Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET SEPTEMBER 2014

Syriska handskrifter ger inblick i tidig bibelöversättning

Syriska handskrifter ger inblick i tidig bibelöversättning

År 1892 genomförde tvillingsystrarna Agnes Smith Lewis och Margaret Dunlop Gibson en nio dagar lång resa på kamelrygg genom öknen till Katarinaklostret vid foten av berget Sinai. Varför gav sig två kvinnor i knappa 50-årsåldern ut på en sådan färd vid en tid då det var mycket farligt att resa i Orienten? Svaret kan faktiskt stärka din tro på Bibelns tillförlitlighet.

Agnes Smith Lewis och Katarinaklostret.

STRAX innan Jesus återvände till himlen befallde han sina lärjungar att vittna om honom ”i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och till jordens mest avlägsna del”. (Apostlagärningarna 1:8) Lärjungarna tog modigt och entusiastiskt itu med den här uppgiften. Men i Jerusalem fick de möta hårt motstånd, vilket bland annat ledde till Stefanus martyrdöd. Många av Jesus lärjungar sökte skydd i den syriska staden Antiokia, som låg 55 mil norr om Jerusalem och var en av de största städerna i det romerska imperiet. (Apostlagärningarna 11:19)

Lärjungarna fortsatte att predika ”de goda nyheterna” om Jesus även i Antiokia, och många icke-judar blev troende. (Apostlagärningarna 11:20, 21) Även om de flesta innanför stadens murar talade grekiska, var syriska det språk som folk i allmänhet talade utanför portarna och i resten av provinsen.

DE GODA NYHETERNA ÖVERSÄTTS TILL SYRISKA

I takt med att antalet syrisktalande kristna ökade på 100-talet uppstod ett behov av att översätta de goda nyheterna till deras modersmål. Det är därför troligt att det första språk som delar av de kristna grekiska skrifterna översattes till var syriska, inte latin.

 Omkring år 170 enligt vår tideräkning (v.t.) framställde den syriske skribenten Tatianos (ca 120–173 v.t.) ett verk som bestod av de fyra kanoniska evangelierna. Det skrevs på antingen grekiska eller syriska och blev känt som Diatessaron, som är grekiska och betyder ”genom [de] fyra [evangelierna]”. Senare utarbetade Efraim Syriern (ca 310–373 v.t.) en kommentar till Diatessaron, vilket bekräftar att den var i allmänt bruk bland syriska kristna.

Diatessaron är av stort intresse för oss i dag. På vilket sätt? Under 1800-talet hävdade vissa bibelforskare att evangelierna skrevs så sent som på 100-talet, mellan år 130 och 170, och att de därför inte kunde vara tillförlitliga skildringar av Jesus liv. Men gamla handskrifter till Diatessaron som har upptäckts på senare år visar att Matteus, Markus, Lukas och Johannes evangelier redan hade stor spridning vid mitten av 100-talet. De måste därför ha skrivits tidigare. Något annat som är intressant är att Tatianos grundade Diatessaron på de fyra accepterade evangelierna, inte på de apokryfiska. Det tyder på att de apokryfiska evangelierna inte ansågs vara tillförlitliga eller kanoniska.

Peshitta är ett av de äldsta och viktigaste exemplen på hur bibeltexten fördes vidare på den här tiden.

I början av 400-talet blev en syrisk översättning av Bibeln vanlig i norra Mesopotamien. Den gjordes förmodligen under 100- eller 200-talet v.t. och innehöll samtliga bibelböcker förutom 2 Petrus, 2 Johannes, 3 Johannes, Judas och Uppenbarelseboken. Den är känd som Peshitta, som betyder ”enkel” eller ”klar”. Peshitta är ett av de äldsta och viktigaste exemplen på hur bibeltexten fördes vidare på den här tiden.

En av de handskrifter till Peshitta som man hittat har intressant nog ett utskrivet datum som motsvarar 459/460 v.t. Det gör den till den äldsta bibelhandskriften med ett fastställt datum. Omkring år 508 gjordes en revidering av Peshitta som inkluderade de fem böcker som fattades. Den blev känd som Philoxeniana.

FLER SYRISKA HANDSKRIFTER UPPTÄCKS

Fram till 1800-talet var nästan alla kända grekiska avskrifter av de kristna grekiska skrifterna från 400-talet eller mycket senare. Många bibelforskare var därför särskilt intresserade av tidiga översättningar som den latinska Vulgata och den syriska Peshitta. Dessutom trodde en del vid den tiden att Peshitta var en revidering av en äldre syrisk översättning. Men man kände inte till någon sådan. Eftersom den syriska Bibeln har sitt ursprung på 100-talet skulle en sådan översättning ge en unik insyn i den tidiga bibeltexten, och den skulle vara ovärderlig för bibelforskare. Fanns det verkligen en äldre syrisk översättning?

Den palimpsest som kallas Codex Syrus Sinaiticus. Den undre skriften är synlig i marginalen.

Svaret är ja! Faktum är att man hittade två syriska handskrifter som indikerar att det funnits en äldre översättning. Den första har daterats till 400-talet. Den var en av flera handskrifter som British Museum 1842 förvärvade från ett kloster i Egypten. Man kallade den Codex Syrus Curetonianus eftersom den upptäcktes och offentliggjordes av William Cureton, som var biträdande museiintendent på handskriftsavdelningen. Det här ovärderliga dokumentet innehåller de fyra evangelierna i ordningen Matteus, Markus, Johannes och Lukas.

Den andra handskriften som har överlevt fram till våra dagar är Codex Syrus Sinaiticus. Det är nu som de äventyrslystna tvillingsystrarna som nämndes i början av artikeln kommer in i bilden. Även om Agnes inte hade någon universitetsexamen lärde hon sig åtta språk, bland annat syriska. År 1892 gjorde hon en häpnadsväckande upptäckt i Katarinaklostret i Egypten.

I en av de mörka innersta kamrarna hittade hon en syrisk handskrift. Enligt Agnes själv hade  den ”ett frånstötande yttre, för den var väldigt smutsig, och nästan alla dess blad satt ihop eftersom den hade förblivit orörd” i århundraden. Det var en palimpsest, * dvs. en handskrift där den ursprungliga texten raderats och ersatts, i det här fallet med en syrisk text om kvinnliga helgon. Men Agnes kunde urskilja lite av den undre skriften. Längst upp på sidorna såg hon orden ”av Matteus”, ”av Markus” och ”av Lukas”. Det hon hade i sin hand var en nästan komplett syrisk kodex med de fyra evangelierna! Forskare tror i dag att den här kodexen skrevs under senare delen av 300-talet.

Codex Syrus Sinaiticus anses vara en av de viktigaste bibelhandskrifter som hittills har hittats, tillsammans med sådana grekiska handskrifter som Codex Sinaiticus och Codex Vaticanus. Den allmänna uppfattningen är numera att både Codex Syrus Curetonianus och Codex Syrus Sinaiticus är avskrifter av en äldre syrisk översättning av evangelierna från sent 100-tal eller tidigt 200-tal.

”GUDS ORD BESTÅR TILL OÖVERSKÅDLIG TID”

Kan de här handskrifterna vara till hjälp för dem som studerar Bibeln i dag? Absolut! Som exempel kan vi ta den så kallade långa avslutningen av Markus evangelium, som i vissa översättningar följer efter Markus 16:8. Den förekommer bland annat i den grekiska Codex Alexandrinus från 400-talet och i den latinska Vulgata. Men de ansedda handskrifterna Codex Sinaiticus och Codex Vaticanus från 300-talet slutar båda med Markus 16:8. Codex Syrus Sinaiticus har inte heller med den här långa avslutningen, vilket ger ytterligare bevis för att den är ett senare tillägg och inte en ursprunglig del av Markus evangelium.

Vi kan ta ett annat exempel. Under 1800-talet hade nästan alla bibelöversättningar ett tillägg till 1 Johannes 5:7 som stöder treenighetsläran. Men det här tillägget finns inte i de äldsta grekiska handskrifterna. Det finns inte heller i Peshitta. Det är därför tydligt att tillägget till 1 Johannes 5:7 är en förvanskning av bibeltexten.

Jehova Gud har verkligen sett till att hans heliga ord har bevarats genom historien. Det är precis som Bibeln säger: ”Det gröna gräset har förtorkat, blommorna har vissnat; men vår Guds ord består till oöverskådlig tid.” (Jesaja 40:8; 1 Petrus 1:25) Äldre syriska handskrifter har spelat en blygsam men viktig roll i att förmedla Bibelns budskap till mänskligheten.

^ § 15 Det grekiska ordet palịmpsestos betyder ”åter skrapad”.

Ta reda på mer

Bibeln – en bok från Gud

Hur kan Bibeln hjälpa dig att hantera personliga problem? Varför kan du lita på profetiorna i Bibeln?