Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET JUNI 2014

Tre sanningssökare under 1500-talet

Tre sanningssökare under 1500-talet

”VAD är sanning?” Pontius Pilatus, en romersk ståthållare i Judeen under det första århundradet, ställde den frågan till Jesus, som stod inför honom för att bli dömd. (Johannes 18:38) Men Pilatus var egentligen inte intresserad av sanningen. Frågan avslöjade snarare hans skeptiska eller cyniska attityd. Han hade antagligen samma inställning som många i dag, att sanningen är det man fått lära sig sedan barnsben eller det man själv väljer att tro på och att det inte går att veta vad som verkligen är sanning.

Kyrkobesökare i 1500-talets Europa ställdes inför ett religiöst dilemma. Under sin uppväxt hade de fått lära sig om påvens överhöghet och andra kyrkliga läror, men nu när reformationen svepte fram över kontinenten kom de i kontakt med nya uppfattningar. Vad skulle de tro på? Hur skulle de kunna avgöra vad som var sant?

Under den här perioden fanns det, bland många andra, tre män som var beslutna att finna sanningen. * Hur gjorde de för att urskilja vad som var sant och vad som var falskt? Och vad fann de? Det ska vi ta reda på.

”LÅT BIBELN ... VARA ALLENARÅDANDE”

Wolfgang Capito var en ung man med djup religiös övertygelse. Sedan han studerat medicin, juridik och teologi blev han församlingspräst 1512 och längre fram kaplan hos ärkebiskopen av Mainz.

Till en början försökte Capito tona ner reformatorernas budskap, som var i strid med katolska dogmer. Men snart började han själv förespråka förändringar. Hur kom det sig? När reformatorernas och katolska kyrkans läror inte stämde överens menade Capito att ”den bästa källan för att bedöma deras förkunnelse var Bibeln, för endast den var tillförlitlig”, skriver historikern James M. Kittelson. På det sättet kom Capito fram till att kyrkans lära om transsubstantiation (att brödet och vinet vid mässan förvandlas till Jesus kropp och blod) och helgondyrkan är oskriftenliga. (Se rutan ” De hittade svaren i Skrifterna”.) Han lämnade sin framstående tjänst hos ärkebiskopen 1523 och flyttade till Strasbourg, ett centrum för religiösa reformer på den tiden.

Capitos hem i Strasbourg blev en mötesplats för religiöst oliktänkande där man utan tvivel diskuterade religiösa frågor och bibliska läror.  En del reformatorer fortsatte att förespråka treenigheten, men enligt boken The Radical Reformation verkar Capito varit ”förtegen angående treenighetsläran”. Varför det? Capito hade tagit intryck av den spanske teologen Miguel Servetos sätt att använda bibelverser för att motbevisa treenigheten. *

Om man förnekade treenigheten kunde det få ödesdigra konsekvenser, så Capito aktade sig för att yppa sina åsikter offentligt. Men hans skrifter antyder att han ställt sig frågande till treenighetsläran redan innan han träffade Serveto. En katolsk präst skrev längre fram att Capito tillsammans med likasinnade ”fortsatte att sinsemellan diskutera religionens mest outgrundliga mysterier och förneka den allraheligaste Treenigheten”. Hundra år senare nämndes Capito fortfarande som den främste av de författare som avvisat treenigheten.

Wolfgang Capito menade att kyrkans största misstag var att den hade ”försummat Skrifterna”.

Capito var övertygad om att Bibeln är källan till sanning. Han sa: ”Låt Bibeln och Kristi lag vara allenarådande inom teologin.” Enligt James Kittelson hävdade Capito bestämt ”att det största misstaget bland akademiska teologer var att de hade försummat Skrifterna”.

Capito delade sin uppriktiga önskan att lära känna sanningen i Guds ord med Martin Cellarius (även känd som Martin Borrhaus), en ung man som bodde hos honom 1526.

”KUNSKAP OM DEN SANNE GUDEN”

Titelsidan i Martin Cellarius bok De Operibus Dei, i vilken han jämförde kyrkans läror med Bibeln.

Martin Cellarius, som föddes 1499, var en flitig teologi- och filosofistuderande. Han tog anställning som lärare i Wittenberg i Tyskland. Eftersom staden var reformationens vagga lärde Cellarius snart känna Martin Luther och andra som ville förändra kyrkans läror. Hur kunde Cellarius skilja bibliska sanningar från det som bara var mänskliga tankar?

Enligt boken Teaching the Reformation trodde Cellarius att verklig förståelse ”kommer av att flitigt läsa Skriften, av att ständigt jämföra den med sig själv och av böner tillsammans med sinnesändring”. Vad fann Cellarius under sina bibelstudier?

I juli 1527 publicerade Cellarius sina slutsatser i en bok med titeln De Operibus Dei. Han skrev att kyrkliga sakrament, som transsubstantiation, bara var symboliska. Enligt professor Robin Barnes förordade Cellarius bok ”en tolkning av bibliska profetior där en kommande period av allmänt elände och lidande skulle följas av universell förnyelse och harmoni”. (2 Petrus 3:10–13)

Särskilt anmärkningsvärda är Cellarius korta kommentarer om Jesus Kristus natur. Även om han aldrig motsade treenigheten i direkta ordalag, gjorde han skillnad mellan den ”himmelske Fadern” och ”hans son Jesus Kristus” och skrev att Jesus var en av många gudar och en av många söner till den allsmäktige Guden. (Johannes 10:34, 35)

I sin bok Antitrinitarian Biography (1850) skriver Robert Wallace att Cellarius skrifter inte talade om treenigheten på det sätt som var brukligt på 1500-talet. * Flera bibelkännare menar  därför att Cellarius inte kan ha trott på treenigheten. Han har beskrivits som ett av Guds redskap ”för att inskärpa kunskap om den sanne Guden och om Kristus”.

HOPP OM EN ÅTERSTÄLLELSE

Omkring år 1527 flyttade även teologen Johannes Campanus till Wittenberg. Han anses vara en av sin tids största bibelkännare. Trots att Campanus befann sig i reformernas centrum blev han med tiden besviken på Martin Luthers läror. Vad berodde det på?

Campanus hade både invändningar mot läran om transsubstantiation och läran om konsubstantiation. * Författaren André Séguenny skriver att Campanus trodde att ”brödet som substans hela tiden förblir bröd, men som sakrament symboliserar det Kristus kött”. Vid ett möte i Marburg 1529, där de här frågorna diskuterades, hindrades Campanus från att berätta vad han funnit i Skrifterna. Från och med då undvek de övriga reformatorerna i Wittenberg honom.

I sin bok Restitution ifrågasatte Johannes Campanus treenighetsläran.

Reformatorerna var mest upprörda över Campanus uppfattningar om Fadern, sonen och den heliga anden. I boken Restitution, som Campanus gav ut 1532, säger han att Jesus och Fadern är två olika personer. Han förklarar att Fadern och sonen ”är ett” på samma sätt som en man och hans hustru sägs vara ”ett kött” – enade, men ändå två personer. (Johannes 10:30; Matteus 19:5) Campanus påpekade att Bibeln använder samma bildspråk för att visa att Fadern har myndighet över sonen: ”En kvinnas huvud är mannen; och Kristi huvud är Gud.” (1 Korinthierna 11:3)

Men hur är det då med den heliga anden? Campanus skrev: ”Det finns ingen vers i Bibeln som stöder tanken på att den heliga Anden är den tredje personen ... Guds ande ska förstås som en kraft i verksamhet, i den meningen att Gud bereder och genomför allt genom sin andliga kraft.” (1 Moseboken 1:2)

Luther kallade Campanus för en hädare och en motståndare till Guds son. Och en annan reformator krävde att han skulle avrättas. Men Campanus lät sig inte avskräckas. I The Radical Reformation sägs det att ”Campanus var övertygad om att en orsak till Kyrkans förfall var att man hade förlorat den ursprungliga apostoliska och bibliska förståelsen av Guds väsen”.

Campanus hade aldrig för avsikt att organisera en egen religiös rörelse. Enligt honom själv sökte han förgäves sanningen ”bland sekterna och alla kättare”. Hans förhoppning var att katolska kyrkan skulle återinföra den sanna kristna läran. Till sist såg dock katolska kyrkan till att han blev gripen, och han kan ha tillbringat  mer än 20 år i fängelse. Historiker tror att han dog omkring år 1575.

”FÖRVISSA ER OM ALLT”

Flitigt bibelstudium gjorde att Capito, Cellarius, Campanus och andra kunde urskilja sanningen från lögner. Även om inte alla slutsatser var helt i linje med Bibeln, undersökte de här männen ödmjukt Skrifterna och värdesatte de sanningar de fann.

Aposteln Paulus uppmanade sina medkristna: ”Förvissa er om allt; håll fast vid det goda.” (1 Thessalonikerna 5:21) För att hjälpa dig att finna sanningen har Jehovas vittnen gett ut en bok med den passande titeln Vad lär Bibeln?

^ § 4 Se rutan ”Låt båda växa tillsammans ända till skörden” på sidan 44 i boken Jehovas vittnen förkunnare av Guds kungarike, utgiven av Jehovas vittnen.

^ § 8 Se artikeln ”Miguel Serveto – en ensam sanningssökare” i Vakna! för maj 2006, utgiven av Jehovas vittnen.

^ § 17 I boken förklaras också hur Cellarius använder ordet ”gud” när det handlar om Kristus: ”Det står deus, inte Deus. Det senare används enbart om Gud den Allsmäktige.”

^ § 20 Konsubstantiation är en luthersk lära där man menar att Jesus kropp är närvarande i brödet och vinet vid Herrens kvällsmåltid.