Ibn Battuta skildrar sin samtid

ÅR 1325 gav sig en ung man i väg från Tanger i Marocko på den första av många resor som skulle ta honom till några av de mest avlägsna delarna av den då kända världen, däribland Indien, Indonesien, Kina, Mali, Persien, Ryssland, Syrien, Tanzania, Turkiet och alla arabländerna. Mannen hette Abu Abdallah ibn Battuta, och han reste över 12 000 mil, en oöverträffad bedrift före ångkraftens tidevarv.

Ibn Battuta har kallats islams vandringsman och den störste resenären i förmodern tid. Hans memoarer, som skrevs ner vid hans hemkomst efter närmare 30 år på resande fot, sprider ljus över många sidor av livet och kulturen på 1300-talet, särskilt i den muslimska världen.

En pilgrimsfärd till Mecka

Ibn Battuta reste från Tanger för att besöka de heliga platserna och företa hajj, den muslimska pilgrimsfärden till Mecka, som varje vuxen muslim med fysiska och ekonomiska förutsättningar är förpliktad att göra. Mecka ligger drygt 450 mil öster om Tanger. Som de flesta pilgrimer slog han följe med olika karavaner för att tryggt och säkert nå sitt mål.

Eftersom ibn Battutas far var qadi, eller domare, fick han själv en juridisk utbildning, den finaste som fanns i Tanger. När hans medresenärer fick veta det utsåg de honom till domare för att han skulle lösa de dispyter som uppstod under resans gång.

Till Alexandria, Kairo och Övre Egypten

Karavanen följde Nordafrikas kust till Egypten. Där fick ibn Battuta se Alexandrias berömda fyrtorn, ett av antikens underverk, som redan hade förfallit till viss del. Om Kairo skrev han: ”Staden har otaliga byggnader, dess skönhet och glans är oförliknelig och den är mötesplats för mängder av resande. Här finns både mäktiga och svaga, och människomassorna svallar som havets vågor.” * Han fascinerades av det han såg – skeppen, trädgårdarna, basarerna, sederna och de religiösa byggnaderna. I Egypten sökte han upp religiösa ledare och lärda och andra inflytelserika män och fick deras stöd och beskydd, något som han satte i system under sina fortsatta resor.

Från Kairo reste han utmed Nildalen till Övre Egypten, och längs vägen blev han gästfritt  mottagen av religiösa män, kloster och donationsunderstödda härbärgen och läroanstalter, som var vanliga i muslimska städer på den tiden. Hans plan var att ta sig genom öknen till Röda havet, segla till västra Arabien och sedan fortsätta till Medina, där profeten Muhammeds moské fanns, och vidare till Mecka. Men på grund av ett krig tvingades han återvända till Kairo.

En lång avstickare

Fortfarande besluten att ta sig till Medina och Mecka reste han först norrut till Gaza, sedan till Hebron och vidare till det som man tror är Abrahams, Isaks och Jakobs begravningsplats. På väg till Jerusalem och klippmoskén stannade han till i Betlehem, där han lade märke till att de som bekände sig till den kristna tron vördade Jesu födelseplats.

Ibn Battuta fortsatte sedan norrut till Damaskus, där han studerade tillsammans med framstående muslimska lärda och blev formellt kvalificerad som lärare. Han beskrev Umayyadmoskén i staden som ”den mest storartade i hela världen”. På basarerna kunde man köpa smycken, tyger, skrivmaterial, böcker och glasföremål. Där hittade man också ”de viktigaste notariernas lokaler”, där det kunde finnas ”ett halvdussin vittnen och en person som qádín gett tillstånd att förrätta vigslar”. Ibn Battuta själv gifte sig faktiskt medan han var i Damaskus. Men hans fru är bara en av flera hustrur och bihustrur som dyker upp i historien för att sedan lika snabbt försvinna ur den.

I Damaskus förenade sig ibn Battuta med andra pilgrimer som skulle till Mecka. Längs vägen slog gruppen läger vid en källa där vattenbärarna gjorde stora ämbar av buffelhud. Resenärerna vattnade sina kameler ur de här ämbaren och fyllde också sina egna vattensäckar innan de gav sig ut i öknen. Till slut kom han fram till Mecka. Det här var den första av sju pilgrimsfärder han gjorde dit. De flesta pilgrimer återvände hem efter att ha utfört sina ritualer. Men inte ibn Battuta. Han fortsatte till Bagdad ”av ren äventyrslusta”, som biografiförfattaren Ross E. Dunn uttrycker det.

Vidare till fjärran länder

När ibn Battuta kom till Bagdad, som då var islams huvudstad, blev han imponerad av de allmänna baden. ”Varje badinrättning har ett stort antal privata badrum”, skrev han, ”och i vart och ett av dem står det ett tvättställ i ena hörnet, och det finns kranar med varmt och kallt vatten.” Genom en vänlig generals försorg blev han introducerad för sultanen, Abu Said. Från det här mötet fick han med sig värdefulla gåvor – en häst, en högtidsklädnad och ett rekommendationsbrev till Bagdads guvernör med en begäran om kameler och proviant.

Ibn Battuta seglade sedan till de östafrikanska hamnstäderna Mogadishu, Mombasa och Zanzibar och sedan vidare till Arabien och Persiska viken. Längre fram beskrev han de folkslag, varor och seder och bruk som han kom i kontakt med längs vägen – det gästfria mottagandet av köpmän i Somalia, betelnötstuggande och kokospalmsodlingar i Yemen och pärldykning i Persiska viken. Därefter tog han sig på många omvägar till Indien via Egypten, Syrien och Anatolien (Turkiet), över Svarta havet, runt övre delen av Kaspiska havet och sedan ner genom vad som i dag är Kazakstan, Uzbekistan, Afghanistan och Pakistan.

Från Indien till Kina

I Indien tjänade ibn Battuta som qadi hos sultanen i Delhi i åtta år. Eftersom sultanen visste att han var förtjust i att resa sände han honom som ambassadör till Togon-temür, den mongoliske kejsaren av Kina. Vid sin ankomst skulle han överlämna en diplomatisk gåva – ”hundra fullblodshästar, hundra vita slavar, hundra hinduiska dansflickor och sångerskor, tolv hundra packar tyg av olika slag, kandelabrar av guld och silver samt kärl i samma metaller, brokadklädnader, huvudbonader, pilkoger, svärd, pärlbesatta handskar samt femton eunucker”.

 I hamnstaden Calicut i södra Indien såg han stora handelsfartyg, djonker, som seglade den rutt han själv tänkte ta till Kina. Skeppen hade upp till 12 segel av flätad bambu och en besättning på upp till 1000 man – 600 sjömän och 400 soldater. Han skrev också att sjömännen hade med sig sina familjer på fartyget, ”och de ... [odlade] grönsaker och ingefära i träkärl ombord”.

På grund av ett skeppsbrott kunde ibn Battuta inte genomföra sitt diplomatiska uppdrag till Kina. I stället kom han i tjänst hos en muslimsk härskare på Maldiverna och blev den förste som beskrev öarnas seder och bruk för omvärlden. Till slut kom han ändå till Kina. Samtidigt som han var positiv till mycket som han såg där fanns det en del som han tyckte var frånstötande på grund av sin religion. Det lilla han skrev om Kina har fått somliga att betvivla att hans resor där var så omfattande som han påstår. Möjligen besökte han bara hamnstäder i södra Kina.

En tung återfärd

När han kom tillbaka till Damaskus fick han veta att en son som han hade lämnat där 20 år tidigare var död sedan 12 år och att hans far, som bodde i Tanger, hade varit död i 15 år. Året var 1348, och digerdöden härjade i Mellanöstern. Ibn Battuta skrev faktiskt att det dog 21 000 i Kairo varje dag!

Ett år senare kom den nu 45-årige resenären till Marocko, bara för att mötas av beskedet att hans mor hade dött i digerdöden några månader tidigare. Han hade gett sig av när han var 21. Hade 24 år på resande fot stillat hans äventyrslusta? Tydligen inte, för snart var han på väg till Spanien. Tre år senare gjorde han sin sista resa, till Nigerfloden och Tombouctou (Timbuktu), en stad i våra dagars Mali i Afrika.

Memoarer

När sultanen av Fès i Marocko fick höra talas om ibn Battutas resor gav han honom i uppdrag att skriva ner sin berättelse som förströelse för hovet och försåg honom med en sekreterare, ibn Juzayy. Den färdiga skildringen fick inte så stor spridning på arabiska, och översättningar till västerländska språk påbörjades inte förrän berättelsen återupptäcktes av europeiska forskare på 1800-talet.

Ibn Juzayy beskriver skildringen som ett sammandrag efter resenärens diktamen, men uppenbarligen tog han sig vissa friheter med texten. Trots det får man en unik inblick i livet, kommersen, sederna, religionen och politiken i de länder ibn Battuta besökte, särskilt de i den medeltida muslimska världen.

[Fotnot]

[Bild på sidan 14]

En illustration från 1200-talet, gjord av al-Wasiti, som visar en grupp medeltida muslimska pilgrimer på hajj.

[Bildkälla]

Scala/White Images/Art Resource, NY.

[Bild på sidan 16]

En katalansk kartbok från 1375 som visar en del av det område ibn Battuta reste i.

[Bildkälla]

Snark/Art Resource, NY.