Från våldsam vulkan till fridfull ö

 NÄR båten svänger för sista gången och sätter kurs mot den grekiska ön Santorinis hamn, möts vi av en hissnande syn. En vägg av branta klippor reser sig hotfullt nästan 300 meter över havet. Bländande vita hus klänger sig fast vid branterna. Öns distinkta form, avsaknaden av typiska östränder, de utskjutande klipporna — allt tycks tyda på att något märkligt har inträffat här. Och det har det verkligen. Ön Santorini är den kvarvarande östra halvan av en vulkan som exploderat, och vi färdas på vattnet i vulkankratern!

Öns förvandling

Ön Santorini — eller Santorin eller Thera som den också heter i dag — kallades i forna tider Strongyle, som betyder ”rund”. Ja, ön var verkligen rund. Men enligt experter ändrades dess form av ett kraftigt vulkanutbrott för närmare 3.500 år sedan. Vid en väldig explosion uppstod tydligtvis en vid caldera eller krater mitt på ön, och den djupa kitteln fylldes med instörtande havsvatten.

En del vulkanologer tror att den tryckvåg som bildades vid explosionen fortplantades till Europa, Asien och Afrika och att den raserade byggnader på så stort avstånd som 15 mil. De menar också att den kvävande askan måste ha stängt ute solljuset runt hela Medelhavsområdet i flera dagar. Totalt slungades 80 kvadratkilometer av ön ut i luften eller sjönk i havet. Allt liv utplånades.

Det som fanns kvar av Strongyle befolkades med tiden av nybyggare från fastlandet, och ön kom att kallas Kalliste, som betyder ”vackrast”. Men livet på vulkanön erbjöd invånarna en bokstavligt talat skälvande tillvaro. Mellan åren 198 f.v.t. och 1950 v.t. inträffade 14 utbrott. År 1956 ödelade sedan en jordbävning många av öns bostäder. ”Marken skakade och dallrade som gelé”, säger Kyra Eleni, en äldre kvinna som överlevde katastrofen. ”Framför  gårdsplanen till vårt hus, som låg högt uppe på en brant klippa, fanns en grusgång. Plötsligt gled den ner i havet och lämnade huset nästan hängande i luften! Vi var tvungna att överge huset och bygga ett nytt på stabilare mark.”

Ödelagda byar byggdes snabbt upp igen, till stor del av inflyttade främlingar. I dag tar Santorini emot tusentals besökare som strömmar dit varje sommar. Av den ursprungliga ön återstår förutom Santorini också den mindre ön Therasia och den lilla obebodda ön Aspronisi.

I vulkankratern ligger dessutom två små vulkaniska öar som uppkommit senare — Néa Kaméni och Palaia Kaméni. Man kan fortfarande se vulkanisk aktivitet på dem, när den ”sovande jätten” då och då vaknar till och spyr ut rökslingor. Santorinis form förändras hela tiden, och tid efter annan måste kartan ritas om.

Livet på kraterranden

Santorinis kraterrand har inga sluttningar, bara branta stup. De lodräta landmassorna  erbjuder öborna en enkel lösning på husbyggnadsproblemet: De gräver en horisontell tunnel i klippan, bygger en vägg tvärs över öppningen och flyttar in. Ja, de flesta av husen på kraterranden är uthuggna i berget.

Framför varje sådant hus finns en gård eller altan med utsikt över calderan. Gården till huset ovanför utgör taket på huset nedanför. Från altanerna kan man njuta av praktfulla solnedgångar och se den purpurfärgade solen sakta och majestätiskt försvinna i havet. En del gårdar har också små kök, ett eller ett par hönshus och krukor med väldoftande örter och blommor.

Särskilt karakteristiskt för byarna är att byggnaderna inte ligger i rät linje, utan huller om buller. Inte ens valven är symmetriska. Alla dessa oregelbundna linjer och kurvor, som bildar de mest osannolika former, skänker en mjukhet åt klungan av byggnader som är överraskande på en sådan taggig, klippig ö.

Det är mycket torrt på Santorini. Det enda vatten som finns är uppsamlat regnvatten som förvaras i cisterner. Men jorden är bördig. Öns begränsade yta ger därför goda skördar.

Både för turister och för öbor är Santorini ett unikt och storslaget monument över skönheten på vår jord.

[Ruta på sidan 18]

SAMBANDET MED ATLANTIS

En myt som kan härröra från Egypten och som har levt vidare i klassiska grekiska skrifter och sedan har dykt upp i medeltida sägentraditioner uppdagade av arabiska geografer berättar om en försvunnen kontinent, ö eller stad vid namn Atlantis. Atlantis sägs ha försvunnit i havet i samband med jordbävningar och översvämningar. En del arkeologer menar att den här myten har sitt ursprung i vulkanutbrottet på Santorini.

Vid utgrävningar som påbörjades där 1966/1967 har man funnit en rik minoisk kungastad begravd i vulkaniskt material och bevarad precis som den var vid tiden för utbrottet. Det verkar som om invånarna i ett tidigt skede varnades och uppmanades att överge området. En del forskare menar att invånarnas ovilja att erkänna att deras en gång så praktfulla stad var borta gav upphov till myten om Atlantis, staden som fortsatte att blomstra och leva vidare i havsdjupet.

[Bild på sidan 16]

Santorini

[Bild på sidan 17]

Jehovas vittnen predikar på Santorini

[Bild på sidan 18]

Utsikt över Egeiska havet från terrasserna på Santorini