jag var bara 11 år men förstod att jag hade tagit ett viktigt steg. Jag var lite rädd för att gå ner i vattnet, för jag hade inte lärt mig att simma än. Men min farbror följde med mig till bassängen och sa att allt skulle gå bra. Dopet gick så fort att mina fötter aldrig nuddade bassängbottnen. Jag skickades från den ena brodern till den andra. Det var en som döpte mig och en annan som lyfte upp mig ur bassängen. Ända sedan den viktiga dagen har Jehova fortsatt att göra min väg rak.

Efter skolan ville jag bli pionjär, men mina lärare övertalade mig att läsa vidare. Jag gav efter och började på universitetet. Jag insåg snabbt att det inte var så lätt att vara stark i sanningen och samtidigt fokusera på mina studier, så jag bestämde mig för att sluta. Jag bad till Jehova om saken och skrev ett respektfullt brev om att jag ville avsluta mina studier och lämnade sedan universitetet i slutet av det första året. Jag litade helt på Jehova och började direkt som pionjär.

Jag började pionjärtjänsten i juli 1957 i staden Wellingborough. Jag hade bett bröderna på Betel i London om förslag på någon erfaren pionjärbroder som jag kunde samarbeta med. De rekommenderade broder Bert Vaisey, som blev min mentor. Han var en ivrig förkunnare, och han hjälpte mig att få bra rutiner för tjänsten. Församlingen bestod bara av sex äldre systrar, broder Vaisey och mig. Det var många möten som skulle hållas, och att förbereda dem och delta i dem gav mig många möjligheter att lita på Jehova och uttrycka min tro.

Efter att ha avtjänat ett kort fängelsestraff för att jag vägrade göra militärtjänst träffade jag Barbara, en syster som var specialpionjär. Vi gifte oss 1959 och var villiga att flytta vart som helst. Vårt första uppdrag blev Lancashire i nordvästra England. Och sedan, i januari 1961, blev jag inbjuden till en enmånadskurs i Skolan i rikets tjänst, som hölls på Betel i London. I slutet av kursen fick jag till min stora förvåning reda på att jag skulle börja i resetjänsten. I två veckor fick jag övning av en erfaren kretstillsyningsman i Birmingham, och Barbara fick följa med. Sedan bar det av till vårt nya uppdrag i områdena kring Lancashire och Cheshire.

I augusti 1962 fick vi ett brev från avdelningskontoret medan vi var på semester. I kuvertet låg det ansökningar till Gileadskolan. Vi bad till Jehova om saken, och sedan fyllde vi snabbt i blanketterna och skickade tillbaka dem till avdelningskontoret. Fem månader senare var vi på väg till Brooklyn i New York för att gå den tio månader långa teokratiska utbildningen i den 38:e gileadklassen.

 Vid Gilead lärde vi oss inte bara mer om Bibeln och organisationen, utan också om vår andliga familj. Vi var bara lite drygt 20 år, så vi lärde oss mycket av de andra eleverna i klassen. Varje dag hade jag den stora förmånen att få arbeta tillsammans med broder Fred Rusk, en av lärarna. En viktig sak han fick mig att förstå var att de råd man ger alltid ska vara grundade på Bibeln. Några av dem som höll föreläsningar under skolan var sådana erfarna bröder som Nathan Knorr, Frederick Franz och Karl Klein. Och vi lärde oss väldigt mycket av A.H. Macmillan, en otroligt ödmjuk broder. Hans lektion gav oss en inblick i hur Jehova vägledde sitt folk under de svåra åren från 1914 till början av 1919.

Mot slutet av kursen berättade broder Knorr att Barbara och jag skulle skickas till Burundi i Afrika. Vi rusade till Betels bibliotek och slog upp i ”Årsboken” för att se hur många förkunnare det fanns i Burundi. Men hur mycket vi än letade så hittade vi inga siffror för det landet. Nej, vi skulle till helt obearbetade distrikt, och det på en kontinent som vi inte visste så mycket om. Vi blev rejält nervösa, men innerlig bön till Jehova hjälpte till att lugna ner oss.

I det nya landet var allting verkligen helt annorlunda – klimatet, kulturen och språket. Nu behövde vi lära oss franska. Vi behövde också hitta någonstans att bo. När vi hade varit där i två dagar kom en av våra klasskamrater från Gilead förbi, Harry Arnott, som var på väg tillbaka till sitt distrikt i Zambia. Han hjälpte oss att hitta en lägenhet, och det blev vårt första missionärshem. Men ganska snart började vi få problem med myndigheterna, som inte visste någonting om Jehovas vittnen. Precis när vi hade börjat tycka om vårt distrikt meddelade myndigheterna att vi inte fick stanna om vi inte hade ett giltigt arbetstillstånd. Det var med sorg i hjärtat vi lämnade Burundi och flyttade till ett nytt land, den här gången till Uganda.

Det kändes väldigt nervöst att resa in i Uganda utan visum, men vi litade på Jehova. En broder från Kanada som hade flyttat till Uganda för att tjäna där behovet var  större förklarade situationen för passkontrollanten, och vi fick några månader på oss att skaffa uppehållstillstånd. Hela den här upplevelsen gjorde oss övertygade om att Jehova hjälpte oss.

Situationen på det nya distriktet var väldigt annorlunda jämfört med den i Burundi. Här var predikoarbetet redan etablerat, även om det bara fanns 28 vittnen i hela landet. Vi träffade många som pratade engelska, men vi insåg ganska snart att vi behövde lära oss åtminstone ett av de inhemska språken för att hjälpa de intresserade att gå framåt. Vi började predika i Kampalaområdet, och där pratade många luganda, så vi bestämde oss för att lära oss det språket. Det tog flera år innan vi kunde prata det flytande, men vilken skillnad det gjorde! Vi blev betydligt mer effektiva i vår tjänst. Det blev lättare att förstå hur vi kunde hjälpa dem vi studerade Bibeln med andligen. Och det blev lättare för dem att öppna sig och berätta hur de verkligen kände för de sanningar de fick lära sig.

Vi tyckte verkligen om att hjälpa ödmjuka människor att lära känna sanningen, och vår glädje ökade ännu mer när vi fick det oväntade beskedet att vi skulle få börja i resetjänsten. Vi fick i uppdrag av avdelningskontoret i Kenya att ge oss ut i landet och sondera terrängen för att se var specialpionjärer skulle göra störst nytta. Och flera gånger fick vi uppleva att personer som inte hade kommit i kontakt med vittnena tidigare var otroligt gästfria. De fick oss att känna oss välkomna och bjöd oss till och med på mat.

Sedan var det dags för en ny ”safari”. Från Kampala åkte jag två dagar med tåg ner till den kenyanska hamnstaden Mombasa, och sedan tog jag båten vidare till Seychellerna, en ögrupp ute i Indiska oceanen. Lite senare, från 1965 till 1972, följde Barbara med mig på mina resor till Seychellerna. Under den perioden fick vi se hur två isolerade förkunnare först blev till en grupp och sedan till en blomstrande församling. Andra resor tog mig till vännerna i Eritrea, Etiopien och Sudan.

I Uganda förändrades det politiska klimatet snabbt efter en militärkupp. Under de skräckfyllda år som följde insåg jag hur förståndigt det är att följa Bibelns uppmaning att ”ge kejsaren det som tillhör kejsaren”. (Mark. 12:17) Vid ett tillfälle skulle alla utlänningar som bodde i Uganda registrera sig vid den polisstation som låg närmast deras bostad. Vi gjorde det direkt. Några dagar senare när jag och en annan missionär körde igenom Kampala blev vi stoppade av polisen. Pulsen sköt i höjden. De anklagade oss för att vara spioner och tog med oss till huvudstationen, och där förklarade vi att vi bara var fredliga missionärer. Vi sa att vi redan hade registrerat oss hos polisen, men de lyssnade inte. En beväpnad vakt eskorterade oss till den polisstation som låg närmast missionärshemmet. Gissa om vi blev lättade när polismannen där kände igen oss. Han visste att vi redan hade registrerat oss och sa åt vakten att släppa oss.

På den tiden upplevde vi ofta spända situationer vid militärens vägspärrar, speciellt  när soldaterna som stoppade oss hade druckit alldeles för mycket. Men varje gång det hände bad vi till Jehova och kände ett inre lugn när vi tryggt kunde passera. År 1973 blev dessvärre alla utländska missionärer beordrade att lämna Uganda.

Vi fick återigen ett nytt förordnande, och den här gången blev det Elfenbenskusten i Västafrika. Och vilken omställning det blev för oss. Vi fick anpassa oss till en helt ny kultur, återigen prata franska och vänja oss vid att bo med missionärer från många olika länder. Men även här fick vi se hur Jehova ledde arbetet när ärliga och ödmjuka människor snabbt tog emot de goda nyheterna. Tillsammans fick vi uppleva hur Jehova gjorde vår väg rak när vi litade på honom.

Men så plötsligt fick Barbara reda på att hon hade cancer. Vi åkte utomlands för att få specialistvård, men 1983 stod det klart att vi inte kunde vara kvar i Afrika. Att behöva lägga missionärstjänsten bakom oss var en tung besvikelse för oss båda.

Barbaras cancer blev värre medan vi var på Betel i London, och till slut så dog hon. Betelfamiljen gav mig ett fantastiskt stöd. Det var särskilt ett par som hjälpte mig att anpassa mig till den nya situationen och att fortsätta lita på Jehova. Senare träffade jag Ann, en syster som pendlade in till Betel och tidigare hade varit specialpionjär. Hon älskade Jehova, och det märktes att hon var en andlig människa. Vi gifte oss 1989 och har varit på Betel ända sedan dess.

Från 1995 till 2018 hade jag förmånen att få resa ut som representant för huvudkontoret (det som tidigare kallades zontillsyningsman). Jag besökte närmare 60 länder, och vart jag än kom såg jag levande bevis på att Jehova tar hand om sina tjänare, vilka omständigheter de än befinner sig i.

År 2017 reste Ann och jag till Afrika på ett sådant här besök. Det var verkligen trevligt att få visa Ann Burundi, och vi blev båda helt förundrade över tillväxten i landet. Nu finns det mer än 15 500 förkunnare där. Och på precis den gata där jag gick och predikade 1964 ligger det nu ett vackert betelhem.

Jag blev verkligen glad när jag såg resplanen för de besök jag skulle göra 2018. Vi skulle få åka till Elfenbenskusten. Att komma till Abidjan, den största staden i landet, var som att komma hem för mig. När jag ögnade igenom telefonlistan på vårt gästrum på Betel upptäckte jag att jag kände igen namnet på brodern som bodde vägg i vägg med oss, Sossou. Jag kom ihåg att han var platstillsyningsman när jag var i Abidjan. Men jag tog fel. Det var en annan Sossou – hans son.

Jehova har verkligen hållit sitt löfte. Allt jag har gått igenom har lärt mig att Jehova gör vår väg rak bara vi litar på honom. Nu vill vi fortsätta att vandra på Jehovas väg – en ljus väg utan slut som leder oss mot livet i den nya världen. (Ords. 4:18)