Från SS-officer till tjänare åt den sanne Guden

Berättat av Gottlieb Bernhardt

Jag var officer och tjänstgjorde i SS, Hitlers elitkår, i borgen Wewelsburg. I april 1945 fick jag order att avrätta fångar i ett koncentrationsläger i närheten. Fångarna var Jehovas vittnen. SS krävde blind lydnad för dem som hade befälet. Det här försatte mig i ett moraliskt dilemma. Jag ska förklara lite närmare.

JAG föddes 1922 i en by nära Rhen i Tyskland. Trots att området var strängt katolskt tillhörde vår familj en pietistisk grupp. Pietismen var en religiös rörelse som uppstod på 1600-talet. År 1933, när jag var 11 år, kom Hitler till makten i Tyskland. Eftersom jag var duktig i skolan och likaså i idrott, blev jag några år senare utvald till att få utbildning vid en högre läroanstalt nära Marienburg, nu Malbork, i Polen. Där, många mil hemifrån, blev jag matad med nationalsocialismens (nazistisk) ideologi. Vi undervisades om vikten av hederskänsla, flit, lojalitet, lydnad, pliktkänsla och helig respekt för det tyska arvet.

Andra världskriget och SS

När andra världskriget bröt ut 1939 tog jag värvning i Leibstandarte SS Adolf Hitler, ett elitförband under Hitlers personliga befäl. Förbandet försåg regeringstjänstemän med livvakter, och det användes vid speciella militära operationer. Jag såg strider utkämpas i Belgien, Frankrike, Nederländerna, Rumänien, Bulgarien och Grekland. Medan jag var i Bulgarien var jag med vid en gudstjänst som leddes av en fältpräst. Jag undrade om fienden höll samma slags gudstjänst. Jag frågade mig också: ”Välsignar Gud krig? Tar han ställning i krig?”

Senare blev jag utvald till att få vidareutbildning vid Junkerschule, en skola som utbildade officerare. Därefter placerades jag i ett förband som vaktade Tredje rikets högkvarter i Berlin, där jag en gång hörde Hitler skrika offentligt åt en hög politiker. ”Så skamligt han uppför sig”, tänkte jag. Men jag vågade inte säga det högt.

I Berlin träffade jag Inge, som också arbetade vid högkvarteret. När vi precis skulle gifta oss, flögs plötsligt mitt förband till ryska fronten – utan ordentliga vinterkläder! Vi var alla skräckslagna, för vintern 1941/1942 föll temperaturen till under minus 30 grader. Där fick jag utmärkelsen järnkorset för andra gången. Efter att ha blivit allvarligt sårad flögs jag tillbaka till Tyskland. Inge och jag gifte oss 1943.

 Därefter kommenderades jag till Obersalzberg, Hitlers högkvarter i bergen i Bayern. Heinrich Himmler, chef för SS, var också där. Han ordnade så att jag fick behandling av hans personlige massör och läkare, Felix Kersten. Senare fick jag veta att Kersten ägde en lantegendom, Hartzwalde, nära Berlin. När krigsslutet närmade sig frågade han Himmler om Jehovas vittnen från ett närbeläget koncentrationsläger kunde få arbeta på hans lantegendom. Himmler gick med på det, och Kersten behandlade vittnena respektfullt. Ett vittne som arbetade för Kersten i Sverige lade alltid ett exemplar av Vakttornet i Kerstens resväska, och det kom på så sätt till vittnena i Tyskland. *

Jehovas vittnen kommer in i mitt liv

I slutet av 1944 förordnade Himmler mig till personlig adjutant åt en SS-general som var befälhavare över borgen Wewelsburg, en 400 år gammal fästning nära staden Paderborn. Himmler planerade att göra Wewelsburg till ett ideologiskt centrum för SS. Nära borgen låg ett litet koncentrationsläger som hette Niederhagen, där det fanns en särskild kategori fångar – Jehovas vittnen, som också kallades bibelforskare.

En fånge som hette Ernst Specht kom åtskilliga gånger för att behandla mina skador. ”God morgon”, brukade han säga.

”Varför säger Ni inte ’Heil Hitler!’?” krävde jag att få veta.

Han frågade taktfullt: ”Fick Ni en kristen fostran?”

”Ja”, svarade jag. ”Jag fick en pietistisk uppfostran.”

Han fortsatte: ”Då känner Ni nog till att Bibeln utlovar frälsning (heil) genom en enda människa, Jesus Kristus. Det är därför jag inte kan säga ’Heil Hitler’.”

Förvånad och imponerad frågade jag: ”Varför är Ni här?”

”Jag är bibelforskare”, sade han.

Samtalen med Ernst och ett annat vittne, Erich Nikolaizig, som arbetade som frisör, berörde mig djupt. Men sådana diskussioner var förbjudna, och min chef beordrade mig att sluta upp med de där samtalen. Men jag kände att om alla i Tyskland – ett så kallat kristet land med miljoner kyrkomedlemmar – hade handlat som vittnena skulle det inte ha blivit  något krig. ”De borde beundras, inte förföljas”, tänkte jag.

Vid den här tiden ringde en änka som var utom sig av förtvivlan och bad om skjuts åt sin son som måste få blindtarmen opererad omedelbart. Jag gav genast order om en transport bara för att få den återkallad av min chef. Varför? Kvinnans man hade blivit avrättad därför att han tillhört en grupp som försökt mörda Hitler i juli 1944. Pojken dog, och jag kunde inte göra något för att förhindra det. Den händelsen plågar mitt samvete än i denna dag.

Fastän jag bara var i tjugoårsåldern började jag se på livet som det verkligen var – inte som den nazistiska propagandan framställde det. Samtidigt växte min aktning för Jehovas vittnen och deras läror. Det ledde i sin tur till det mest dramatiska beslutet i mitt liv.

I april 1945 närmade sig de allierades trupper, och min högste chef flydde från Wewelsburg. Sedan anlände ett förband med order från Himmler att förstöra borgen och döda fångarna. Lägerkommendanten för det närbelägna koncentrationslägret gav mig en lista på de fångar som skulle avrättas – alla var vittnen. Varför skulle de avrättas? Enligt vad som påstods kände de till var det fanns konstskatter som Tredje riket hade tagit som plundringsgods, konstverk som antagligen hade gömts i några av byggnaderna. Det fick inte komma ut! Så vad skulle jag göra med ordern om avrättning?

Jag gick till lägerkommendanten och sade: ”Amerikanska trupper är på väg. Tror Ni inte att det är bäst för Er och Era mannar att ni ger er i väg.” Han behövde inte övertalas! Sedan gjorde jag det som var otänkbart för en SS-officer – jag trotsade en order, och vittnena fick leva.

En ära att få vara deras broder

Efter kriget tog Inge och jag kontakt med Jehovas vittnen och började på allvar studera Bibeln. En kvinna som hette Auguste, och även andra, hjälpte oss. Mina skador från kriget och den hårda efterkrigsperioden gjorde livet svårt. Men trots det överlämnade jag och min hustru våra liv åt Jehova och blev döpta – jag 1948 och Inge 1949.

På 1950-talet återvände åtskilliga vittnen som hade varit i Wewelsburg under kriget för att träffas där på nytt. Bland dem var Ernst Specht, Erich Nikolaizig och en annan trogen fånge, Max Hollweg. Jag ser det som en stor ära att få kallas deras broder, för de här modiga tjänarna åt Gud hade riskerat sitt liv för att vittna för mig. Martha Niemann, som varit sekreterare i Wewelsburg, var också med vid den här återföreningen. Hon hade också blivit djupt imponerad av vittnenas uppförande och hade blivit en överlämnad tjänare åt Jehova.

När jag ser tillbaka på de år som gått, ser jag många bevis för att ”hela världen ligger i den ondes [Satans, Djävulens] våld” – något som jag inte förstod när jag var en naiv, idealistisk ung man. (1 Johannes 5:19) Jag ser också klart den oerhörda skillnaden mellan att tjäna tyranniska regimer, som Hitlers, och att tjäna Jehova. De förra kräver blind lydnad, medan Jehova vill att vi ska tjäna honom av kärlek grundad på exakt kunskap om hans personlighet och hans avsikter som uppenbaras i Bibeln. (Lukas 10:27; Johannes 17:3) Ja, jag ska tjäna Jehova så länge jag lever.

[Fotnot]

[Bild på sidan 19]

Vårt bröllopsfoto, februari 1943.

[Bild på sidan 19]

Borgen Wewelsburg skulle bli ett centrum för SS-ideologin.

[Bild på sidan 20]

Tillsammans med min hustru, Inge, i dag.