Kaniner och paddor invaderar kontinenten

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I AUSTRALIEN

SLAGFÄLTET är en sargad, ofruktbar ödemark. Den en gång så grönskande ängen är nu full av djupa hål. Fiendens döda kroppar ligger spridda över fältet. Men det handlar inte om kamouflagegröna soldater, utrustade med kulor och krut, utan om små mjuka pälsknyten med vassa tänder – vildkaninerna som hemsöker Australien.

Kaniner överallt

Det var i Australiens sydöstra hörn som invasionen av europeiska vildkaniner tog sin början 1859. Kaninerna infördes som villebråd till traktens jägare, men snart jagades de inte längre för nöjes skull utan i ett desperat försök att hålla kaninbeståndet i schack.

Medan det tog vildkaninen 900 år att kolonisera Storbritannien, hade den på bara 50 år översvämmat en yta av Australien som var större än halva Europa. Vuxna honor kunde föda upp till 40 ungar om året, vilket gjorde att kaninerna pressade frontlinjen framåt över kontinenten med en hastighet av cirka 10 mil per år. I en rapport från Bureau of Rural Sciences (BRS) sägs det: ”Det var den snabbaste ökningen av något koloniserande däggdjur någonstans på hela jorden.” Följderna blev katastrofala.

Kaninerna äter upp de inhemska djurens föda och lägger beslag på deras bohålor. De anses också vara skyldiga till att många arter helt och hållet har försvunnit från vissa  platser, och de anklagas till och med för skogsskövling. Som en forskare uttrycker det: ”De äter trädplantor, så när de vuxna träden dör finns det inga yngre träd som kan ersätta dem.” När de invaderar en mindre ö kan det få ödesdigra konsekvenser. ”År 1903 infördes kaniner på ön Laysan. År 1936 hade de utrotat tre endemiska fågelarter och 22 av öns 26 växtarter. ... År 1923 var ön en ofruktbar ödemark av sand, med bara några få förkrympta träd”, sägs det i en rapport från BRS.

Massförstörelsevapen tillgrips

Kaninerna i Australien sköts, snarades och förgiftades. Det berömda kaninstängslet, som sträckte sig 180 mil genom delstaten Western Australia, byggdes också i ett försök att stoppa deras framryckning. * Men ingenting verkade kunna sätta stopp för den invaderande armén.

Men så 1950 gjordes ett motanfall med ett biologiskt vapen – myxomavirus (kaninpest). Det ledde till att kaninbeståndet, som då beräknades uppgå till hela 600 miljoner, drastiskt reducerades. Viruset, som sprids av myggor och loppor, dödar enbart kaniner, och på bara två år hade viruset dödat 500 miljoner av dessa invaderande fiender. Men kaninerna blev snabbt motståndskraftiga mot sjukdomen, och de som överlevde förökade sig i rask takt. På 1990-talet hade därför antalet stigit till omkring 300 miljoner. Man var i desperat behov av ett annat försvar.

Dåliga nyheter – goda nyheter

År 1995 släpptes ännu ett biologiskt vapen ut i Australien – RVHD (rabbit viral haemorrhagic disease). RVHD observerades först i Kina 1984. År 1998 hade sjukdomen spritt sig till Europa och utplånade kort därefter 30 miljoner tamkaniner i Italien. RVHD var dåliga nyheter för Europas kaninuppfödare men goda nyheter för Australiens bönder, eftersom tio miljoner kaniner dog inom två månader efter det att viruset hade släppts ut. Viruset tycks bara angripa kaniner, som dör 30 till 40 timmar efter smittotillfället utan några synliga tecken på smärta. År 2003 hade kaninstammen med hjälp av RVHD minskats med 85 procent eller mer i många av Australiens torrare delar.

En nationalpark i södra Australien fick på mindre än fem år uppleva en åttafaldig ökning av sina inhemska orkidéer, när inga kaniner längre tuggade i sig bladen. I andra delar av landet har den ”inhemska buskvegetationen återhämtat sig påfallande snabbt ... i områden med regelbundna utbrott av sjukdomen”, sägs det i tidskriften Ecos. Inplanterade rovdjur, som räv och vildkatt, har också sjunkit i antal i vissa områden på grund av brist på kaniner. Både miljövårdare och bönder är glada över det här nya,  effektiva vapnet, eftersom kaninerna har kostat samhället upp till 600 miljoner australiska dollar (drygt 3 miljarder kronor) om året. Hur sjukdomen på sikt kommer att påverka Australiens motståndskraftiga kaninpopulation återstår dock att se.

Från hjälte till desertör

Forskarna kanske har lyckats bra i sin kamp mot vildkaninerna men har däremot gått bet i fråga om att besegra en annan inkräktare på senare tid – agapaddan. I likhet med kaninen tog sig den här boven inte in i landet oförmärkt utan fördes in avsiktligt. Varför då?

Sockerindustrin, som för närvarande inbringar två miljarder australiska dollar om året, hotades i början av 1900-talet av två olika arter av skalbaggar. År 1935 hoppades man att agapaddan, Bufo marinus, ett knytnävsstort groddjur känt för sin glupande aptit på skalbaggar, skulle bli odlarnas räddare. Trots de farhågor som en del forskare hade, importerades paddor från Sydamerika via Hawaii och släpptes ut på sockerrörsfälten i Queensland.

Men när paddorna hade släppts ut deserterade de och struntade blankt i skalbaggarna! Agapaddan är giftig under hela sin utveckling, från ägg till fullvuxet djur. Under omvandlingen från larv till vuxen padda växer det fram speciella körtlar under huden, vilka avsöndrar ett mycket giftigt, mjölkaktigt slem när den blir uppretad. Paddorna är kända för att döda inhemska ödlor, ormar, vildhundar och till och med krokodiler som är dumma nog att svälja dem. De förökar sig snabbt och har utbrett sig på ett område som sträcker sig över 90 mil från de platser där de först släpptes ut. Antalet paddor per ytenhet är nästan tio gånger så stort som i deras hemland, Venezuela. Likt den grodplåga som omtalas i Bibeln, invaderar de fält, hemsöker bostäder och lurar i toaletter. I sin framryckning lägger de varje år tre mil under sig och har nu trängt in i ett område i Northern Territory som skulle kunna kallas för paddornas paradis – Kakadu nationalpark, som är med på världsarvslistan. Den australiska regeringen har lagt ner miljontals dollar på forskning för att hejda paddornas framfart men har inte lyckats finna någon effektiv lösning. Kampen är inte över, men än så länge är det paddorna som har övertaget.

Varför denna strid?

I ett orört ekosystem har alla organismer naturliga regleringsanordningar som håller deras antal nere. Men när till synes harmlösa djur kommer bort från det unika jämviktssystemet i sin egen miljö, kan de föröka sig så snabbt att skadorna blir förödande.

Aldrig kunde väl de första europeiska immigranterna i Australien ha anat vilken enorm förödelse den snabba utbredningen av inplanterade djur och växter skulle resultera i. Det är sant att många av arterna har visat sig vara till nytta. Australiens befolkning är i dag helt beroende av importerade växt- och djurarter, till exempel får och nötboskap och även sådana basgrödor som vete och ris. Men kaninen och agapaddan är tankeväckande påminnelser om behovet av att vara försiktig när man bestämmer sig för att manipulera med jordens mycket invecklade ”väv” av liv.

[Fotnot]

[Bild på sidan 26]

Hjälten som deserterade – agapaddans invasion fortsätter

[Bildkälla]

U.S. Geological Survey/Foto: Hardin Waddle

[Bild på sidan 26]

Törstiga inkräktare vid ett vattenhål på Wardang Island, Spencerviken, South Australia

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från CSIRO

[Bildkälla på sidan 25]

Kaniner: Department of Agriculture, Western Australia; padda: David Hancock/© SkyScans