Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET FEBRUARI 2014

 EFTERLIKNA DERAS TRO

Han höll ut mitt ibland orättvisor

Han höll ut mitt ibland orättvisor

ELIA vandrade längs Jordandalen. Resan norrut från det avlägsna berget Horeb hade pågått i flera veckor. När han nu äntligen hade kommit tillbaka till Israel kunde han se att mycket hade förändrats i hans hemland. Spåren efter den långvariga torkan hade nästan försvunnit. De lätta höstregnen hade börjat falla, och jordbrukarna var ute och plöjde sina åkrar. Elia kanske kände en viss lättnad när han såg att landskapet var på väg att återhämta sig, men det var människorna som han framför allt brydde sig om. Andligt sett var läget allt annat än bra. Baalsdyrkan förpestade fortfarande landet, och profeten hade mycket arbete framför sig. *

I närheten av staden Abel-Mehola fick Elia se intensiv verksamhet på en åker. Där var tjugofyra tjurar okade parvis. De tolv spannen gick på rad och plöjde parallella fåror i den fuktiga jorden. Mannen som körde det sista spannet var den som Elia sökte. Det var Elisa, den som Jehova Gud hade utvalt som Elias efterträdare. Eftersom Elia en period hade trott att han var den ende som tillbad Jehova var han säkert ivrig att få träffa Elisa. (1 Kungaboken 18:22; 19:14–19)

Kände sig Elia lite tveksam till att delegera en del av sina uppgifter, att dela sina privilegier med någon annan och att en dag bli ersatt? Det vet vi inte, men det är inte helt omöjligt att sådana tankar dök upp. Han var trots allt ”en människa med känslor lika våra”. (Jakob 5:17, fotnoten) Hur det än var med den saken säger Bibeln: ”Elia [gick] bort till honom och kastade sin ämbetsklädnad över honom.” (1 Kungaboken 19:19) Elias ämbetsklädnad, som antagligen var i får- eller getskinn, bars som en mantel och var ett tecken på att han hade ett speciellt uppdrag från Jehova. Så när han kastade den över Elisas axlar var det en kraftfull symbolhandling. Elia underkastade sig Jehovas beslut att förordna Elisa som hans efterträdare. Han litade på sin Gud och lydde honom.

Elia förordnade ödmjukt Elisa som sin efterträdare.

Elisa för sin del var ivrig att understödja den äldre profeten. Han skulle inte ersätta honom med en gång. I sex år följde han ödmjukt Elia och hjälpte honom, och senare talade man om honom som den som ”hällde vatten över Elias händer”. (2 Kungaboken 3:11) Så uppmuntrad Elia måste ha blivit av en så duktig och hjälpsam medarbetare! De två männen blev antagligen nära vänner. Stödet de fick av varandra hjälpte dem säkert att hantera de fruktansvärda orättvisor som var så utbredda i landet. Det tydligaste exemplet på det var kung Ahab, som gick längre och längre i sin ondska.

Har du någon gång upplevt orättvisa? I den här grymma världen har de flesta gjort det. Om du har en vän som älskar Gud kan det hjälpa dig att stå ut med situationen. Elias tro kan också lära dig mycket om hur man hanterar orättvisor.

 ”GÅ NER OCH MÖT AHAB”

Elia och Elisa ansträngde sig verkligen för att bygga upp folket andligen. Tydligen var det de som i första hand lärde upp andra profeter, som kan ha varit organiserade i skolor av något slag. Men en dag fick Elia ett nytt uppdrag från Jehova: ”Bryt upp, gå ner och möt Ahab, Israels kung.” (1 Kungaboken 21:18) Vad hade Ahab gjort?

Kungen var redan en avfälling, den värsta kung Israel dittills hade haft. Han hade gift sig med den baalsdyrkande Isebel, och han tog själv aktivt del i den här dyrkan, vilket bidrog till att den spred sig i landet. (1 Kungaboken 16:31–33) I baalskulten ingick fruktbarhetsriter, rituell prostitution och till och med barnoffer. Dessutom hade Ahab nyligen gått emot Jehovas befallning att avrätta den onde arameiske kungen Ben-Hadad, tydligen i hopp om ekonomiska fördelar. (1 Kungaboken, kapitel 20) Men nu nådde Ahabs och Isebels girighet, materialism och våldstendenser nya lågvattenmärken.

Ahab hade ett palats i Samaria – och det var inget litet palats! Han hade också ett palats i Jisreel, 37 kilometer därifrån. Alldeles intill det låg en vingård som tillhörde en man som hette Nabot. Ahab ville verkligen ha det här jordstycket, så han kallade på Nabot och erbjöd sig att antingen köpa vingården eller ge honom en annan i utbyte. Men Nabot svarade: ”Det är otänkbart för mig, med hänsyn till Jehovas ståndpunkt, att jag skulle ge dig mina förfäders arvsbesittning.” (1 Kungaboken 21:3) Var Nabot tjurig och omedgörlig? Många har menat det. Men han följde bara Jehovas lag som sa att en israelit inte fick sälja släktens tilldelade landområde för all framtid. (3 Moseboken 25:23–28) För Nabot var det otänkbart att bryta mot Guds lag. Det här krävde både tro och mod av honom, för han måste ha förstått hur farligt det var att sätta sig upp mot kungen.

Ahab struntade naturligtvis i Jehovas lag. Han gick hem, ”missmodig och nedstämd” över att inte ha fått som han ville. Skildringen fortsätter: ”Sedan lade han sig på sin vilobädd och höll ansiktet bortvänt, och han åt ingen mat.” (1 Kungaboken 21:4) När Isebel såg sin man ligga och tjura som en barnunge tänkte hon snabbt ut en plan för att kungen skulle få sin vilja igenom. Den innebar också att en rättfärdig familj förgjordes.

Det är svårt att läsa om Isebels plan utan att slås av vidden av hennes ondska. Hon visste att Guds lag krävde att en allvarlig anklagelse skulle bekräftas av två vittnen. (5 Moseboken 19:15) Därför skickade hon ut brev i Ahabs namn där hon beordrade de styrande i Jisreel att hitta två män som var beredda att anklaga Nabot för hädelse, ett brott som bestraffades med döden. Tyvärr gick hennes plan i lås. Två ”oduglingar” vittnade falskt mot Nabot, och han stenades till döds. Men det stannade inte vid det.  Hans söner blev också dödade! * (1 Kungaboken 21:5–14; 3 Moseboken 24:16; 2 Kungaboken 9:26) Ahab hade i praktiken lämnat över ledarrollen till sin hustru och gett henne fria händer att avrätta helt oskyldiga människor.

Tänk dig in i hur Elia måste ha känt det när Jehova lät honom få veta vad kungen och drottningen hade gjort. Det kan vara väldigt svårt att hantera att onda människor verkar komma undan med vad som helst. (Psalm 73:3–5, 12, 13) I dag får vi ofta bevittna fruktansvärda orättvisor. Och inte så sällan begås de av mäktiga personer som utger sig för att representera Gud. Då kan den här bibliska berättelsen vara till tröst. Den visar att inget kan döljas för Gud. Han ser allt. (Hebréerna 4:13) Men vad gör han när han ser sådana här orättvisor?

”HAR DU FUNNIT MIG, DU MIN FIENDE?”

Jehova skickade Elia till Ahab. Det låg mycket bakom orden när Jehova sa: ”Se, han är i Nabots vingård.” (1 Kungaboken 21:18) När Isebel hade berättat för Ahab att vingården nu var hans, hade han genast gått dit för att njuta av sin nya egendom. Det slog honom aldrig att Jehova iakttog honom. Föreställ dig hur förnöjt han gick omkring i vingården och planerade hur han skulle skapa sin drömträdgård. Men plötsligt stod Elia där! Leendet på Ahabs läppar försvann på ett ögonblick. Med ilska och hat i rösten väste han: ”Har du funnit mig, du min fiende?” (1 Kungaboken 21:20)

”Har du funnit mig, du min fiende?”

Ahabs ord avslöjade hans dårskap på två olika sätt. För det första: Genom att säga ”Har du funnit mig?” till Elia avslöjade Ahab att han var andligt blind. Jehova hade redan ”funnit” honom. Han hade sett hur Ahab missbrukade sin fria vilja och drog nytta av Isebels onda plan. Gud läste Ahabs hjärta och såg att kärleken till materiella saker överskuggade minsta uns av barmhärtighet, rättvisa och medkänsla. För det andra: Genom att kalla Elia för sin fiende visade Ahab att han hatade en man som var vän med Jehova Gud och som kunde ha hjälpt honom att komma på rätt kurs igen.

Vi kan dra flera lärdomar av Ahabs dåliga exempel. Vi måste alltid komma ihåg att Jehova ser  allting. Som den kärleksfulle Far han är vet han när vi irrat oss bort från den rätta vägen, och han hoppas innerligt att vi ska hitta tillbaka. För att hjälpa oss använder han ofta sina vänner, trogna personer som likt Elia bär fram hans budskap till sina medmänniskor. Vilket misstag det skulle vara att se Guds vänner som våra fiender! (Psalm 141:5)

Nu kommer Elias svar till Ahab: ”Jag har funnit dig.” Han hade avslöjat Ahab för den han var – en tjuv, en mördare och en som stod emot Jehova. Vilket mod Elia visade när han konfronterade den här onde mannen! Han förkunnade nu Guds dom över Ahab. Jehova såg hela bilden: Ahabs familjs ondska spred sig och smittade av sig på folket. Därför berättade Elia för Ahab att Gud hade bestämt sig för att ”sopa rent”, att utplåna hela den kungliga dynastin. Isebel skulle också få sona sina brott. (1 Kungaboken 21:20–26)

Elia hade inte en cynisk inställning och tänkte att människor helt enkelt kommer undan med ett ont och orätt uppförande. I dagens värld kan det vara lätt att tänka så. Den här berättelsen påminner oss om att Jehova Gud inte bara ser det som händer utan också skipar rättvisa när hans tid är inne. Hans ord försäkrar oss om att han ska göra slut på alla orättvisor en gång för alla. (Psalm 37:10, 11) Men du kanske undrar: Handlar Guds domar bara om straff? Eller kan han visa barmhärtighet också?

”HAR DU SETT HUR AHAB HAR ÖDMJUKAT SIG?”

Ahabs reaktion på Guds dom kan ha förvånat Elia. Bibeln berättar: ”Så snart Ahab hörde dessa ord rev han sönder sina kläder och svepte säckväv om sin kropp; och han fastade och låg i säckväv och gick modfällt omkring.” (1 Kungaboken 21:27) Betydde det här att Ahab ångrade sig?

Man kan åtminstone säga att det var ett steg i rätt riktning. Ahab ödmjukade sig, och det kan inte ha varit lätt för en så stolt och arrogant man. Men var det sann ånger? Som jämförelse kan vi tänka på Manasse, en senare kung som kan ha överträffat Ahab i ondska. När Jehova straffade Manasse ödmjukade han sig och ropade till Jehova om hjälp. Men det var inte allt. Han ändrade helt inställning och gjorde sig av med de avgudabilder han hade satt upp. Han ansträngde sig för att tjäna Jehova och uppmanade även sitt folk att göra detsamma. (2 Krönikeboken 33:1–17) Kan vi se samma förändring hos Ahab? Tyvärr inte.

Lade Jehova märke till att Ahab offentligt visade bedrövelse? Jehova sa till Elia: ”Har du sett hur Ahab har ödmjukat sig inför mig? Eftersom han har ödmjukat sig inför mig, skall jag inte låta olyckan komma i hans dagar. I hans sons dagar skall jag låta olyckan komma över hans hus.” (1 Kungaboken 21:29) Betyder det här att Jehova förlät Ahab? Nej, sådan barmhärtighet visar han bara mot den som ångrar sig fullständigt. (Hesekiel 33:14–16) Men eftersom Ahab visade viss ånger svarade Jehova med att visa viss barmhärtighet. Ahab skulle slippa se hur hela hans familj blev förintad.

Domen mot honom stod däremot fast. Jehova rådslog längre fram med sina änglar om hur man bäst kunde förleda Ahab till att dra ut i den strid som skulle bli hans död. Kort därefter verkställdes domen. Ahab sårades i striden och förblödde i sin vagn. I skildringen nämns en ohygglig detalj: När man tvättade av den kungliga stridsvagnen kom några hundar och slickade upp kungens blod. Därmed kunde alla se att Jehovas dom som Elia framförde till Ahab uppfylldes: ”På den plats där hundarna slickade Nabots blod skall hundarna också slicka ditt blod.” (1 Kungaboken 21:19; 22:19–22, 34–38)

Ahabs död blev en påminnelse för Elia, Elisa och andra trogna bland Guds folk att Jehova inte hade glömt det mod och den tro som Nabot visat. Rättvisans Gud ser alltid till att de onda får sitt straff förr eller senare, och han ser också alltid till att visa barmhärtighet när det finns en grund för det. (4 Moseboken 14:18) Vilken kraftfull lärdom för Elia, som hade kämpat troget i årtionden under den här onde kungens styre. Har du blivit orättvist behandlad? Längtar du efter att Gud ska rätta till situationen? Efterlikna då Elias tro. Tillsammans med sin trogne vän Elisa fortsatte han att förkunna Guds budskap och uthärda orättvisor.

^ § 3 Jehova hade låtit en tre och ett halvt år lång torka bevisa hur maktlös Baal var, den gud man trodde gav landet regn och fruktbarhet. (1 Kungaboken, kapitel 18) Se artiklarna ”Efterlikna deras tro” i Vakttornet för 1 januari och 1 april 2008.

^ § 13 Isebel kanske var rädd att Nabots söner skulle få ärva vingården efter sin far, och det kan ha varit orsaken till att hon lät döda dem. Artikeln ”Våra läsare frågar” i detta nummer tar upp varför Gud tillåter att sådant här får hända.