Ett stängsel som påverkar vädret

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I AUSTRALIEN

EN GÅNG i tiden gick det genom delstaten Western Australia från norr till söder. När det färdigställts 1907 var detta 180 mil långa stängsel av trä och ståltråd den längsta konstruktionen i sitt slag i världen. Det officiella namnet var Första kaninstängslet.

Som namnet antyder byggdes stängslet först som ett skydd mot den kaninplåga som drabbade västra Australien i slutet av 1800-talet. En stor del av denna hundra år gamla barrikad finns kvar än i dag. På senare år har den dock fångat forskarnas intresse av en oväntad orsak. Det tycks vara så att denna människogjorda barriär indirekt påverkar vädret.

Innan vi tar reda på hur ett stängsel som inte är mer än cirka en meter högt kan ha en sådan effekt, skall vi se lite närmare på den här märkliga konstruktionens historia.

En ojämn kamp

I kriget mot de invaderande kaninerna var det så mycket som 400 arbetare som mellan 1901 och 1907 hjälpte till med att bygga kaninstängslet. ”Cirka 8 000 ton material fraktades med båt och sedan med tåg till depåer, och därefter transporterades det landvägen i vagnar som drogs av hästar, kameler eller åsnor till de avlägset belägna byggplatserna”, enligt jordbruksdepartementet i Western Australia.

På vardera sidan om stängslet högg arbetarna upp en tre meter bred gata genom vegetationen. En del av det timmer man fällt användes som stolpar i stängslet, och där det inte fanns några träd använde man metallstolpar. När stängslet var färdigt hade man inte bara ett skydd mot kaniner, utan man hade också fått en primitiv väg som sträckte sig över kontinenten.

Genom att stängslet samlade in de framryckande kaninerna i inhägnader, där de sedan dog, fungerade det som ett enormt nät. Kaninerna lyckades dock ta sig över vissa delar av stängslet. Hur då? När de rörde sig västerut, klättrade massor av kaniner över de högar av döda kaninkroppar som låg vid staketet och tog sig över det. Ytterligare två staket byggdes i anslutning till det första staketet. Den sammanlagda längden på denna stängselkonstruktion var 325 mil.

Ett bevis för människans uthållighet

Det fanns en liten grupp gränsvakter som patrullerade detta väldiga stängsel. En av dem hette F. H. Broomhall, och han skriver i sin bok The Longest Fence in the World: ”De som patrullerade skulle bland annat ... underhålla stängslet och den intilliggande vägen ..., hugga ner buskar och träd för att hålla rätt bredd på båda sidor om stängslet, hålla grindarna som fanns med cirka 3 mils mellanrum i gott skick och tömma inhägnaderna [på kaniner].”

Gränsvaktens arbete måste ha varit ett av världens mest ensamma yrken. Med enbart sina kameler som sällskap hade varje vakt ansvaret att vakta flera mil stängsel, som tycktes sträcka sig i det oändliga mot horisonten. En del av de patrullerande vakterna hade inte ens några kameler som sällskap, utan fick skumpa fram på cykel. I dag använder man relativt bekväma fyrhjulsdrivna bilar, när man patrullerar den del av stängslet som finns kvar.

Inte helt misslyckat

Även om stängslet inte var så effektivt när det gällde att sätta stopp för kaninplågan, har det visat sig vara ett effektivt skydd mot ett annat problem – en fågelart som finns i Australien, emun. År 1976 började mer än 100 000 av dessa enorma fåglar, som saknar flygförmåga, att flytta till den bördiga åkermark som ligger väster om stängslet. Deras framfart stoppades av stängslet, och även om det innebar att 90 000 fåglar dödades, kunde en stor del av årets skörd räddas från att ödeläggas.

Efter den här krisen har 117 mil av stängslet förstärkts eller flyttats för att skydda den utsatta  åkermarken i Western Australia mot invaderande emuer och kringvandrande vildhundsflockar. * Det här har lett till att stängslet har blivit en gränslinje. Österut ligger den ouppodlade vildmarken i hjärtat av Australien. Västerut breder välskötta åkerfält ut sig.

En oväntad vädermur

Det kanske är den här drastiska kontrasten i vegetationen som kan förklara den tydliga effekt stängslet har haft på vädret. I vetenskapstidskriften The Helix står det: ”Även om det verkar otroligt, har regnmängden ökat öster om stängslet och minskat väster om det.” Detta innebär att den naturliga vegetationen på östra sidan får en regelbunden naturlig vattentillförsel, medan jordbrukare på västra sidan alltmer måste förlita sig på konstbevattning. I artikeln ges en möjlig orsak till de här förändringarna: ”Grödorna med ytligt rotsystem i de odlade områdena avger inte så mycket vatten som den mer djupt rotade naturliga vegetationen.”

Tom Lyons, professor i atmosfärforskning, nämner en annan möjlig orsak: ”Vår teori är att eftersom den naturliga vegetationen är så mycket mörkare än den odlade marken, avger den mer värme till atmosfären, vilket leder till ... turbulens, vilket i sin tur bidrar till molnbildning.”

Kaninstängslet kanske inte har skyddat jordbrukarna i Western Australia mot kaninplågan, men den tydliga effekt det har haft på vädret och de lärdomar detta ger angående behovet av förutseende markskötsel kan ändå visa sig vara värdefullt.

[Fotnot]

[Karta på sidorna 14, 15]

Första kaninstängslet

[Bild på sidan 15]

Kaniner

[Bild på sidan 15]

Vakter patrullerade stängslet i början av 1900-talet

[Bild på sidan 15]

Emuer

[Bild på sidan 15]

Det drygt 180 mil långa kaninstängslet var en gång det längsta obrutna stängslet i världen. Stängslet skiljer vildmark från åkermark och utgör därför en vädermur

[Bildkälla på sidan 15]

Alla färgbilder: Jordbruksdepartementet i Western Australia; överst i mitten: Genom tillmötesgående från Battye Library, bildnummer 003582D