Gabon – en fristad för vilda djur och växter

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I GABON

TÄNK dig en tropisk strand där elefanter betar vid strandkanten, där flodhästar badar och där valar och delfiner simmar alldeles utanför. Längs Afrikas kust finns det stränder på sammanlagt 10 mil där sådana scener fortfarande är vanliga.

Om vi skall få se sådana scener i framtiden måste det här unika kustområdet helt klart skyddas. Lyckligtvis gjordes sådana prioriteringar den 4 september 2002, då Gabons president förklarade att tio procent av Gabons yta, däribland orörda kuststräckor, skulle göras till nationalparker.

De här vildmarksområdena täcker omkring 30 000 kvadratkilometer, en yta ungefär lika stor som Belgiens, och innehåller många naturskatter. ”Gabon skulle kunna bli ett naturens mecka, dit människor från jordens alla fyra väderstreck vallfärdar för att få se några av de sista av naturens under som finns kvar på jorden”, framhöll president Omar Bongo Ondimba.

Vad är det som gör de här reservaten så betydelsefulla? Omkring 85 procent av Gabons yta är fortfarande täckt av skog, och så mycket som 20 procent av de växtarter som finns här finns inte någon annanstans. Dessutom är dess regnskogar en fristad för låglandsgorillor, schimpanser, skogselefanter och många andra utrotningshotade arter. De nyligen inrättade nationalparkerna i Gabon fyller en viktig funktion när det gäller att skydda och bevara den biologiska mångfalden i Afrika.

Loango – en unik strand

Loango nationalpark är troligtvis en av de absolut bästa platserna för att utforska växt- och djurlivet i Afrika. Den omfattar ett stort område av ofördärvade stränder omgivna av sötvattenlaguner och täta regnskogar. Men det som verkligen gör Loangos stränder unika är de djur som strövar omkring på dem – flodhästar, skogselefanter, rödbufflar, leoparder och gorillor.

Varför lockar stränderna till sig de här djuren, som normalt lever i skogen? Utmed Loangos vita sandstränder finns det bete för flodhästar och rödbufflar. Längs strandkanten växer delebpalmer som dignar av frukter, och de här frukterna är lika lockande för skogselefanter som glass är för barn. Men viktigast av allt är avskildheten. De enda fotspåren i sanden är djurens egna.

Människan har ännu inte inkräktat på de här avsides belägna stränderna, och det är en viktig anledning till att de utrotningshotade havslädersköldpaddorna väljer att lägga sina ägg här. Även rosenbiätarna tycker att stränderna är en bra plats att bygga bo på. De slår sig samman i kolonier och gräver ut sina bon i sanden bara några meter över högvattennivån. Under sommarmånaderna samlas över tusen knölvalar i Loangos orörda vatten för att para sig.

 Två enorma laguner avskiljer Loangos stränder från regnskogen, och de utgör en perfekt miljö för krokodiler och flodhästar. Det finns gott om fisk i de här strandsjöarna, som omges av mangroveskogar. Skrikhavsörnar och fiskgjusar kretsar över lagunerna och söker efter föda på öppet vatten, medan flera arter av de färggranna kungsfiskarna söker efter fisk på grunt vatten. Elefanter, som älskar vatten, simmar gärna över lagunerna till stränderna på andra sidan för att kalasa på sin favoritfrukt.

Inne i regnskogen hoppar apor omkring högt uppe bland trädkronorna, och fjärilar i vackra färger fladdrar omkring i de soliga gläntorna. Fruktfladdermössen sover i sina favoritträd under dagen, och sedan, under natten, sätter de i gång med det viktiga arbetet att sprida frön över skogen. Vid skogens utkanter flyger skimrande solfåglar omkring och suger nektar från blommande träd och buskar. Det är inte svårt att förstå varför Loango har beskrivits som ”en plats där man kan få uppleva Ekvatorialafrika när det är som bäst”.

Lopé – ett av gorillans sista fästen

I Lopé nationalpark finns stora områden jungfrulig regnskog och i norr ett lapptäcke av savanner och vattendrag kantade av skog. Det är en idealisk plats för naturälskare som vill studera gorillor, schimpanser eller mandriller i deras naturliga livsmiljöer. Här finns mellan 3 000 och 5 000 gorillor inom ett skyddat område på 5 000 kvadratkilometer.

Augustin, som tidigare arbetade inom parkförvaltningen, kommer ihåg något unikt som hände 2002, då han mötte några gorillor. Han berättar: ”En gång när jag var ute i skogen stötte jag på en familj med fyra gorillor. Hanen, en stor silverrygg på omkring 35 år, stod alldeles framför mig. Han måste ha vägt åtminstone tre gånger så mycket som jag. Jag gjorde som jag blivit rekommenderad och satte mig genast ner, böjde huvudet och tittade ner i marken för att visa min underkastelse. Gorillan kom och satte sig bredvid mig och lade handen på min axel. Sedan tog han min hand, öppnade den och undersökte min handflata. När han väl förvissat sig om att jag inte var något hot mot hans familj lunkade han vidare in i djungeln. Det var en dag jag aldrig kommer att glömma. Jag upptäckte hur fascinerande det är att få komma i kontakt med djuren i deras naturliga livsmiljö. En del dödar gorillor för köttets skull eller för att de felaktigt tror att de är farliga, men i själva verket är de fredliga djur som vi bör skydda.”

I Lopé samlas mandriller, stora babianer, i stora grupper. Ibland är det över 1 000 djur i en enda grupp. Det är en av de största samlingarna av primater i världen, och det är minst sagt en högljudd sådan. En besökare från Kamerun berättar om ett möte med en av de här stora grupperna.

”Vår guide kunde spåra upp mandrillerna tack vare att flera av dem var försedda med radiosändare. Vi stannade till ett stycke framför mandrillgruppen, byggde snabbt upp ett gömställe och väntade där tills de kom. I 20 minuter lyssnade vi till ljuden från alla fåglar och insekter i skogen. Men lugnet bröts tvärt när  mandrillflocken närmade sig. Ljudet av grenar som bröts av och deras höga läten gav mig intryck av att en stor storm var på väg. Men när jag fick syn på ledarna för flocken såg de mer ut som en förtrupp till en armé. De stora hanarna anförde flocken och gick med raska kliv på marken, medan honorna och ungarna hoppade från gren till gren ovanför. Plötsligt stannade en av de stora hanarna upp och tittade sig misstänksamt omkring. En ung mandrill uppe i träden hade upptäckt oss och slagit larm. Gruppen ökade takten och började föra ännu mer oväsen genom att uppretat utstöta ilskna skrik. Inom några minuter var de borta. Guiden beräknade att omkring 400 apor hade passerat förbi oss.”

Schimpanser för lika mycket oväsen som mandriller och är till och med ännu svårare att få syn på när de pilar fram genom skogen i ett ständigt sökande efter föda. Däremot får besökare alltid en glimt av markattan, som tillhör arten mörk vitnäsa och som ibland håller till på den omgivande savannen. Den skyggaste av Lopés invånare är kanske solsvansmarkattan, en inhemsk art som upptäcktes för bara omkring 20 år sedan.

Skogens stora, färggranna fåglar – till exempel turakoerna och näshornsfåglarna – annonserar sin närvaro genom hesa rop. Omkring 400 fågelarter har observerats i parken, vilket gör den till ett paradis för fågelskådare.

Naturens skattkammare

Loango och Lopé är bara två av Gabons 13 nationalparker. Andra parker skyddar mangroveskogar, bevarar unik flora och fredar områden för flyttfåglar. ”Gabon skyddar de viktigaste ekosystemen i landet”, förklarar Lee White vid Wildlife Conservation Society. ”Det är inte bara storleken utan också kvaliteten på de områden som fredas som har betydelse. År 2002 skapades över en natt ett parksystem som på bästa tänkbara sätt bidrar till att bevara den biologiska mångfalden i landet.”

Mycket återstår naturligtvis att göra. President Bongo Ondimba erkänner: ”Det handlar om ett världsomfattande arbete, och det kommer utan tvivel att krävas uppoffringar både på lång sikt och på kort sikt om vi skall kunna nå vårt mål och efterlämna dessa naturens under till kommande generationer.”

[Kartor på sidan 17]

(För formaterad text, se publikationen)

AFRIKA

GABON

Gabons 13 nationalparker

Lopé nationalpark

Loango nationalpark

[Bilder på sidorna 16, 17]

Knölval och ett flygfoto över Loango

[Bildkälla]

Val: Wildlife Conservation Society

[Bilder på sidorna 16, 17]

En mandrill (till vänster) och en gorilla (till höger)

[Bildkälla på sidan 15]

Robert J. Ross