Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET NOVEMBER 2014

 EFTERLIKNA DERAS TRO | JOSEF

”Hur skulle jag då kunna göra något så ont?”

”Hur skulle jag då kunna göra något så ont?”

JOSEF andades in den kvava, varma luften och kände doften av lotusblommor och andra vattenväxter. En karavan med köpmän förde honom över slättmarkerna i det vidsträckta Nildeltat. Tänk dig hur männen leder sina kameler längs floden mot ännu en egyptisk stad och med jämna mellanrum skrämmer i väg en och annan vadande häger eller ibis. Josefs tankar vandrade återigen till hans hem hundratals kilometer bort i Hebrons vindpinade bergstrakt. Det här var en helt annan värld.

Föreställ dig apornas tjattrande och skrik högt uppe i dadelpalmerna och fikonträden. Josef tyckte säkert att språket som talades här var minst lika obegripligt. Kanske försökte han snappa upp några ord och fraser längs vägen. Det var lika bra att lära sig, för risken att han aldrig skulle få se sitt hem igen var överhängande.

Josef var inte mycket mer än en pojke på 17 eller 18 år, men han hade redan varit med om mycket som kunde fått vilken vuxen man som helst att bryta ihop. Hans egna bröder hade varit så avundsjuka på hans position som faderns favoritson att de nästan dödat honom. Men i sista stund ändrade de sig och sålde honom till de här köpmännen. (1 Moseboken 37:2, 5, 18–28) Nu, efter flera veckor på resande fot, började säkert stämningen lätta bland köpmännen när de såg att de närmade sig den storstad där Josef och deras andra dyrbara varor skulle ge dem god förtjänst. Hur kunde Josef klara av den här situationen utan att bli helt förtvivlad och modlös? Och hur kan vi bevara vår tro trots livets utmaningar och motgångar? Vi kan lära mycket av Josef.

”JEHOVA VISADE SIG VARA MED JOSEF”

”Vad Josef beträffar, fördes han ner till Egypten, och Potifar, hovfunktionär hos farao och chef för livvakten, en egyptier, köpte honom av ismaeliterna, som hade fört honom dit ner.” (1 Moseboken 39:1) Den här korta beskrivningen i Bibeln hjälper oss att förstå den förnedring som Josef utsattes för när han nu blev såld för andra gången. Han var inte mer än en handelsvara! Föreställ dig hur Josef följer sin nye herre, en egyptisk hovman, genom stadens livliga affärsgator mot sitt nya hem.

Det här stället var allt annat än det Josef var van att kalla sitt hem. Han hade växt upp i en nomadfamilj som bodde i tält och som regelbundet flyttade med sina fårhjordar. Men rika egyptier som Potifar bodde i ståtliga hus i klara färger. Arkeologer har bekräftat att forna egyptier gillade lummiga, muromgärdade trädgårdar med skuggande träd och dammar där det växte papyrus, lotus och andra vattenväxter. Trädgårdarna kunde skydda hus helt från insyn. Vissa hus hade verandor där man kunde fläkta sig, höga fönster med god luftgenomströmning och ett stort antal rum, däribland en rymlig matsal och rum för tjänstefolket.

Blev Josef imponerad av all lyx? Antagligen inte. Det gjorde honom snarare ännu mer medveten om hur ensam han var. Allt som hade med  egyptierna att göra var främmande för honom – språket, kläderna och framför allt religionen. De tillbad en mängd gudar, ägnade sig åt ockultism och magi och hade en sjuklig fascination för döden och livet efter detta. Men det var en sak som hindrade Josef från att bli knäckt av sin ensamhet. Bibelns skildring säger: ”Jehova visade sig vara med Josef.” (1 Moseboken 39:2) Josef utgöt alldeles säkert sitt hjärta för sin Gud. Bibeln säger att ”Jehova är nära alla som ropar till honom”. (Psalm 145:18) Vad gjorde Josef mer för att hålla sig nära sin Gud?

Den unge Josef grävde inte ner sig i negativa känslor, utan gick in för att sköta sina uppgifter så bra han kunde. På så sätt gav han Jehova mycket att välsigna, och snart visade även Potifar sin uppskattning. Han hade märkt att Josef blev välsignad av Jehova, den Gud som hans familj tjänade, vilket utan tvivel också blev till fördel för Potifars hus. Med tiden fick Josef mer ansvar, och till slut anförtrodde Potifar allt han ägde åt honom. (1 Moseboken 39:3–6)

Josef är ett fint exempel för unga människor som tjänar Gud i dag. Skolan kan upplevas som en främmande miljö, en värld som fascineras av det ockulta och som bygger sina värderingar på en dyster och hopplös framtidssyn. Om du är i den situationen, kom då ihåg att Jehova aldrig förändras. (Jakob 1:17) Han är fortfarande med dem som förblir lojala mot honom och som försöker göra sitt bästa för att göra honom glad. Han välsignar dem alla, och han kommer att välsigna dig också.

Bibelns skildring visar att Josef växte till sig under tiden hos Potifar. Det sägs att han blev en man med ”en vacker gestalt och ett vackert utseende”. Med det följde en viss fara, för ett bra utseende kan föra med sig oönskad och opassande uppmärksamhet.

Potifars hustru kastade lystna blickar på den unge Josef.

HAN VÄGRADE LYSSNA TILL HENNE

Lojalitet betydde mycket för Josef. Det gjorde det däremot inte för Potifars hustru. Vi läser: ”Hans herres hustru kastade sina blickar på honom och sade: ’Ligg med mig!’” (1 Moseboken 39:7, Svenska Folkbibeln) Blev Josef frestad av den här utländska kvinnans vågade närmanden? Det finns inget i Bibeln som antyder att Josef var immun mot de begär och känslor som är vanliga hos unga män eller att den här kvinnan, en lyxhustru till en rik och framstående man vid hovet, inte var attraktiv. Kan Josef ha tänkt att hans herre aldrig skulle få reda på något? Var han lockad av de materiella fördelar som en sådan förbindelse skulle kunna ge?

 Naturligtvis kan man inte veta exakt vad som for genom Josefs huvud vid det här tillfället. Men hans inställning är tydlig och framgår av hans svar: ”Min herre vet inte något om det som finns hos mig i huset, och allt som är hans har han gett i min hand. Det finns ingen större i det här huset än jag, och han har inte nekat mig någonting utom dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna göra något så ont och synda mot Gud?” (1 Moseboken 39:8, 9) Tänk dig med vilken kraft och med vilket allvar han sa de här orden. Blotta tanken på hennes invit fick honom att må dåligt. Hur kom det sig?

Precis som Josef sa litade hans herre på honom. Potifar hade gett honom ansvaret för hela hushållet. Det enda Potifar höll för sig själv var sin fru. Hur skulle Josef kunna svika ett sådant förtroende? Det var helt otänkbart för honom. Men det fanns något som gjorde det hela ännu mer frånstötande: tanken på att synda mot Gud, Jehova. Josefs föräldrar hade lärt honom mycket om hur Gud såg på äktenskap och trohet. Jehova instiftade det första äktenskapet, och han var tydlig med hur det skulle fungera. Mannen och hustrun skulle hålla ihop och bli ”ett kött”. (1 Moseboken 2:24) De som försökte bryta ett sådant förhållande riskerade att drabbas av Guds vrede. Det höll till exempel på att gå riktigt illa för de män som varit nära att kränka Abrahams hustru, alltså Josefs gammelfarmor, och Isaks hustru, dvs. Josefs farmor. (1 Moseboken 20:1–3; 26:7–11) Josef hade tagit det här till hjärtat och tänkte leva enligt det.

Det här var däremot inte vad Potifars hustru ville höra. Hur kunde en enkel slav avvisa henne och till och med kalla hennes erbjudande för ”något ont”! Men hon tänkte inte ge upp så lätt. Måhända hade hennes stolthet och fåfänga fått sig en törn, men hon skulle minsann få Josef på fall. På det sättet visade hon samma inställning som Satan, som frestade Jesus. Han misslyckades också, men i stället för att ge upp väntade han in ”en annan läglig tid”. (Lukas 4:13) Därför måste de som vill vara trogna mot Gud se till att vara fasta och bestämda. Det var så Josef hanterade situationen. Även om prövningen fortsatte ”dag efter dag” vek han inte en tum, för Bibeln säger att ”han inte lyssnade till henne”. (1 Moseboken 39:10) Men Potifars hustru var minst lika bestämd.

Hon såg en möjlighet när alla tjänare hade lämnat huset. Hon visste att Josef var tvungen att komma in för att kunna sköta sitt arbete, och så fort han dök upp tog hon chansen. Hon grep tag i hans klädnad och vädjade en sista gång: ”Ligg med mig!” Josef agerade direkt. Han försökte backa och slita sig loss, men hon höll ett hårt grepp om hans klädnad. Han lyckades kränga av sig klädnaden och lämnade den i hennes hand. Sedan flydde han! (1 Moseboken 39:11, 12)

Det här kanske får oss att tänka på aposteln Paulus inspirerade råd: ”Fly undan otukten.” (1 Korinthierna 6:18) Vilket bra exempel Josef är för alla sanna kristna! Vi kan inte helt undvika att komma i kontakt med människor som inte respekterar Guds moralnormer, men det betyder inte att vi måste ta efter deras synsätt eller livsstil. I stället måste vi fly sådant till varje pris.

Det pris Josef fick betala var mycket högt. Potifars hustru ville hämnas och började skrika för att påkalla tjänarnas uppmärksamhet. Hon anklagade Josef för att ha försökt våldta henne och menade att han sprungit i väg när hon började skrika. Klädnaden hade hon kvar som bevismaterial i väntan på att hennes man skulle komma hem. Då drog hon samma lögn en gång till och antydde också att det hela var Potifars fel, som hade låtit den där utlänningen bo inom hemmets fyra väggar. Hur reagerade Potifar? ”Hans vrede [flammade] upp”, sägs det i Bibeln. Det ledde till att Josef greps och kastades i fängelse. (1 Moseboken 39:13–20)

”MAN SATTE HANS FÖTTER I BOJOR”

Man vet inte så mycket om hur egyptiska fängelser var vid den här tiden. Men arkeologer har hittat ruiner av fortliknande byggnader med celler och fängelsehålor. Josef beskrev senare platsen där han var inspärrad med ett ord som ordagrant betyder ”cistern”, vilket för tankarna till en mörk och hopplös plats. (1 Moseboken 40:15,  fotnoten) I Psalmernas bok får vi kompletterande upplysningar om vad Josef utsattes för: ”Man satte hans fötter i bojor och fjättrade honom med halsjärn.” (Psalm 105:17, 18, Bibel 2000) Egyptierna bakband ibland sina fångar vid armbågarna, och andra tvingades bära halsjärn. Tänk vad Josef måste ha lidit av den här grymma behandlingen, speciellt med tanke på att han var oskyldig!

Dessutom var det här inte någon tillfällig motgång. I skildringen sägs det att ”han blev kvar där i fängelset”. Han fick tillbringa flera år på det där fruktansvärda stället! * Han visste inte ens om han någonsin skulle släppas därifrån. Hur kunde han undgå att bli helt förkrossad och uppgiven när de första omtumlande dagarna blev till veckor och månader?

Bibelskildringen ger oss ett betryggande svar: ”Jehova fortsatte att vara med Josef och visade honom kärleksfull omtanke.” (1 Moseboken 39:21) Inga fängelsemurar, bojor eller mörka hålor kan hindra Jehovas lojala kärlek från att nå hans tjänare. (Romarna 8:38, 39) Föreställ dig hur Josef öppnade sitt hjärta i bön till sin himmelske Far och fick den frid och det lugn som bara ”all trösts Gud” kan erbjuda. (2 Korinthierna 1:3, 4; Filipperna 4:6, 7) Vad mer gjorde Jehova för Josef? Han ”lät honom finna ynnest för fängelsechefens ögon”.

Fångarna blev tydligen tilldelade olika arbetsuppgifter, och Josef gav återigen Jehova mycket att välsigna. Han arbetade hårt och gjorde sitt bästa, oavsett uppgift. Sedan lämnade han resten i Jehovas händer. Jehova såg till att Josef blev respekterad och fick ökat förtroende i fängelset, precis som han fått hos Potifar. Vi läser: ”Så fängelsechefen överlämnade alla fångarna som var i fängelset i Josefs hand, och vad beträffar allt som de gjorde där, var han den som fick det gjort. Fängelsechefen såg inte efter någonting alls som var i hans hand, eftersom Jehova var med Josef, och Jehova lät det han gjorde ha framgång.” (1 Moseboken 39:22, 23) Vad skönt det måste ha varit för Josef att känna att Jehova tog hand om honom!

Josef arbetade hårt i fängelset, och Jehova välsignade honom.

Livet kan vända från en dag till en annan, och ibland råkar vi ut för stora orättvisor. Men vi kan lära oss mycket av Josefs tro. Om vi håller oss nära Jehova i bön, följer hans normer och arbetar hårt för att göra det som är rätt i hans ögon, kommer vi att ge honom något att välsigna. I Josefs fall väntade större välsignelser, som vi ska se i kommande artiklar i den här serien.

^ § 23 Bibeln antyder att Josef var omkring 17, 18 år när han kom till Potifar och att han var där tills han blev vuxen, vilket kanske innebar några år. När han släpptes ut ur fängelset var han 30 år. (1 Moseboken 37:2; 39:6; 41:46)

Ta reda på mer

Väljer du att lita på Gud?

Upptäck att du kan lita på Gud som en nära vän, om du bara lär känna honom.