Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET DECEMBER 2013

 LEVNADSSKILDRING

Jag har gjort tjänsten för Jehova till min levnadsbana

Jag har gjort tjänsten för Jehova till min levnadsbana

I januari 1937, efter att ha slutat high school, började jag studera vid Iowa State University. Det låg i Mellanvästern i USA, där vi bodde. Det mesta av min tid gick åt till att studera och till att arbeta för att kunna betala min utbildning. Ända sedan ungdomen hade mitt stora intresse varit att studera höga byggnader och hängbroar.

I början av 1942, kort efter det att USA gått med i andra världskriget, var jag inne på mitt femte studieår. Det var bara några månader kvar tills jag skulle få min kandidatexamen inom området arkitektur. Jag delade bostad med två andra. En av dem tyckte att jag skulle prata med den som ”besöker grabbarna en trappa ner”. Där träffade jag John O. (Johnny) Brehmer, som var ett Jehovas vittne. Jag blev fascinerad av att han verkade kunna hitta svar från Bibeln på vilken fråga som helst. Det gjorde så starkt intryck på mig att jag började studera Bibeln regelbundet med honom. Så småningom följde jag med honom i predikotjänsten så ofta jag bara kunde.

Johnnys pappa, Otto, hade blivit ett Jehovas vittne medan han var bankdirektör i Walnut i Iowa. Han lämnade sin befattning och började i heltidstjänsten. Ottos och hans familjs fina exempel uppmuntrade mig och fick mig så småningom att fatta ett viktigt beslut.

DAGS ATT FATTA BESLUT

En dag sa dekanen vid universitetet till mig att mina betyg inte längre såg så bra ut och att jag inte skulle klara mig på gamla meriter. Jag kommer ihåg att jag bad innerligt till Jehova Gud om vägledning. Kort därefter blev jag kallad till ett möte med en av universitetets professorer. Han sa att han hade fått ett telegram från någon som ville anställa en ingenjör och att han hade tagit sig friheten att svara på det. Och utan att fråga mig hade han meddelat att jag skulle ta anställningen. Jag tackade honom men förklarade varför jag bestämt mig för att göra tjänsten för Jehova till min levnadsbana. Den 17 juni 1942 blev jag döpt, och nästan genast började jag som pionjär, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas.

Senare det året fick jag en inkallelseorder till militären. Inför inskrivningsnämnden förklarade jag att jag inte kunde ta del i kriget av samvetsskäl. Jag skaffade fram intyg från professorer vid universitetet. De beskrev mina goda egenskaper och min exceptionella kompetens som väg- och vattenbyggnadsingenjör. Trots sådana goda vitsord blev jag ändå dömd till 10 000 dollar i böter och till att avtjäna fem år i fängelset i Leavenworth i Kansas.

FÄNGELSETIDEN

Leavenworthfängelset i dag. Vi var omkring 230 Jehovas vittnen som satt där.

Mer än 230 unga Jehovas vittnen hade blivit dömda att avtjäna sitt straff på ett jordbruk som utgjorde en del av Leavenworthfängelset. På den  här gården utförde vi olika arbetsuppgifter under uppsikt av flera vakter. En del av dem kände till vår neutrala ståndpunkt och var vänligt inställda till oss.

Några av vakterna samarbetade med oss så att vi kunde fortsätta att hålla bibliska möten. Vi fick också in biblisk litteratur i fängelset med deras hjälp. Fängelsedirektören hade till och med prenumeration på tidskriften Consolation (på svenska kallad En Ny Värld; nu Vakna!).

FRIGIVEN OCH UT I MISSIONÄRSTJÄNSTEN

Efter att ha avtjänat tre år av mitt femåriga fängelsestraff blev jag frigiven den 16 februari 1946, bara några månader efter andra världskrigets slut. Genast började jag i pionjärtjänsten igen, och mitt nya distrikt blev Leavenworth i Kansas. Jag bävade för att återvända dit, eftersom många hade starka fördomar mot Jehovas vittnen i det området. Det var svårt att hitta ett förvärvsarbete och ännu svårare att hitta någonstans att bo.

Jag kommer ihåg att jag träffade en vakt som skrek: ”Försvinn härifrån!” När jag såg att han hade ett basebollträ i handen svalde jag hårt och gick snabbt därifrån. Vid ett annat hus sa en kvinna: ”Vänta ett ögonblick!” och så stängde hon dörren. Jag väntade, och plötsligt öppnades ett fönster på övre våningen och jag fick en balja smutsigt diskvatten över mig. Men förkunnartjänsten hade ändå sina ljusa sidor. Senare fick jag höra att några som hade tagit emot biblisk litteratur av mig hade blivit Jehovas vittnen.

År 1943 grundades en missionärsskola i norra delen av staten New York. Jag blev inbjuden att gå den tionde klassen och utexaminerades den 8 februari 1948. Skolan blev känd som Vakttornets bibelskola Gilead. Efter examen skickades jag som missionär till Guldkusten, numera Ghana.

När jag kom dit fick jag i uppdrag att predika för regeringstjänstemän och européer. Under veckosluten samarbetade jag med en församling av Jehovas vittnen och hjälpte till i arbetet från hus till hus. Jag besökte också isolerade platser där det fanns vittnen och övade dem i förkunnartjänsten. Dessutom tjänade jag som resande tillsyningsman i grannlandet Elfenbenskusten.

När jag var i de här områdena lärde jag mig att leva som de infödda afrikanerna – att sova i en lerhydda, äta med fingrarna och sitta ”på huk där ute”, som israeliterna gjorde i vildmarken. (5 Moseboken 23:12–14) Det gjorde att jag och de andra missionärerna fick ett gott rykte. Hustrurna till några lokala myndighetspersoner  började studera Bibeln tillsammans med oss. När motståndare ställde till problem för oss och lyckades få en order utfärdad om att våra visum skulle dras in, utövade de här kvinnorna påtryckningar på sina män, och ordern upphävdes!

Precis som många andra missionärer i Afrika drabbades jag av malaria. Jag fick feber och frossbrytningar och yrade. Ibland var jag till och med tvungen att hålla fast underkäken för att den inte skulle skaka. Men tjänsten gjorde ändå att jag kunde känna mig nöjd och tillfredsställd.

Under mina fyra första år i Afrika brevväxlade jag med Eva Hallquist, som jag hade träffat innan jag lämnade USA. Jag fick veta att hon skulle utexamineras från Gileadskolans 21:a klass den 19 juli 1953 i samband med Jehovas vittnens internationella sammankomst på Yankee Stadium i New York. Jag gjorde upp med en kapten om att få arbeta ombord på hans fartyg som betalning för att få åka med till USA.

Efter 22 dagar, ibland i kraftig sjögång, kom jag fram och tog mig till Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn för att träffa Eva. Där, uppe på en takterrass med utsikt över New Yorks hamn och stadssilhuett, friade jag till henne. Senare kom Eva till Guldkusten för att tjäna där tillsammans med mig.

FAMILJEANGELÄGENHETER

Efter det att jag och Eva hade tjänat flera år i Afrika fick jag ett brev från min mor, som berättade att far var döende i cancer. Vi fick göra ett uppehåll i missionärstjänsten och återvända hem till USA. Min fars hälsa försämrades snabbt, och inom kort dog han.

Senare, när vi hade kommit tillbaka till Ghana och varit där i nästan fyra år, fick vi reda på att min mors hälsa hade blivit mycket dålig. Några vänner föreslog att jag och Eva skulle åka hem för att ta hand om henne. Det var det svåraste beslut vi någonsin var tvungna att fatta. Efter att ha varit 15 år i missionärstjänsten, varav 11 tillsammans, återvände vi till USA.

Tillsammans med en stamhövding i Guldkusten, numera Ghana.

Under flera år hjälptes vi åt att ta hand om mor, och när hon orkade hjälpte vi henne att komma till mötena. Hon dog den 17 januari 1976, 86 år gammal. Men ett ännu hårdare slag kom nio år senare. Eva fick diagnosen cancer. Vi kämpade mot sjukdomen på alla sätt, men till sist förlorade hon kampen och dog den 4 juni 1985, vid 70 års ålder.

FLER FÖRÄNDRINGAR

År 1988 inbjöds jag att var med vid överlämnandet av det nyligen utbyggda avdelningskontoret i Ghana. Vilken minnesvärd händelse! Fyrtio år tidigare, när jag kom till Ghana efter Gileadskolan, fanns det bara några hundra Jehovas vittnen där. År 1988 fanns det mer än 34 000 vittnen, och i dag finns det närmare 114 000!

Den 6 augusti 1990, två år efter besöket i Ghana, gifte jag mig med Evas nära väninna Betty Miller. Tillsammans har vi fortsatt att göra tjänsten för Jehova till vår levnadsbana. Vi längtar efter den dag då vi kommer att få träffa våra far- och morföräldrar, föräldrar och Eva i uppståndelsen i paradiset här på jorden. (Apostlagärningarna 24:15)

Jag rörs till tårar när jag tänker tillbaka på den fantastiska förmånen att ha fått tjäna Jehova och bli använd av honom i över 70 år. Jag tackar ofta Jehova för att han har hjälpt mig att göra tjänsten för honom till det viktigaste i mitt liv. Även om jag är över 90 nu så har Jehova, den störste arkitekten i universum, fortsatt att ge mig mod och styrka att göra tjänsten för honom till min levnadsbana.