Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

Vakttornet  |  Nr 3 2017

 EFTERLIKNA DERAS TRO | SARA

”En kvinna med vackert utseende”

”En kvinna med vackert utseende”

I ETT RUM i forna Mellanöstern står Sara. Hennes vackra ögon sveper över rummet. Hon suckar lite för sig själv. Anade man en gnutta vemod där? Det hade inte varit så konstigt. Det här huset var speciellt och rymde många lyckliga minnen. Det var här Sara och hennes man, Abraham, hade levt sina liv. *

De bodde i det blomstrande Ur. Det kryllade av hantverkare och köpmän i staden, och Sara och Abraham hade säkert många ägodelar. Men Saras hus var inte bara ett förråd för hennes saker. Det var hennes hem, där hon och Abraham hade gått igenom livets med- och motgångar. Här hade de otaliga gånger bett till sin älskade Gud, Jehova. Sara hade tusen skäl att älska den här platsen.

Men Sara var villig att kasta sig rakt ut i det okända, trots att hon kanske var omkring 60. Framför henne låg helt nya platser och ett liv präglat av faror och svårigheter – det var en resa utan återvändo. Vad ledde fram till denna dramatiska förändring i hennes liv? Och kan vi i dag lära oss något av hennes tro?

”GÅ UT UR DITT LAND”

Sara hade förmodligen vuxit upp i Ur, som i dag inte är annat än ruiner. Men när Sara levde sjöd Ur av liv och rörelse. Båtar från när och fjärran kryssade fram längs Eufrats kanaler. På de krokiga små gatorna myllrade det av folk. Skeppen som låg i hamn gnekade mot varandra, och basarerna dignade av alla möjliga läckerheter. Tänk hur det måste ha varit för Sara att växa upp i en så spännande stad. Hon kände säkert en hel del folk, och många visste nog också vem hon var, eftersom hon var ovanligt vacker. Dessutom bodde hennes familj där.

Invånarna i Ur tillbad en mångud. Och stadens silhuett utmärktes av ett torn som var tillägnat denne gud. Men Sara hade en annan tro. Bibeln beskriver Sara som en kvinna med mycket stark tro på Jehova, den sanne Guden. Den säger dock ingenting om när och varför hon började tillbe honom. Hennes pappa tillbad till en början falska gudar. Men hon gifte sig med Abraham, som var tio år äldre än hon, och han blev senare känd som en ”far till alla som har tro”. * (Romarna 4:11; 1 Moseboken 17:17) De var lyckligt gifta och samarbetade alltid för att lösa de problem som uppstod. Deras äktenskap kännetecknades av respekt och bra kommunikation. Men mest av allt märktes det att de båda älskade sin Gud.

Sara började livet med sin käre man bland släkten i Ur. Men det dröjde inte länge innan den första  besvikelsen kom. Bibeln berättar att Sara ”fortsatte att vara ofruktsam” – hon kunde inte få barn. (1 Moseboken 11:30) En sådan situation var särskilt jobbig för Sara med tanke på den kultur hon levde i. Men hon fortsatte att vara lojal mot sin Gud och mot sin man. Deras faderlöse brorson Lot blev tydligen som en son för dem. Och livet rullade på, tills den dag kom då allt skulle förändras.

Abraham var eld och lågor när han kom in till Sara. Han kunde knappt fatta vad som hade hänt. Den Gud som han tillbad hade precis talat till honom! Gud hade förmodligen talat till honom med hjälp av en ängel. Sara tittade storögt på sin man och frågade ivrigt: ”Vad sa han? Snälla, berätta!” Abraham kanske satte sig ner för att samla tankarna lite. Sedan berättade han vad Jehova hade sagt, nämligen: ”Gå ut ur ditt land och från dina släktingar och kom hit till det land som jag skall visa dig.” (Apostlagärningarna 7:2, 3) När den första chocken hade lagt sig började de tänka på vad det här egentligen skulle innebära för dem. Jehova ville att de skulle lämna sitt stabila, bekväma liv och leva som nomader! Hur reagerade Sara? Abraham tittade nyfiket på henne. Var hon beredd att stötta honom och göra en så stor förändring i sitt liv?

Du kanske inte direkt känner att du kan relatera till Saras val. Det är sant att Gud förmodligen inte har bett dig eller din partner att göra sådana drastiska förändringar. Men alla ställs ändå inför ett liknande val. Vi lever i en materialistisk värld där man förväntas satsa allt på att ha ett bekvämt, fint och tryggt hem. Men Bibeln uppmanar oss att låta annat gå före; den säger att vi ska göra Guds vilja och prioritera andliga saker. (Matteus 6:33) Det Sara gjorde kan bli en tankeställare. Vi kan fråga oss själva: hur väljer jag att leva mitt liv?

”UT UR KALDÉERNAS LAND”

Sara började packa. Vad skulle de ta med, och vad skulle de lämna kvar? De kunde ju inte ta med något som var för tungt och otympligt för en kamel eller åsna att bära. De behövde förmodligen sälja, skänka eller göra sig av med en hel del grejer. De var tvungna att förbereda sig för nomadlivet. Det bekväma stadslivet skulle snart vara ett minne blott. Aldrig mer skulle hon kunna skaffa korn, kött, frukt, kläder och andra varor genom att bara promenera ner till marknaden.

Saras tro gjorde att hon kunde lämna ett bekvämt liv.

Men kanske kändes det ändå svårast att lämna själva huset. Om det liknade något av de hus som arkeologer har hittat vid utgrävningarna i Ur, kan det mycket väl ha haft över 12 rum. Husen hade  ofta rinnande vatten och avlopp, och sådana bekvämligheter skulle Sara säkert sakna. Även enklare hus hade åtminstone tak och väggar och en dörr som gick att låsa. Ett tält däremot var inte mycket till skydd mot tjuvar och vilda djur som var vanliga i de bibliska länderna. Hur skulle du ha känt om lejon, leoparder, björnar och vargar strök omkring utanför tältet?

Men huset var inte det enda som Sara behövde lämna bakom sig. Gud hade befallt: ”Gå ut ur ditt land och från dina släktingar.” Just den delen av befallningen kan ha känts särskilt svår för Sara med tanke på att hon verkar ha varit en så omtänksam och familjekär person. Det är troligt att hon hade bröder, systrar, syskonbarn och andra släktingar som hon var väldigt fäst vid och som hon kanske aldrig skulle träffa igen. Men Sara höll humöret uppe och tog en dag i taget tills det var dags för avfärd.

Det var säkert inte lätt, men Sara stod redo den dag de skulle ge sig av. Tera, som var familjens huvud, skulle följa med, trots att han var omkring 200 år. (1 Moseboken 11:31) Sara skulle säkert få fullt upp med att ta hand om deras gamla pappa. Lot följde också med, och tillsammans drog de ”ut ur kaldéernas land”. (Apostlagärningarna 7:4)

Karavanen vandrade utmed floden Eufrat och färdades till Haran i nordväst, omkring 960 km bort. Där bosatte de sig en tid, kanske för att Tera hade dålig hälsa och inte kunde fortsätta den långa resan. Familjen stannade i Haran tills Tera somnade in, 205 år gammal. Någon gång innan de reste vidare talade Jehova till Abraham igen. Han uppmanade dem återigen att ge sig av till ett land som han skulle visa dem. Vid det här tillfället lovade Jehova något väldigt speciellt: ”Jag skall göra dig till en stor nation.” (1 Moseboken 12:2–4) Abraham var 75 och Sara 65 när de lämnade Haran, och de hade fortfarande inga barn. Så hur skulle en nation kunna komma från Abraham? På den här tiden var polygami vanligt förekommande. Skulle Abraham ta sig en fru till? Sara kan mycket väl ha funderat över den frågan.

De lämnade Haran. Men de var tydligen fler när de gav sig av än när de kom dit. Berättelsen säger att Abrahams familj tog med sig ägodelar och tjänare som de hade skaffat sig i Haran. (1 Moseboken 12:5) Abraham och Sara berättade säkert om sin tro för alla som ville lyssna. En del judiska kommentarverk säger att tjänarna som nämns också var proselyter som börjat tillbe Jehova tillsammans med Abraham och Sara. Vi kan tänka oss att Saras starka tro gjorde henne väldigt övertygande när hon pratade med andra om sin Gud och sitt hopp. Det är värt att tänka på, för i vår tid är tro någonting sällsynt. Men vi kan efterlikna Saras tro och berätta för andra om de positiva saker vi lär oss från Guds ord.

”NER MOT EGYPTEN”

De tog sig över Eufrat och gick söderut, in i det land som Jehova hade lovat dem. Det gjorde de troligen den 14 nisan år 1943 f.v.t. (2 Moseboken 12:40, 41) Föreställ dig Saras första intryck av landet. Hon kunde knappt se sig mätt på allt vackert omkring henne. Vilken variation! Och vilket härligt klimat! När de kom till Sikem i närheten av Mores stora träd, talade Jehova till Abraham igen: ”Åt din avkomma skall jag ge detta land.” De här orden fick stor betydelse för Abraham. De påminde honom säkert om vad Jehova hade förutsagt i Edens trädgård, att en avkomma en dag skulle krossa Satan. Innan det här hände hade Jehova lovat Abraham att alla människor på jorden skulle bli välsignade genom den nation som skulle komma från honom. (1 Moseboken 3:15; 12:2, 3, 6, 7)

Men Jehovas löften innebar inte att familjen var helt förskonad från problem. Kanaan drabbades av svält, så Abraham bestämde sig för att leda familjen söderut mot Egypten. Men Abraham kände på sig att det kunde bli problem. Därför sa han till Sara: ”Jag vet ju att du är en kvinna med vackert utseende. Därför blir det säkert så att egyptierna får se dig och säger: ’Detta är hans hustru.’ Och de kommer att dräpa mig, men dig kommer de att låta leva. Jag ber dig, säg att du är min syster, så att det  går mig väl för din skull och min själ får leva tack vare dig.” (1 Moseboken 12:10–13) Varför bad Abraham om en så märklig tjänst?

En del menar att han var feg eller en lögnare. Men Sara var faktiskt hans halvsyster, och oron var befogad. Inget var viktigare än Guds plan att frambringa en speciell avkomma genom Abraham, så Abrahams säkerhet var av högsta prioritet. Arkeologiska vittnesbörd skvallrar om att det inte var helt ovanligt att mäktiga egyptiska män rövade bort kvinnor och dödade deras män. Så Abraham var förutseende, och Sara stödde hans beslut.

Farhågorna besannades snart. Några av faraos furstar lade märke till Sara, som trots sin höga ålder var bländande vacker. De berättade om henne för farao, och han befallde att kvinnan skulle hämtas. Vad Abraham måste ha våndats! Och så orolig Sara måste ha blivit! Men faraos hov verkar ha varit vänliga mot henne och inte behandlat henne som en gisslan utan som en respekterad gäst. Farao tänkte kanske att han skulle charma henne med sin rikedom innan han förhandlade med hennes bror för att ta henne till hustru. (1 Moseboken 12:14–16)

Föreställ dig hur Sara sitter i ett av palatsets fönster och blickar ut över det egyptiska landskapet. Hur kändes det att bo mellan fyra väggar igen, att ha tak över huvudet och att äta delikatesser varje dag? Kändes det frestande att bo kvar i den här lyxen, som mycket väl kan ha överträffat det de hade i Ur? Tänk om Sara hade valt farao framför Abraham, då hade Satan blivit riktigt nöjd! Men det fanns inte på kartan för Sara. Hon var lojal mot sin man och mot sin Gud. Det hade verkligen behövts mer av den sortens lojalitet i dagens samhälle. Kan du ta efter Saras exempel och vara lojal mot dina nära och kära?

Sara var lojal mot sin man trots frestelserna i faraos palats.

Jehova ingrep och skyddade Sara genom att sända plågor mot farao och hans hushåll. När farao fick reda på att Sara i själva verket var Abrahams fru, skickade han tillbaka henne med befallningen att de skulle lämna Egypten. (1 Moseboken 12:17–20) Det måste ha varit underbart att få vara tillsammans igen. Minns du vad Abraham hade sagt till sin fru? ”Du är en kvinna med vackert utseende.” Men Abraham såg mer än Saras yttre. Han uppskattade hennes inre skönhet, sådan skönhet som även Jehova uppskattar. (1 Petrus 3:1–5) Skulle du kunna jobba på ditt inre, prioritera det andliga framför det materiella, berätta för andra om din tro och hålla fast vid Guds normer trots frestelser? I så fall kan du efterlikna Saras tro!

^ § 3 Deras namn var från början Abram och Saraj. Men de är mer kända vid de namn som Jehova senare gav dem. (1 Moseboken 17:5, 15)

^ § 8 Sara och Abraham var halvsyskon. Tera var deras pappa, men de hade inte samma mamma. (1 Moseboken 20:12) Ett sådant äktenskap skulle vara olämpligt i dag. Men på den tiden var förhållandena annorlunda. Det hade gått relativt kort tid sedan Adam och Eva hade förlorat sin och hela mänsklighetens fullkomlighet. Människor levde längre och var närmare fysisk fullkomlighet än vi. Saras och Abrahams nära släktskap utgjorde tydligen ingen fara för deras eventuella barn. Men omkring 400 år senare levde människor ungefär lika länge som i dag. Och vid den tiden gav Gud en lag till Israel som förbjöd alla sexuella förbindelser mellan nära släktingar. (3 Moseboken 18:6)

Ta reda på mer

GODA NYHETER FRÅN BIBELN!

Vilken nytta har vi av Bibelns principer?

Jesus förklarade varför vi behöver vägledning och vilka två bibliska principer som är viktigast av alla.