Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET SEPTEMBER 2014

 LEVNADSSKILDRING

Ett rikt liv i tjänsten för Gud

Ett rikt liv i tjänsten för Gud

Från det att jag var liten brottades jag med rasfördomar och dålig självkänsla. Dessutom var jag blyg. Jag hoppades att Bibeln skulle kunna trösta mig, så jag gick till den katolska kyrkan för att få hjälp att förstå den. Men jag fick ingen hjälp, och därför satsade jag på idrott i stället.

Snart började jag med gymnastik och bodybuilding. Så småningom öppnade jag ett gym i San Leandro i Kalifornien. Där tränade jag bodybuildare, bland annat en som vann titeln Mr America. Men min vältränade och muskulösa kropp kunde inte fylla tomrummet jag hade inom mig.

MITT SÖKANDE FÅR RESULTAT

En vän på gymmet visste att jag gärna ville förstå Bibeln, så han föreslog att jag skulle få träffa någon han kände. Nästa dag fick jag besök av ett Jehovas vittne. Under fyra timmar besvarade han mina frågor med hjälp av Bibeln. Jag bad honom komma tillbaka samma kväll, och då diskuterade vi fram till midnatt. Jag tyckte om det jag fick lära mig och frågade om jag kunde få följa med honom nästa dag i hans predikoarbete. Jag var förundrad över hur han använde Bibeln för att visa människor svaren på deras frågor. Det här var vad jag ville göra!

Jag avvecklade min verksamhet och ägnade mina dagar åt predikoarbetet tillsammans med den här pionjären. * Jag döptes i maj 1948 vid en sammankomst på Cow Palace Arena i San Francisco. Senare samma år blev jag själv pionjär.

Under den här perioden bad jag vittnena besöka min mamma. Hon tyckte om det hon fick lära sig, och snart blev hon också ett Jehovas vittne. Trots motstånd från släkten höll hon fast vid sin tro fram till sin död flera år senare. Inga fler i vår familj blev vittnen.

JAG TRÄFFAR MIN FRU

År 1950 flyttade jag till Grand Junction i delstaten Colorado, och där träffade jag Billie. Hon föddes 1928 och växte upp under den stora depressionen. Hennes mamma, Minnie, läste Bibeln för henne varje kväll i det flämtande ljuset från en fotogenlampa. Vid fyra års ålder hade Billie lärt sig att läsa och kunde flera bibliska berättelser utantill. I slutet av 40-talet studerade hennes mamma Bibeln med vittnena och fick veta att läran om att man plågas i helvetet när man dött bara är en lögn. (Predikaren 9:5, 10) Både Minnie och hennes man blev Jehovas vittnen.

När Billie kom tillbaka från college i Boston 1949 satte hon på allvar i gång att studera Bibeln. I stället för att bli lärare bestämde hon sig för att lägga sin tid och energi på tjänsten för Gud. Hon  döptes 1950 på Jehovas vittnens internationella sammankomst på Yankee Stadium i New York. Det var strax efter det som vi träffades, gifte oss och satsade på ett liv som pionjärer tillsammans.

Våra första år som gifta bodde vi i Eugene i Oregon, och där fick vi många vänner för livet. 1953 flyttade vi till Grants Pass för att hjälpa till i en liten församling. Senare samma år blev vi inbjudna till den 23:e klassen vid vittnenas missionärsskola Gilead, som låg nära South Lansing, cirka 40 mil nordväst om New York.

MISSIONÄRSTJÄNST I BRASILIEN

Fem månader efter att vi hade gått ut Gilead, i december 1954, gick Billie och jag ombord på ett litet propellerplan för att resa till Brasilien. Efter en timme slutade en av motorerna att fungera, men vi lyckades nödlanda på Bermudaöarna. Efter ännu en nödlandning, den här gången på Kuba, och ytterligare 36 timmar på resande fot kom vi fram till Jehovas vittnens avdelningskontor i Rio de Janeiro.

År 1955. Baurus första Rikets sal, en hyrd lokal med en skylt som jag själv målat.

Vi stannade inte länge förrän vi fortsatte till Bauru i delstaten São Paulo tillsammans med två andra missionärer för att starta upp ett nytt missionärshem. Det bodde omkring 50 000 människor i den här staden, och vi var de första vittnena där.

Vi började besöka människor i deras hem men fick genast motstånd från traktens katolske präst. Han gick efter oss och varnade folk för att lyssna. Men redan inom några veckor hade en stor familj börjat studera Bibeln tillsammans med oss, och med tiden döpte de sig. Det dröjde inte länge förrän fler ville studera.

Familjen som nyligen hade döpt sig hade en släkting som var ordförande i en ansedd klubb. Jag började planera för att en sammankomst skulle kunna hållas i klubbens lokaler. När prästen krävde att kontraktet skulle hävas, ordnade ordföranden ett möte med klubbmedlemmarna och sa: ”Om ni häver avtalet säger jag upp mig!” Sammankomsten hölls som planerat.

Året efter, 1956, blev vi inbjudna till områdessammankomsten i Santos i delstaten São Paulo. Vi var nästan 40 vittnen från församlingen som tillsammans tog tåget dit. När vi kom tillbaka till Bauru hade jag fått ett brev som förklarade att jag blivit förordnad som resande tillsyningsman och att vi skulle besöka olika församlingar runt om i Brasilien. Under 25 år reste vi kors och tvärs över detta vidsträckta land.

Inom bara ett år fanns det en liten grupp ivriga förkunnare i Bauru.

VÅRA ÅR I RESETJÄNSTEN

På den här tiden var det inte så lätt att resa, men så småningom täckte vi i stort sett hela landet. Vi tog oss fram med buss, tåg, häst och vagn, cykel och till fots. En av de första städerna vi besökte var Jaú i São Paulo. Där mötte vi hårt motstånd från prästen.

”Sluta predika för mina får”, krävde han.

”Det är inte dina får”, svarade vi. ”De är Guds får.”

Vi planerade en filmvisning om vårt världsvida predikoarbete med titeln ”Den nya världens samhälle i verksamhet”, men prästen uppviglade flera av sina församlingsmedlemmar mot oss. Vi kontaktade polisen på en gång. När prästen och hans mobb kom till biografen möttes de av en mur av poliser med dragna vapen. Den stora publiken uppskattade verkligen filmen.

 Sådant här religiöst hat mötte oss i stort sett vart vi än kom. Vi lärde till exempel känna två pionjärer som fick utstå hårt motstånd i Brusque, nära Blumenau, i Santa Catarina. Men deras uthållighet lönade sig verkligen. Nu, mer än 50 år senare, finns det drygt 60 församlingar i det här området och en vacker sammankomsthall i den närliggande staden Itajaí.

En höjdpunkt under vår resetjänst var att förbereda för stora sammankomster tillsammans med andra vittnen. På 70-talet fick jag förmånen att vara tillsyningsman för sammankomsterna vi hade på Morumbi Stadium. Vid ett tillfälle skickade man ut ett brev till omkring hundra närliggande församlingar och bad dem sända tio personer var för att hjälpa till att städa arenan kvällen före sammankomsten.

När fotbollsspelarna lämnade arenan den kvällen kunde man höra hånfulla kommentarer som ”Titta på alla de små kvinnorna med sina kvastar och moppar”. Men vid midnatt var hela arenan städad. Den ansvarige för arenan sa: ”Det skulle ha tagit mina anställda en hel vecka att göra det som ni vittnen gjorde på bara några timmar!”

TILLBAKA I USA

Min pappa dog 1980, och strax därefter återvände vi till USA för att ta hand om min mamma i Fremont i Kalifornien. Vi hade städjobb på kvällarna och fortsatte som pionjärer. Vi hjälpte framför allt människor som talade portugisiska. Senare flyttade vi till San Joaquin Valley, där vi letade efter portugisisktalande i ett stort område, från Sacramento till Bakersfield. I dag finns det omkring tio portugisisktalande församlingar i Kalifornien.

När min mamma dog 1995 flyttade vi till Florida och tog hand om Billies pappa fram till hans död. Hennes mamma hade dött redan 1975. År 2000 flyttade vi till det höglänta ökenområdet i sydvästra Colorado. Där använde vi mycket tid i predikoarbetet och inriktade oss på att besöka ursprungsbefolkningen i ute- och navajoreservaten. Sorgligt nog dog Billie i februari i år.

Jag är så tacksam för att jag, för över 65 år sedan, träffade ett Jehovas vittne som svarade på mina frågor med hjälp av Bibeln. Och jag är verkligen glad att jag tog mig tid att kontrollera att det han sa hade en grund i Bibeln. Det har gett mig ett rikt liv i tjänsten för Gud.

^ § 8 En pionjär är ett Jehovas vittne som ägnar ett specifikt antal timmar varje månad åt att predika.

Ta reda på mer

De ville göra mer – i Brasilien

Läs uppmuntrande erfarenheter om någora som flyttade för att kunna tjäna Gud helt och fullt.