”Ibland tror jag att jag drömmer!”

Lourdes står vid fönstret i sin lägenhet och tittar ut över staden. Läpparna darrar, och hon sätter fingrarna över munnen. Hon är från Latinamerika och har i mer än 20 års tid misshandlats av sin våldsamme man, Alfredo. Men nu har han ändrat sig. Ändå har Lourdes fortfarande svårt att tala om den fysiska och psykiska misshandel som hon har fått utstå.

”Det började bara två veckor efter bröllopet”, säger Lourdes med låg röst. ”En gång slog han ut två tänder på mig. En annan gång duckade jag, och då körde han knytnäven i garderoben. Men skällsorden gjorde mer ont. Han kallade mig ’värdelös sopa’ och behandlade mig som om jag saknade förstånd. Jag ville rymma, men hur skulle jag kunna göra det med tre barn?”

Alfredo tar ömsint Lourdes på axeln. ”Jag har en högre befattning”, säger han. ”Och jag kände mig förödmjukad när jag fick en stämning och straffades med besöksförbud. Jag försökte ändra mig, men jag var snart som vanligt igen.”

Men nu har det skett en förändring. Hur gick den till? ”Jo”, förklarar Lourdes, som nu är påtagligt lugnare, ”damen i affären på hörnet är ett Jehovas vittne, och hon erbjöd sig att hjälpa mig att förstå Bibeln. Jag fick lära mig att Jehova Gud sätter värde på kvinnor. Jag började gå på Jehovas vittnens möten, trots att Alfredo till att börja med blev rasande. För mig var det en ny erfarenhet att få vara tillsammans med vänner i Rikets sal. Till min förvåning upptäckte jag att jag kunde ha en egen tro, tala öppet om den och till och med förmedla den till andra genom att undervisa dem. Jag insåg att Gud satte värde på mig. Det gav mig mod.

Sedan kom en vändpunkt som jag aldrig glömmer. Alfredo gick fortfarande varje söndag till mässan i katolska kyrkan och protesterade mot att jag var tillsammans med Jehovas vittnen. Jag såg honom i ögonen och sade lugnt, men tillitsfullt: ’Alfredo, jag tror inte som du.’ Tänk, han slog mig inte! Inte långt därefter blev jag döpt, och han har aldrig slagit mig mer under de fem år som gått sedan dess.”

Men det skulle ske större förändringar. Alfredo förklarar: ”Omkring tre år efter det att Lourdes blivit döpt bjöd en kollega hem mig till sig. Han är ett Jehovas vittne, och han förklarade mycket i Bibeln som fascinerade mig. Jag började studera Bibeln, men jag berättade inget för Lourdes. Kort därefter började jag följa med henne till mötena. Många av de tal som jag hörde där handlade om familjelivet. Det var jobbigt, och jag kände mig ofta generad.”

Alfredo blev imponerad av att se församlingsmedlemmar, både män och kvinnor, sopa golvet efter mötena. När han blev hembjuden till dem, såg han att männen hjälpte sina hustrur med disken. Genom dessa små handlingar såg Alfredo hur man rent praktiskt kan visa sann kärlek.

Kort därefter blev Alfredo döpt, och nu är både han och hans hustru heltidsförkunnare. ”Han dukar ofta av efter maten och bäddar”, säger Lourdes. ”Han berömmer mig för maten, och han låter mig få välja – till exempel vilken musik jag vill lyssna på eller vad jag skall köpa till hemmet. Alfredo skulle aldrig ha gjort något sådant tidigare! Helt nyligen köpte han för första gången en bukett blommor till mig. Ibland tror jag att jag drömmer!”

 [Bild på sidan 10]

”Jag insåg att Gud satte värde på mig. Det gav mig mod”

[Bild på sidan 10]

Alfredo blev imponerad av att se församlingsmedlemmar, både män och kvinnor, sopa golvet efter mötena

[Bild på sidan 10]

Han såg att männen hjälpte sina hustrur med disken

[Bild på sidan 10]

”Helt nyligen köpte han för första gången en bukett blommor till mig”