Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

Vakttornet  |  november 2015

 MÅNADENS TEMA | VAD TYCKER GUD OM KRIG?

Guds syn på krig – det första århundradet

Guds syn på krig – det första århundradet

Folket förtrycktes. Judarna under det första århundradet bad säkert Gud om hjälp lika enträget som sina förfäder. Den här gången gällde bönerna befrielse från romarnas järngrepp. Plötsligt började det pratas om Jesus. Kunde han vara den utlovade Messias? Inte konstigt att många ”hoppades att han var den som skulle befria Israel” från romarna. (Lukas 24:21) Men ingen hjälp kom. År 70 v.t. invaderade de romerska styrkorna Jerusalem och jämnade templet med marken.

Vad var det som hände? Varför försvarade inte Gud judarna som han hade gjort i det flydda? Och varför tillät han inte att judarna själva slog tillbaka mot förtrycket? Hade Guds syn på krig förändrats? Nej, utan det var något som gällde judarna som hade förändrats. De ville inte erkänna att Guds son, Jesus, var Messias. (Apostlagärningarna 2:36) Och därför förlorade nationen sin speciella relation till Gud. (Matteus 23:37, 38)

Judarna och landet de bodde i stod inte längre under Guds beskydd. Och judarna kunde aldrig mer hävda att de hade Guds stöd när de deltog i krig. Precis som Jesus hade förutsagt skulle Gud inte längre välsigna den bokstavliga nationen Israel. Nu välsignade han i stället en ny, andlig nation som Bibeln senare beskrev som ”Guds Israel”. (Galaterna 6:16; Matteus 21:43) Under det första århundradet blev pånyttfödda kristna utvalda till att vara Guds andliga Israel. Dessa kristna fick uttryckligen höra: ”Nu är ni Guds folk.” (1 Petrus 2:9, 10)

Nu var de kristna Guds folk. Betydde det att han skulle strida för dem och befria dem från romarna? Eller skulle han tillåta att de kristna själva tog till vapen och slog tillbaka mot sina förtryckare? Nej. Varför inte det? Som vi läste i föregående artikel är det alltid Gud som ska avgöra när strider ska utkämpas. Han gav sig inte in i strider för de första kristnas skull, och han tillät inte heller att de själva deltog i krig. Det första århundradet var med andra ord inte rätt tid för Gud att föra krig mot ondska och förtryck.

De kristna under det första århundradet behövde alltså vänta in Guds bestämda tid att ta itu med ondska och förtryck, precis som Guds tjänare i forntiden fick göra. Och medan de väntade hade de ingen rätt att ge sig in i krig på eget initiativ. Det blev tydligt i Jesus undervisning. Han sa aldrig till sina efterföljare att de skulle delta i krig. Däremot sa han: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er.” (Matteus 5:44) Och när Jesus förutsade romarnas angrepp mot Jerusalem sa han inte till sina efterföljare att de skulle stanna och slåss, utan att de skulle fly. Och det var precis vad de gjorde. (Lukas 21:20, 21)

Dessutom skrev aposteln Paulus: ”Hämnas inte er själva, ni älskade, ... det står ju skrivet: ’Min är hämnden; jag skall vedergälla, säger Jehova.’” (Romarna 12:19) Paulus citerade något som Gud hade sagt många hundra år tidigare  och som finns nerskrivet i 3 Moseboken 19:18 och i 5 Moseboken 32:35. Som vi såg i den föregående artikeln kunde Gud hämnas för sitt folks räkning genom att hjälpa dem i strid. Paulus ord visar att Guds syn på krig inte hade ändrats. Gud tyckte att krig var ett godtagbart sätt att utkräva hämnd och sätta stopp för ondska och förtryck även under det första århundradet. Men precis som i forna tider var det alltid Gud själv som avgjorde när sådana strider skulle utkämpas och vilka som skulle delta.

Gud tillät alltså inte att de kristna under det första århundradet deltog i krig. Men hur är det i dag? Har Gud gett någon särskild grupp tillåtelse att gå ut i krig? Eller är det tid för honom själv att föra krig för sina tjänares skull? Hur ser Gud på krig i vår tid egentligen? Den sista delen i den här artikelserien kommer att besvara de frågorna.