Leif Eriksson – Upptäckte han Amerika?

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I DANMARK

VEM upptäckte Amerika? Ingen vet med säkerhet. Eftersom den här vidsträckta kontinenten hade varit befolkad i flera hundra år innan vi européer ens visste att den fanns, beror svaret på den frågan till stor del på vad man menar med ”upptäcka” och ”Amerika”. I början av 1493 återvände Christofer Columbus till Europa med ögonvittnesskildringar från sin första resa till Amerika, eller rättare sagt, till några av öarna i Västindien. Men han var inte den förste europé som besökte den förunderliga Nya världen. En skara ljushåriga skandinaver hade av allt att döma stigit i land på det nordamerikanska fastlandet 500 år tidigare.

 För tusen år sedan var Nordatlanten troligen lika kall och oförutsägbar som den är i dag. En sjöman kan tro sig känna havets föränderliga vindar och strömmar. Men dimma och hårt väder kan hålla i sig i veckor och göra det omöjligt för sjömannen att bestämma sin position. Enligt en av de fornnordiska sagorna var det precis vad som hände den unge Bjarni Herjolfsson, en duktig sjöfarare och äventyrare. Han tappade orienteringen, men kan ha funnit en kontinent!

Han levde under vikingatiden, när nordmännen begav sig ut över haven och ner genom Europa för att utvidga sitt välde. Deras smäckra, sjödugliga skepp kunde ses på så vitt skilda platser som utanför Norges kust, längs Nordafrikas stränder och på Europas floder.

Enligt sagan om grönlänningarna begav sig Bjarni ut på en lång färd till Norge. År 986, när vintern var i antågande, återvände han till Island med fullastat skepp. Men vid sin ankomst fann han till sin förvåning att hans far hade lämnat Island tillsammans med en flotta som stod under befäl av Erik Röde. De hade gett sig av för att kolonisera ett stort land som Erik hade upptäckt väster om Island. För att få ön att verka mer tilltalande kallade Erik den för Grönland. Unge Bjarni satte resolut kurs mot Grönland. Men vinden vände, och snart omgavs sjömännen av tät dimma. ”Många dagar gick utan att de visste var de var”, säger sagan.

När sjömännen slutligen siktade land, såg man en frodig, bergig och skogtäckt kust, som inte alls stämde med hur man beskrivit Grönland. De seglade norrut med kusten på sin vänstra sida. När de för andra gången siktade land, tycktes beskrivningen av Grönland stämma lika dåligt som första gången. Efter flera dagar möttes de emellertid av ett mer bergigt och isigt landskap. Då styrde Bjarni och hans besättning österut, mot öppet hav, och fann till slut Grönland och den koloni som Erik Röde upprättat.

Leif Erikssons färd

Även om Bjarni Herjolfsson inte steg i land, kanske detta var européernas första kontakt med den kontinent som senare kom att bli känd som Nordamerika. Bjarnis rapport om vad de sett väckte stort intresse bland de andra nordmännen på Grönland. På deras frusna ö var det glest mellan träden, och de var därför hänvisade till drivved eller kostsamma virkestransporter från andra länder, när de skulle bygga och reparera båtar och hus. Men västerut, precis på andra sidan havet, fanns tydligen ett land där skogarna rymde träd i oräkneligt antal!

Leif Eriksson, en son till Erik Röde, var mycket nyfiken på det här nya landet. Leif beskrivs som ”en högrest, kraftfull man, klok och med ett imponerande yttre”. Omkring år 1000 köpte Leif Eriksson Bjarnis skepp, och med en besättning på 35 man gav han sig av för att hitta de kuster som Bjarni hade siktat.

Tre nya länder

Om sagorna är riktiga, kom Leif först till ett kalt land, där stora glaciärer täckte höglandet. Eftersom det här landet liknade en enda flat stenhäll, kallade Leif det Helluland – som betyder ”Hällandet”. Detta kan ha varit det ögonblick då européer för första gången steg i land i Nordamerika. Historiker tror att Helluland var detsamma som Baffin Island i nordöstra Canada.

De nordiska upptäckarna fortsatte söderut. De kom till ett andra land, som var platt och skogtäckt och hade vita sandstränder. Leif kallade det Markland, som betyder ”Skogslandet”. Många i dag tror att det var detsamma som Labrador. Snart upptäckte de ett tredje och ännu mer lovande land.

Sagan fortsätter: ”De gav sig ut till havs och tillbringade där två dagar med en nordostlig vind innan de siktade land.” Det här nya landet föll dem så väl i smaken att de beslutade sig för att bygga hus och övervintra där. Under vintern ”blev det aldrig frost och  gräset vissnade knappt”. Senare hittade en av männen till och med vindruvor och vinrankor, varför Leif Eriksson kallade landet Vinland. Följande vår seglade männen tillbaka till Grönland. Deras båtar var lastade med mycket gott från Vinland.

Dagens forskare skulle ge bra mycket för att få veta exakt var detta Vinland med sina gröna ängar och sina druvor låg, men det är fortfarande något man inte lyckats fastställa. En del forskare har funnit att topografin på Newfoundland stämmer med beskrivningarna i de gamla sagorna. En utgrävning på Newfoundland visar att nordmän faktiskt har varit på ön. Andra forskare anser att Vinland måste ha legat längre söderut och att platsen på Newfoundland tjänade som ett basläger eller en port till ett sydligare beläget Vinland. *

Vilka är bevisen?

Ingen vet med säkerhet hur man skall få den här nordiska sagans detaljer att stämma med dagens geografi. De knapphändiga och kryptiska detaljerna i sagorna har länge förbryllat historiker. Det mest påtagliga beviset på att nordmännen varit i Amerika före Columbus tid finns på Newfoundland,  på en plats som grävdes ut under 1960- och 1970-talen, i närheten av byn L’Anse aux Meadows. Här fann man resterna av hus som obestridligen byggdes av nordmännen. Man hittade även en smedja och föremål som har daterats till Leif Erikssons tid. Och en dansk forskningsresande som arbetar på södra Newfoundland fann nyligen en omsorgsfullt tuktad sten som troligen har använts som barlast i ett vikingaskepp.

Nordmännen var inte förtegna om sina resor till de nya länderna långt borta i väster. Leif Eriksson reste till Norge för att rapportera till den norske kungen vad han hade sett. När Adam av Bremen, en tysk historiker och magister i domskolan i Bremen, reste till Danmark omkring 1070 för att fördjupa sina kunskaper om nordens länder, berättade den danske kungen Sven Estridsson för honom om Vinland med dess utsökta vin. Det Adam av Bremen fick höra kom sedan att ingå i hans krönika. Därför hade snart många av de lärde i Europa hört om de länder i väst som nordmännen besökt. Dessutom omnämner isländska krönikor från 1100- och 1300-talen att nordmännen längre fram företog resor till Markland och Vinland väster om Grönland.

Även Christofer Columbus kan mycket väl ha känt till de resor till Vinland som gjordes omkring 500 år före hans egen tid. Enligt en bok om Vinland finns det sådant som tyder på att Columbus till och med reste till Island för att studera de reseskildringar som fanns där innan han gav sig av på sin berömda resa 1492.

Vad hände med nordmännen?

Det finns inga vittnesbörd om några permanenta nordiska bosättningar i Amerika. Det kan ha varit ett kortlivat, misslyckat försök till bosättning, men det var hårda villkor att leva under, och infödingarna – som vikingarna kallade skrälingar – visade sig vara en övermäktig fiende. På Grönland upplevde Erik Rödes och Leif Erikssons avkomlingar också en svår tid. Klimatet försämrades och det blev ont om mat. Efter fyra eller fem hundra år verkar nordmännen ha försvunnit helt från Grönland. Den sista skrivna skildringen om nordmän på Grönland handlar om ett bröllop i en grönländsk kyrka 1408. Mer än hundra år senare anlände ett tyskt handelsfartyg till Grönland och fann då den grönländska kolonin helt övergiven så när som på liket av en man. Bredvid mannen låg fortfarande hans kniv. Därefter blir det tyst om nordmännen på Grönland. Det var inte förrän på 1700-talet som norrmän och danskar kom och bosatte sig på ön.

Men det var från Grönland som orädda nordiska sjöfarare seglade mot nya länder. Man kan än i dag föreställa sig hur dessa djärva sjömän navigerade sina råsegelförsedda skepp i okända vatten för att plötsligt stirra i förundran mot horisonten på en kustlinje som de inte visste fanns. Aldrig kunde de väl ana att Christofer Columbus fem hundra år senare skulle hyllas som den här nya världens upptäckare.

[Fotnot]

[Ruta/Bild på sidan 20]

HUR NAVIGERADE VIKINGARNA?

Eftersom vikingarna troligen inte hade kompass, undrar man hur de kunde bli så duktiga sjöfarare. När de inte seglade på öppet hav, såg de till att ha en kust inom synhåll. Om de skulle korsa ett sund, valde de om möjligt en plats där man kunde se land både för och akter om båten. Dessutom kunde de navigera efter solen och stjärnorna. De använde till exempel ett enkelt system för att bestämma vilken breddgrad de befann sig på. De hade en tabell med siffror för årets alla veckor och en mätsticka för att mäta hur högt ovanför horisonten solen stod vid middagstid. Eftersom de inte hade något system för att bestämma längdgrader, föredrog de att följa en bestämd breddgrad när de var ute på öppna havet och seglade då rakt österut eller rakt västerut.

Om de till exempel ville fara från Grönland till en plats i Vinland, seglade de söderut från Grönland tills de hamnade på önskad breddgrad. Därefter seglade de rakt västerut tills de fann den hamn de önskade komma till. När de var ute på öppet hav hade de även stor nytta av att lägga märke till fåglar. Vikingarna var experter på att hitta land, och avgöra vilket land det var, genom att studera fåglar i flykten. Ibland tog de med sig korpar. När de släppte dem fria, flög de mot närmaste kust. Vikingarna visste då var närmaste land låg.

Man använde sig även av lodning. En besättningsman på ett vikingaskepp sänkte ner en lina med en blyvikt. Detta tjänade två syften. För det första kunde han avgöra vattendjupet. Efter det att vikten nått botten halade sjömannen in linan och mätte med utsträckta armar hur mycket av linan som varit i vattnet. Än i dag mäter sjöfolk djupet i ”famnar”, ett uttryck som härstammar från ett gammalt nordiskt ord som betyder just ”utsträckta armar”. Men blyvikten hade även en annan funktion. Ofta hade vikten en ihålig botten som var fylld med talg. När man så halade in lodlinan satt det fast ett ”bottenprov” på talgen. Sjömannen undersökte provets sammansättning och jämförde med sina sjökort, som innehöll beskrivningar av havsbottnens sammansättning på olika platser. Vikingarnas enkla redskap gjorde dem till enastående navigatörer.

[Bildkälla]

Foto: Stofnun Arna Magnússonar, Island

[Karta på sidan 18]

(För formaterad text, se publikationen)

NOVA SCOTIA

Bjarni Herjolfsson reser från Island omkring år 986

NEWFOUNDLAND

LABRADOR

BAFFIN ISLAND

GRÖNLAND

Leif Eriksson reser från Grönland omkring år 1000

GRÖNLAND

BAFFIN ISLAND

LABRADOR

NEWFOUNDLAND

[Bildkälla]

Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.

[Bild på sidan 18]

Till vänster: En rekonstruktion av Erik Rödes hem på Grönland

[Bild på sidan 18]

En fullskalig modell av ett vikingaskepp som gör om Leif Erikssons färd

[Bildkälla]

Vikingaskepp på sidorna 2 och 18: Foton: Narsaq Foto, Grönland

[Bild på sidan 21]

Staty av Leif Eriksson på Island

[Bild på sidan 21]

L’Anse aux Meadows på Newfoundland

[Bildkälla]

Parks Canada

[Bild på sidan 20]

Artefakter som visas på Historiska museet i Stockholm