Ett mål för Sovjetunionens angrepp

TROTS att Sovjetunionen gjorde eftergifter till ryska ortodoxa kyrkan för att vinna andra världskriget hade man fortfarande ett järngrepp om kyrkans verksamhet. Därför konstateras det i boken The Sword and the Shield, som utkom 1999 och som handlar om KGB:s (sovjetiska säkerhetstjänstens) historia: ”KGB var mycket mer intresserat av den ’samhällsomstörtande’ verksamhet som bedrevs av  kristna som man inte hade någon direkt kontroll över.” Vilka religiösa grupper rörde det sig om?

Den största var den grekisk-katolska kyrkan i Ukraina, som nu är Ukrainska katolska kyrkan. Den hade cirka 4 miljoner anhängare. Enligt The Sword and the Shield dog ”alla utom två av dess tio biskopar, tillsammans med flera tusen präster och troende, för sin tro i de sibiriska arbetslägren [Gulag]”. Andra måltavlor för KGB var de oregistrerade protestantiska kyrkorna, som också stod utanför direkt statlig kontroll. I slutet av 1950-talet hade dessa protestantiska grupper, enligt KGB:s beräkningar, tillsammans sammanlagt cirka 100.000 medlemmar.

KGB betraktade Jehovas vittnen som en protestantisk grupp som 1968 beräknades uppgå till 20.000 i Sovjetunionen. Fram till början av andra världskriget 1939 hade Jehovas vittnen varit få till antalet. Därför hade man inte tagit någon större notis om dem. Men situationen förändrades dramatiskt när tusentals Jehovas vittnen plötsligt dök upp i Sovjetunionen. Hur skedde detta?

Dramatisk tillväxt börjar

I sin bok Religion in the Soviet Union, utgiven 1961, nämner Walter Kolarz två faktorer som bidrog till denna dramatiska ökning. En var, skriver han, att det i ”de områden som annekterades av Sovjetunionen 1939–1940” — Lettland, Litauen, Estland och Moldavien — fanns många ”aktiva grupper av Jehovas vittnen”. Dessutom blev också delar av östra Polen och Tjeckoslovakien, där det fanns över tusen Jehovas vittnen, annekterade av Sovjetunionen och blev en del av Ukraina. Alla dessa vittnen blev alltså plötsligt, som över en natt, förflyttade till Sovjetunionen.

”Hur otroligt det än kan låta”, skriver Kolarz, ”var det tack vare de tyska koncentrationslägren” som det blev ytterligare tillväxt. Nazisterna hade satt tusentals Jehovas vittnen i fängelse för att de hade vägrat att stödja Hitler och hans anfallskrig. Kolarz berättar att ryska fångar i dessa läger ”hade beundrat ’vittnenas’ mod och orubblighet och troligen av det skälet funnit deras teologi tilltalande”. Som ett resultat var det många unga ryssar från dessa läger som återvände till Sovjetunionen med en nyvunnen tro på Jehova Gud och hans underbara uppsåt med jorden. — Psalm 37:29; Uppenbarelseboken 21:3, 4.

Allt detta gjorde att det snabbt kom att finnas tusentals Jehovas vittnen i Sovjetunionen. I början av 1946 fanns det minst 1.600, och vid slutet av 1940-talet var det en bra bit över 8.000. Denna tillväxt sågs med oro av KGB, som, vilket nämndes tidigare, var särskilt intresserat av den ”verksamhet som bedrevs av kristna som man inte hade någon direkt kontroll över”.

Angreppen börjar

Trots att antalet Jehovas vittnen i Sovjetunionen var relativt litet började de sovjetiska myndigheterna snart att angripa deras nitiska predikoverksamhet. I Estland började angreppet i augusti 1948, när de fem som tog  ledningen i arbetet anhölls och sattes i fängelse. ”Det framgick snart att KGB ville arrestera alla Jehovas vittnen”, berättar Lembit Toom, ett Jehovas vittne från Estland. Detta gällde var man än upptäckte Jehovas vittnen i Sovjetunionen.

De sovjetiska myndigheterna framställde Jehovas vittnen som de värsta brottslingar och som ett allvarligt hot mot den ateistiska sovjetstaten. Överallt blev de därför jagade, arresterade och fängslade. I The Sword and the Shield står det: ”De äldre KGB-männens fixering vid jehovisterna var kanske det största exemplet på deras brist på varje känsla för proportioner, när de hade att göra med till och med de obetydligaste former av avvikelser.”

Denna fixering, eller besatthet, kom på ett dramatiskt sätt till uttryck genom de väl planerade angrepp som genomfördes mot Jehovas vittnen i april 1951. För bara två år sedan, år 1999, skrev den ansedde forskaren professor Sergej Ivanenko i sin bok O ljudjach, nikogda nje rasstajusjtjichsja s bibliej (Ett folk som aldrig är utan sina biblar) att tidigt i april 1951 ”skickades mer än 5.000 familjer som var Jehovas vittnen från de ukrainska, vitryska, moldaviska och baltiska sovjetrepublikerna till ’en permanent bosättning’ i Sibirien, ryska Fjärran Östern och Kazakstan”.

Värt att minnas

Kan du föreställa dig vilken krävande uppgift detta var — att samla in flera tusen familjer som är Jehovas vittnen från ett så stort område? Tänk dig att organisera hundratals, ja, kanske tusentals, personer för att, för det första, hitta vittnena och sedan, i skydd av mörkret, på en och samma gång genomföra överraskningsraider i deras hem. Därefter skulle de sättas på en kärra eller en vagn eller något annat fordon och forslas till en järnvägsstation, där de flyttades över till en godsvagn.

Tänk också på hur offren led. Kan du föreställa dig hur det var att tvingas resa hundratals mil — i tre veckor eller mer — i överfulla, ohygieniska godsvagnar som bara hade en hink som toalett? Och försök att tänka dig hur det var att bli avkastad i den sibiriska vildmarken, med vetskapen att det skulle krävas stor möda för att klara sig i denna hårda miljö.

Den här månaden är det 50 år sedan förvisningen av Jehovas vittnen i april 1951. För att berätta historien om deras trohet under årtionden av förföljelse har de överlevandes berättelser spelats in på videofilm. Det de berättar visar att — precis som fallet var med de kristna under det första århundradet — alla försök att hindra människor från att tillbe Gud till slut är dömda att misslyckas.

 Vad landsflykten ledde till

De sovjetiska myndigheterna insåg snart att det skulle bli mycket svårare än de hade föreställt sig att hindra Jehovas vittnen från att tillbe Jehova. Trots protester från dem som höll vittnena fångna, sjöng de lovsånger till Jehova när de tvingades till landsflykt och hängde skyltar på sina järnvägsvagnar där det stod: ”Jehovas vittnen ombord.” Ett Jehovas vittne berättar: ”På järnvägsstationerna längs vägen såg vi andra tåg med landsflyktiga, och vi såg skyltarna som hängde på järnvägsvagnarna.” Vilken uppmuntran det gav!

Så i stället för att bli nedstämda återspeglade de som hade blivit landsflyktiga Jesu apostlars anda. Bibeln visar att efter det att de hade blivit pryglade och fått order om att sluta predika, ”fortsatte de utan uppehåll att ... undervisa och förkunna de goda nyheterna om Kristus”. (Apostlagärningarna 5:40–42) Ja, precis som Kolarz skriver om landsflykten, ”innebar inte detta slutet för ’vittnena’ i Ryssland, utan bara början på ett nytt kapitel i deras proselytvärvning. De försökte till och med utbreda sin tro under uppehållen vid järnvägsstationerna på väg till sin förvisning.”

 På de platser där vittnena hade lämnats av fick de rykte om sig att vara lydiga och duktiga arbetare. Därigenom gav de, precis som Kristi apostlar, i själva verket sina förtryckare svaret: ”Vi ... kan inte sluta upp med att tala om [vår Gud].” (Apostlagärningarna 4:20) Många lyssnade till det vittnena förkunnade och förenade sig med dem i att tjäna Gud.

Följden blev precis som Kolarz skriver: ”När sovjetmyndigheterna deporterade dem, kunde de inte ha gjort någonting bättre för att utbreda deras tro. Från isoleringen i sina byar [i de västra sovjetrepublikerna] fördes ’vittnena’ ut i en vidare värld, även om det bara var den hemska värld som heter koncentrations- och slavarbetsläger.”

Försök att stoppa tillväxten

Med tiden prövade de sovjetiska myndigheterna olika metoder för att stoppa Jehovas vittnen. Eftersom man med hätsk förföljelse inte hade uppnått önskat resultat, satte man i gång ett välplanerat program med lögnpropaganda. Man använde sig av böcker, filmer och radioprogram — men också av tränade KGB-agenter som nästlade sig in i församlingarna.

De allmänt spridda missuppfattningarna fick många att felaktigt betrakta vittnena med rädsla och misstro, vilket framgår av boken Rapport från en rysk resenär. Den skrevs av Vladimir Bukovskij, en ryss som hade fått tillåtelse att flytta till England 1976. Han skriver: ”En gång i London ... råkade jag fästa blicken på ett anslag uppsatt på väggen ... med rubriken ’Jehovas vittnen’. Där stod förstås något mer som jag inte ens kunde läsa eftersom jag fylldes av den alldeles yttersta häpnad, nästan rädsla.”

Bukovskij förklarar sin obefogade rädsla: ”Det är ju ... dom där ’fanatiska sekteristerna’ som myndigheterna skrämmer barn med hemma. ... Levande Jehovas vittnen kan man bara träffa i fängelserna. ... Och här stod jag nu plötsligt framför denna byggnad och detta anslag. Vem som helst kunde alltså kliva in här och dricka en kopp te?” frågar han. För att understryka sitt skäl till oro skriver Bukovskij vidare: ”Jehovas vittnen förföljs nämligen hemma hos oss nästan på samma sätt som maffian i andra länder, och den hemlighetsfullhet som omger dem är nästan likadan som den som omger maffian.”

Men trots våldsam förföljelse och lögnaktig propaganda stod Jehovas vittnen fasta och ökade i antal. I sådana sovjetiska böcker som ”Sanningarna om Jehovas vittnen”, som utkom 1978 och hade en upplaga på ryska på 100.000, föreslogs att propagandan mot vittnena måste intensifieras. Författaren, V. V. Konik, som beskrev hur vittnena utförde sitt predikoarbete trots stränga restriktioner, gav uppmaningen: ”Sovjetiska forskare i religion bör lära sig fler effektiva metoder för att få bukt med Jehovas vittnens läror.”

Varför Jehovas vittnen angreps

Man kan kort och gott säga att Jehovas vittnen var huvudmålet för Sovjetunionens angrepp därför att de efterliknade Jesu första efterföljare. Under det första århundradet blev apostlarna befallda ”att inte fortsätta med att undervisa på grundval av detta  [Jesu] namn”. Ändå klagade de som förföljde dem senare: ”Se! ni har uppfyllt Jerusalem med er undervisning.” Apostlarna förnekade inte att de hade predikat trots att de förbjudits att göra det, utan svarade i stället respektfullt: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apostlagärningarna 5:27–29.

Jehovas vittnen i vår tid tar också Jesu befallning till sina efterföljare att ”predika för folket och att grundligt vittna” på allvar. (Apostlagärningarna 10:42) I boken The Kremlin’s Human Dilemma förklarar Maurice Hindus att det var vittnenas ”okuvliga nit för evangeliserandet” som gjorde dem ”särskilt besvärliga för Moskva och som [gjorde att] de ständigt råkade i konflikt med den sovjetiska polisen”. Han tillägger: ”Det går inte att stoppa dem. Om de tystas på en plats, dyker de upp på en annan.”

”Så vitt jag vet”, skriver den ryske historikern Sergej Ivanenko, ”var Jehovas vittnens organisation den enda religiösa organisation i Sovjetunionen som ökade i antal trots förbudet och förföljelse.” Naturligtvis fortsatte andra religioner och samfund att verka, däribland den mest framträdande av alla, ryska ortodoxa kyrkan. Du kommer att tycka att det är intressant att se hur såväl kyrkan som Jehovas vittnen kunde överleva det sovjetiska angreppet.

[Ruta på sidan 6]

”Utsattes för den hårdaste förföljelsen”

Enligt A Concise Encyclopaedia of Russia från 1964 var Jehovas vittnen ”oerhört aktiva i sin proselytvärvning” och var ”det religiösa samfund i Sovjetunionen som utsattes för den hårdaste förföljelsen”.

[Ruta/Bild på sidan 7]

EN BLAND TUSEN — Fjodor Kalin berättar om sin familjs förvisning

Min familj bodde i byn Vilsjanitsa i västra Ukraina. På morgonen den 8 april 1951, medan det ännu var mörkt, kom militärer med hundar, väckte oss och sade att vi enligt ett beslut av regeringen i Moskva skulle skickas till Sibirien. Om vi skrev under ett dokument där det stod att vi inte längre var Jehovas vittnen, skulle vi få stanna, men min familj på sju personer — mina föräldrar och syskon — var fast besluten att förbli Jehovas vittnen. Jag var 19 år då.

En av militärerna sade: ”Ta med er bönor, majs, mjöl, inlagda grönsaker och kål — hur skall ni annars kunna ge barnen mat?” Vi fick också tillåtelse att slakta några kycklingar och en gris och att ta med oss köttet. Vi hade två hästdragna vagnar som vi stuvade in allting i, och därefter bar det av till staden Hriplin. Där var vi mellan 40 och 50 personer som pressades in i en godsvagn, och dörren stängdes igen.

I vagnen fanns några plankor att sova på — de räckte dock inte till alla — och en kamin med lite kol och ved. Vi lagade mat på kaminen och använde de kokkärl som vi hade tagit med oss. Men det fanns ingen toalett — det enda vi hade var en hink. Vi gjorde därför ett hål i golvet, placerade hinken i hålet och hängde filtar runt omkring för att få lite avskildhet.

Där satt vi hopträngda i godsvagnen medan tåget sakta gled fram hundratals mil mot okänd ort. Först kände vi oss ganska dystra till mods. Men när vi sjöng Rikets sånger tillsammans — ja, vi sjöng så högt att vi knappt kunde prata efteråt — blev vi glada. Ibland kom befälet och sade åt oss att sluta sjunga, men vi slutade inte genast, utan sjöng klart sången först. När vi gjorde uppehåll vid stationerna, var det många som blev medvetna om att Jehovas vittnen höll på att förvisas. Till slut, efter 17 eller 18 dagar i godsvagnen, fick vi kliva av på en plats nära Bajkalsjön i Sibirien.

[Bild]

Jag står i den bakre raden, till höger

[Ruta/Bild på sidan 8]

”HARMAGEDDON” — En sovjetisk propagandafilm

De sovjetiska myndigheterna lät producera filmen ”Harmageddon” i ett försök att misskreditera Jehovas vittnen. Den innehöll en uppdiktad historia om en kärleksaffär mellan en pojke i sovjetarmén och en flicka som lockades att ansluta sig till Jehovas vittnen. I slutet av filmen dog flickans lillasyster i en olycka orsakad av ett Jehovas vittne som var tillsyningsman och som framställdes som ett redskap för den amerikanska underrättelsetjänsten.

I en kommentar om filmen i en ukrainsk dagstidning för 14 maj 1963 hette det: ”På det sättet är ateistisk propaganda effektiv och övertygande, och den kan användas i andra byar i landet där liknande filmer visas.”

[Bild på sidan 6]

Tusentals transporterades till Sibirien i godsvagnar