Den ensamma ”damen” i Bosporen

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I TURKIET

LIKT en mor som står i dörren och väntar på att hennes kära skall komma hem har hon i hundratals år stått ensam och övergiven där Bosporen övergår i Marmarasjön. (Se kartan.) Vågorna som bryts mot den steniga stranden ser ut som en krusig spets på kanten av hennes kjol. Från sin strategiska position har den här ”damen” – Jungfrutornet – tyst kunnat bevittna hur historien har haft sin gång. *

Under hundratals år har hon iakttagit skeppsbrott, plundringar, blodiga slag och det utsvävande livet i palatsen. Det första många tänker på när den gamla staden Istanbul nämns är just det här tornet.

Det är svårt att beskriva den dragningskraft tornet har på många människor. Varje kväll när solen går ner, står det alltid någon på den asiatiska sidan av sundet och blickar ut över vattnet mot Jungfrutornet med silhuetten av Istanbul i bakgrunden. Kanske är det en gammal man som står där och tänker tillbaka på sitt liv, eller en ung man – full av hopp – som drömmer om vad framtiden kommer  att föra med sig. Eller det kanske är en kvinna som har mist sina älskade och tänker att tornet ser lika ensamt ut som hon känner sig. Den turkiske poeten Sunay Akın, som ofta nämner det här tornet i sina texter, sade en gång: ”Den sämsta vyn över Istanbul är den från Jungfrutornet, eftersom man där går miste om Jungfrutornets skönhet.”

Att reda ut det här tornets historia är inte det lättaste. Det är snarare så att ju mer man fördjupar sig i den här ”damens” händelserika förflutna, desto mer tycks hennes förflutna vara höljt i dunklet av legender och traditioner.

Öns tidiga historia

De tidigaste fakta man har gäller faktiskt inte tornet, utan snarare klipporna som det byggdes på. År 411 f.v.t., under kriget mellan Athen och Sparta, ställde sig Byzantion (nu Istanbul) på Spartas sida. På så vis kom den europeiska sidan av Bosporen att tillfalla Sparta, medan den asiatiska sidan tillföll Athen. Så småningom förlorade Sparta mot Athen, men Athen vidtog inga vidare åtgärder mot Byzantion, utan föredrog i stället att ta kontroll över Bosporen och dra fördel av de skatter som pålades alla skepp som seglade genom sundet. Man tror att den athenske generalen och politikern Alkibiades byggde ett tullhus på klipporna. Men det nämns inte något om att det fanns ett torn på den tiden.

Några år senare kom Byzantion under athenskt herravälde. Eftersom man fruktade kung Filip ll av Makedonien, sändes 40 galärer från Athen för att stärka Athens ställning i Byzantion. Amiral Hares, som var befälhavare för flottan, hade tagit med sig sin hustru som sällskap, men hon blev sjuk och dog i Chrysopolis (Üsküdar). Amiral Hares byggde ett altare åt sin hustru, och det sägs att det restes på den klippiga lilla ö där Jungfrutornet sedan byggdes.

Hur har tornet överlevt?

Det första som påminde om ett torn var enligt The Book of the Maiden’s Tower något som liknade en fästning och som uppfördes under Manuel I Komnenus tid (1143–1180). Byggnaden utrustades med kanoner.

Efter det att Istanbul hade erövrats 1453 rustades det lilla fortet upp, och det fortsatte att tjäna militära ändamål. Senare tillkom ett fyrtorn i trä som stod vänt mot Marmarasjön. Efter Istanbuls nederlag stod tornet vakt medan flera blad i människans historia skrevs i blod – stridande fartyg möttes på Bosporen, och soldater utrustade med svärd kämpade man mot man. Lastfartyg fyllda med krut och allt slags lättantändligt material sköt varandra i sank.

Under årens lopp drabbades tornet av både jordbävningar och bränder tills det 1720 praktiskt taget totalförstördes i en brand. Damat Ibrahim  Pasha återuppbyggde sedan tornet i sten och lade till ännu ett litet torn, klätt i bly och med många fönster. När det utbröt en koleraepidemi 1829, användes tornet som karantänssjukhus. Kort därefter, när Mahmud II var regent, utfördes de sista stora renoveringsarbetena 1832. Fyrväsendet tog över ansvaret 1857, och en fransk firma fick uppdraget att göra om tornet till ett funktionellt fyrtorn som 1920 blev helt automatiserat. Tornet användes som fyr i nästan hundra år.

Under den osmanska tiden användes fyren oftast för att visa vägen på natten, men ibland användes den också på dagen om det var dimma. När det stormade, hände det att mindre båtar förtöjdes vid tornet för att de inte skulle svepas med av vågorna. Vid högtidliga tillfällen sköt man salut från tornet.

Då och då använde de osmanska makthavarna tornet på olika sätt. Ämbetsmän som hade dömts till exil eller avrättning sattes i förvar i tornet innan de sändes i väg på sin långa resa eller fick möta döden.

Nya funktioner

Efter 1923 slutade man använda tornet i officiella sammanhang och lät det bara fungera som fyr. Under de svåra åren under andra världskriget reparerades tornet, och man förstärkte den bärande konstruktionen med betong. Efter 1965, då tornet övergick i flottans vård, tjänade det under en tid som militär kommunikationscentral. Under senare delen av 1900-talet ökade den internationella sjöfarten på Bosporen, och fler och större fartyg började trafikera sundet. För Jungfrutornet betydde de stora fartygens ankomst slutet på tiden av tyst avskildhet. Från 1983 använde den turkiska marinen tornet som kontrollstation för att leda trafiken genom sundet.

År 1989 hade knappt hunnit börja förrän Bosporens ”dam” återigen hamnade i blickpunkten. ”Jungfrutornet förgiftat” löd rubriken till en artikel där det hävdades att cyanid, som användes till att röka ut skadedjur ombord på båtar inne på varven, förvarades i tornet. Man hade tidigare haft cyaniden i en byggnad i hamnområdet, men denna byggnad hade rivits, och nu förvarades det dödliga giftet i tornet, ”eftersom det inte fanns någon annan plats att lagra det på”. Bosporens ensamma ”dam” hade alltså blivit förgiftad. Men det riktigt allvarliga, hette det i artikeln, var att om det hade blivit en explosion, hade det inneburit en katastrof för Istanbul. Sedan den här saken hade uppmärksammats av press och TV i åtta månader, löstes problemet till slut när behållarna med cyanid flyttades till en annan plats.

Det kom knappast som en överraskning när en grupp unga poeter i maj 1992 for ut till tornet och lät tillkännage, med stöd av borgmästaren, att de ville få det praktiskt taget övergivna tornet omgjort till kulturcentrum. Det hade trots allt varit en ständig inspirationskälla för mängder av poeter och författare under hundratals år. För en kort tid levde tornet upp igen med foto- och konstutställningar, och man anordnade flera konserter. Under den här perioden förklarades tornet vara en ”poesins republik”.

Jungfrutornet i dag

I förhoppning om att kunna öppna tornet för besökare satte man i gång med omfattande reparationer 1999. I samband med detta förklarade man att det ett år senare skulle invigas som restaurang och kulturcentrum som en del i ett turistprojekt. I dag finns här en restaurang, ett kafé med en bar, en utsiktsplats och en souvenirbutik för besökare och turister. Man kan komma dit med båt från olika platser i Istanbul.

Alla har inte tagit emot den här kommersialiseringen med öppna armar. Men Jungfrutornet har inte tappat särskilt mycket av sin charm. Om du någon gång kommer till Istanbul får du inte glömma att besöka tornet. Du kanske gärna sätter dig en stund på någon av alla de uteserveringar som ligger på den asiatiska sidan av Istanbul, och medan du dricker ditt te kan du njuta av den storslagna vyn över Bosporen och Jungfrutornet. Då kanske du gärna tar några minuter till att påminna dig något av denna sköna ”dams” långa historia.

[Kartor på sidan 25]

(För formaterad text, se publikationen)

TURKIET

ISTANBUL

MARMARASJÖN

Bosporen

SVARTA HAVET

[Bild på sidan 25]

Litografi från 1800-talet

[Bild på sidan 26]

Restaurang

[Bild på sidan 26]

Utsiktsplats

[Fotnot]