Dödens årtag

Från Vakna!:s medarbetare i Frankrike

VI KAN tänka oss hur det såg ut. Stora folkskaror ser med förundran hur den franske kungens nya galär stävar ut ur Medelhavshamnen Marseille. Det är ett av de vackraste skepp som någonsin seglat på haven. Sirliga sniderier och pråliga guld- och pärlornament pryder aktern. De fint broderade tygerna ger däcket en kunglig prakt. När morgonljuset faller på denna extravagans i barockstil, erinrar sig några stolt att kung Ludvig XIV brukar kallas ”Solkungen”.

På 1600-talet var galärens användning som krigsfartyg begränsad. Ändå beslutade Ludvig XIV sig för att utöka antalet fartyg till 40, vilket gjorde hans galärflotta till den största i Medelhavet. Experter har beräknat att 20 galärer gott och väl skulle ha räckt för hans behov. Varför skaffade han sig då en så stor flotta?

Kungens rådgivare, Jean-Baptiste Colbert, förklarade: ”Ingen kraftyttring karakteriserar en furstes storhet bättre och ger honom större ryktbarhet bland främmande nationer än galärer.” Det var främsta orsaken till att Ludvig skaffade sig galärerna — ryktbarhet och prestige. Men prestige till vilket pris?

Tänk på det mänskliga lidandet. På skeppsdäcket, som var mindre än 45 meter långt och 9 meter brett, satt 450 roddare tätt sammanpackade. De bodde och arbetade i dessa trånga utrymmen flera månader i taget. Den salta havsluften gjorde deras hud sårig, och deras kroppar bar ärr efter slagen som hela tiden utdelades. Hälften av dem skulle komma att dö i vad franska historiker kallar den ”största manspillan” i Frankrikes historia.

Det som betydde pompa och ståt för några få betydde elände och död för många andra. Men varifrån fick kungen de flera tusen roddare som han behövde för att bemanna sina 40 fartyg?

Roddarna

Under medeltiden var galärroddarna, eller galeotti som de kallades, fria män, och roddaryrket betraktades som ett hedervärt yrke. Men på 1600-talet var situationen en annan. Vissa  roddare, som kallades ”turkar”, köptes från Osmanska riket. Förutom några som tillhörde ortodoxa religioner var flertalet av dessa muslimer. Även krigsfångar användes.

”Bland det mest avskyvärda och vettlösa man gjorde för att ’förstärka’ besättningen på Solkungens galärer var utan tvivel att skicka irokesiska krigare till dem”, säger franska historiker. Och det visade sig också vara ett stort misstag. År 1689 blev de tvungna att sända tillbaka indianerna efter det att irokeserna i Nordamerika hade hotat de tidiga franska nybyggarna.

Ludvigs ärelystna projekt krävde emellertid fler roddare. Colbert löste problemet. Han informerade domare om att kungen önskade att de ”dömde så många brottslingar som möjligt till galärerna och att de även ändrade dödsstraffet till tjänst vid galärerna”. Att använda brottslingar på det här sättet var inget nytt. Straffångar hade använts som galärslavar i krigen med Italien omkring två hundra år tidigare. Men det antal som sändes till galärerna under Ludvig XIV:s och hans sonsonsson Ludvig XV:s styre saknade motstycke. Mellan 1680 och 1748 dömdes omkring 60.000 män till att ro galärer. Vad för slags människor var dessa galärslavar?

Vilka var de nyuttagna?

Upp till hälften av dem som sändes till galärerna var vanliga brottslingar. Det var allt från mördare till småtjuvar. Även smugglare bestraffades på detta sätt, och dessa utgjorde ibland en stor del av besättningen vid årorna.

Dessutom tvingade man socialt missanpassade personer att bemanna galärerna. År 1666 skrev befälhavaren över galärerna i Marseille: ”Jag vill att man fattar ett beslut om att gripa de lata, pilgrimerna, ... zigenarna och andra kringstrykande för att sedan bemanna hela galärer med dem. ... Det skulle befria världen från dess besvärande avskum.” Under förevändningen att man upprätthöll den allmänna ordningen tvångsrekryterades därför zigenare och fattiga. Och 1660 greps till och med polska pilgrimer som besökte en helig plats i Frankrike och skickades till galärerna!

Även desertörer från armén som greps dömdes till livstidsstraff på galärerna. På desertörer stympade man näsan och öronen, och man brände in den franska liljan (fleur-de-lis) på kinderna och rakade huvudet på dem. Under Ludvig XIV:s många krig mellan 1685 och 1715 sändes omkring 17.000 desertörer till galärerna. Vad väntade dessa män?

Deras lidande

Galärroddarnas elände började till och med innan de gick ombord. Först fick de sitta i upp till sex månader i tillfälliga fängelser, innan de kedjades ihop med hundratals andra och släpades till Marseille. För somliga, till exempel de som var från Bretagne eller Paris, var denna påtvingade marsch en 80 mil lång mardröm som varade i över en månad. En samtida kallade detta ”fångarnas värsta straff”. Många dog längs vägen.

Men det var inte enbart den långa sträckan eller de knappa matransonerna som gjorde att de dog. Vakterna behandlade fångarna mycket illa. Misshandel och förvägran av mat och sömn krävde en stor tribut bland dem. Och folket som bodde längs färdvägen visade inte mycket medkänsla med dessa fångar som regelbundet genomkorsade det franska landskapet. Det sägs att några kvinnor på landsbygden en gång skulle ha svarat en fånge som  bad om vatten: ”Gå, gå! Dit du kommer finns det gott om vatten!”

Hälften miste livet

Många av dessa fångar hade aldrig sett havet, än mindre galärer. Att komma fram till hamnen i Marseille blev därför något av en chock. Fångarna föstes ombord på en tom galär och undersöktes, precis som ”kor som säljs på marknaden”, som en fånge uttryckte det. Personliga uppgifter antecknades, och fångarna fick som identitet ett nummer. ”Att träda in i galärroddarnas tillvaro orsakade utan tvivel extrem förvirring och gav en stor psykisk och fysisk chock”, säger en historiker. Värre saker var dock att vänta.

På en yta som var endast 2,3 meter lång och 1,25 meter bred satt fem män och rodde flera månader i sträck, fastkedjade vid sin roddarbänk. Varje roddare hade ett utrymme att sitta på som inte var större än 45 centimeter. Det var så trångt att männen inte ens kunde böja sina armar under årtagen; och tänk då på att varje åra var minst 12 meter lång och vägde över 130 kilo. Att ro flera timmar åt gången var ett slitsamt arbete som slet ut roddarnas muskler och tärde svårt på deras styrka och uthållighet. Det kunde ”jämföras med de mest krävande arbeten som utfördes i tropikerna”, förklarar en historiker.

I galärerna satt roddarna lågt, endast omkring en meter ovanför vattenytan. Därför blev de ständigt blöta, för de rodde ofta i vatten upp till fötterna, och huden frättes bort av den salta luften. Matransonerna var knappa. ”Fångarna gjorde allt vad de kunde för att överleva”, säger en historiker. Att rymma var nästan uteslutet. Priset på dens huvud som rymde motiverade traktens bönder att hjälpa till i jakten. Endast 1 av 100 som försökte rymma lyckades komma undan.

Straffens längd respekterades sällan. Därför kunde en roddare som dömts till några få år fortfarande sitta vid årorna 25 år senare. Omkring en tredjedel av männen dog inom tre år. Totalt sett dog hälften av roddarna. Bland roddare som fått sluta och gått i land var dödligheten lika stor som bland roddarna ute till havs. Under vintern 1709/1710 dog en tredjedel av roddarna på grund av svält och extremt väder. Tragiskt nog hade somliga sänts till galärerna enbart på grund av sin religion.

Dömda för sin tro

År 1685 upphävde Ludvig XIV ediktet i Nantes, och protestantismen förbjöds i Frankrike. * Omkring 1.500 protestanter sändes till galärerna för att de vägrade att konvertera till katolicismen eller för att de försökt fly ut ur landet. Att straffa ”kättare” på det här sättet var inget nytt. År 1545 sändes under en vecka 600 valdenser * till galärerna på order av kung Frans I. Under Ludvig XIV, den så kallade mycket kristne kungen, ökade förföljelsen kraftigt.

Varför sändes protestanter till galärerna? En av kungens ämbetsmän angav orsaken: ”Det finns inget annat sätt att återföra kättarna än genom våld.” En historiker tillägger: ”Kungen hoppades att så snart protestanterna andades in ’galärluften’ skulle flertalet av dem överge den religion för vilken de hade gjort så många uppoffringar.” Flertalet vägrade dock att förneka sin tro i utbyte mot friheten. Därför utsattes de ofta för brutal misshandel från allmänheten, som fartygens katolska präster hade uppeldat. Somliga dog, andra bar ärr under resten av livet.

Trots detta grymma våld talade protestanterna med andra om sin tro. Som ett resultat  därav konverterade några till protestantismen, däribland minst en katolsk präst. De som betraktades som allra farligast, de lärda protestanterna, kastades i fängelsehålor för att dö. Detta hindrade dock inte de protestantiska galärroddarna från att hjälpa varandra och till och med bilda kurser i läsning och skrivning för sina kamrater som inte kunde läsa.

Fångarna tänkte på varför de förföljdes. ”Ju mer jag får lida, desto mer älskar jag sanningen som är orsaken till mitt lidande”, skrev protestanten Pierre Serres. I många länder reagerade man med bestörtning, när man fick höra om religionsförföljelsen i Frankrike. År 1713 frigavs många protestanter tack vare den engelska drottningens, Anna Stuarts, framgångsrika påtryckningar. Ironiskt nog blev protestanter som tidigare hade förhindrats att lämna Frankrike nu utvisade.

Galärernas undergång

Galärerna användes allt mindre. Den marina utvecklingen hann i kapp galärerna, och det blev ekonomiskt ohållbart att behålla dem alla. Ludvig XIV:s ekonomiska problem medförde nedskärningar. År 1720 återstod endast 15 galärer, vilka användes alltmer sällan. Oftast stannade galärroddarna kvar i Marseille, där de blev en del av stadens ekonomi. De arbetade med att framställa tvål i närliggande fabriker eller med att sälja de kläder som de stickat. Slutligen antogs 1748 en lag som i själva verket gav galärerna nådastöten.

Epoken med galärer lever fortfarande kvar i fransmännens medvetande. När de ställs inför något påfrestande eller besvärligt, utropar de ofta: ”Quelle galère!” (Vilken galär!) Mycket av det vi vet om livet ombord på galärerna har vi roddare som var protestanter att tacka för, vilka skrev ner sina personliga skildringar. Trots den grova religiösa diskrimineringen bildade de en organisation som byggde på att man hjälpte varandra och gav varandra moraliskt stöd. Uthållighet och hopp var viktigt för deras överlevnad, och att kompromissa kom inte på fråga.

Historiker har intressant nog, trots att de har tagit i beaktande den tidens religiösa intolerans, uttryckt sin förvåning över att domare var beredda att ”utan att tveka tillämpa en lagstiftning som likställde ärliga, lojala medborgare med de värsta brottslingarna”.

Minnet av galärslavarna finns kvar som ett mäktigt vittnesbörd om de fruktansvärda orättvisor som människor har utsatt sina medmänniskor för. Ja, ”människa har haft makt över människa till hennes skada”. (Predikaren 8:9) Lyckligtvis stundar den tid då Guds förordnade härskare, Jesus Kristus, ”kommer att befria den fattige som ropar på hjälp, också den betryckte och den som ingen hjälpare har”. — Psalm 72:12–14.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 13]

Roddarna levde under usla förhållanden

[Bildkälla]

© Musée de la Marine, Paris

[Bild på sidan 15]

Överskriften till bilden är på franska och lyder: ”Pålitliga och rättvisa metoder för att återföra kättare till den katolska tron.” Bilden är troligen målad 1686

[Bildkälla på sidan 12]

Sidorna 2, 12 och 15: © Cliché Bibliothèque nationale de France, Paris