Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET NOVEMBER 2013

 EFTERLIKNA DERAS TRO

Hon blev ”förklarad rättfärdig till följd av gärningar”

Hon blev ”förklarad rättfärdig till följd av gärningar”

RAHAB böjde sig fram och tittade ut genom fönstret medan solen gick upp över slätten kring Jeriko. Där var en krigsstyrka samlad – Israels här. Soldaterna rörde upp stora dammoln när de inledde ännu en marsch runt staden, och gälla ljud av horn skar genom luften.

Jeriko var Rahabs hemstad. Hon kände gatorna, husen, de små butikerna och de myllrande basarerna utan och innan. Och människorna som bodde där kände hon ännu bättre. Hon såg hur de blev mer och mer skräckslagna för varje dag som israeliterna fortsatte med sin märkliga ritual, att marschera runt staden en gång om dagen. Men när ljudet av hornen trängde in på gator och torg i Jeriko kände inte Rahab samma skräck och desperation som de andra.

Denna sjunde dag såg Rahab hur hären inledde sin marsch tidigt. Bland de israelitiska soldaterna såg hon prästerna som blåste i hornen och bar den heliga arken som representerade deras Guds, Jehovas, närvaro. Vi kan tänka oss hur Rahab drog fingrarna över det scharlakansröda snöre som hängde ut genom hennes fönster i Jerikos mur. Snöret påminde henne om att hon och hennes familj hade möjlighet att överleva när staden förstördes. Var Rahab en förrädare? Absolut inte i Jehovas ögon. Han såg en kvinna med stark tro. Låt oss gå tillbaka till början av berättelsen om Rahab och se vad vi kan lära av henne.

SKÖKAN RAHAB

Rahab var prostituerad. En del bibelkommentatorer i det förgångna uppfattade detta som så chockerande att de hävdade att hon bara drev ett värdshus. Men Bibeln är tydlig och försöker inte försköna verkligheten. (Josua 2:1; Hebréerna 11:31; Jakob 2:25) I det kanaaneiska samhället var Rahabs yrke förmodligen mer eller mindre respektabelt. Men kulturella faktorer kan inte alltid utplåna samvetet, den inre känsla för rätt och fel som Jehova har gett oss alla. (Romarna 2:14, 15) Rahab kanske hade en stark känsla av att hon levde ett förnedrande liv. Precis som många prostituerade i dag kanske hon kände sig fångad och inte kunde se några andra möjligheter att försörja sin familj.

Rahab måste ha längtat efter ett bättre liv. Hennes hemland var fullt av våld och moraliskt förfall, bland annat incest och tidelag. (3 Moseboken 18:3, 6, 21–24) Den här situationen berodde till stor del på kanaanéernas religion. I templen förekom rituell prostitution, och man brände barn levande som offer åt demongudarna Baal och Molek.

Jehova blundade inte för det som pågick. Kanaanéernas vidriga ritualer fick honom att säga: ”Landet [är] orent, och jag skall låta straff för dess missgärning komma över det, och landet skall spy ut sina invånare.” (3 Moseboken 18:25) Vad var straffet för deras missgärning? Gud gav israeliterna det här löftet: ”Steg för steg skall  Jehova, din Gud, driva undan dessa nationer för dig.” (5 Moseboken 7:22) Flera århundraden tidigare hade Jehova, ”som inte kan ljuga”, lovat att Abrahams släkt skulle få landet. (Titus 1:2; 1 Moseboken 12:7)

Men det stannade inte med detta. Jehova befallde också att vissa grupper i landet skulle utplånas helt. (5 Moseboken 7:1, 2) Eftersom han är rättfärdig och ”hela jordens domare” hade han läst varje hjärta och visste hur djupt rotad deras ondska var. (1 Moseboken 18:25; 1 Krönikeboken 28:9) Hur var det för Rahab att leva i en stad som var dömd att tillintetgöras? Vi kan bara föreställa oss hur hon kände det när hon hörde ryktena om israeliterna. Hon fick veta att deras Gud hade låtit sitt folk – en förtryckt slavnation – vinna en förkrossande seger över Egypten, den mäktigaste krigsmakten i dåtidens värld. Och nu var israeliterna redo att angripa Jeriko! Ändå höll folket i staden fast vid sin onda livsstil. Det är inte konstigt att Bibeln beskriver Rahabs landsmän som ”dem som handlade olydigt”. (Hebréerna 11:31)

Rahab var annorlunda. Genom åren kan hon ha begrundat det hon hade hört om israeliterna och deras Gud, Jehova. Han var inte alls som kanaanéernas gudar. Han stred för sitt folk i stället för att behandla dem grymt och förtryckande. Han höjde deras moral i stället för att bryta ner den. Han såg kvinnor som värdefulla, inte som sexobjekt som kunde säljas, köpas och förnedras i frånstötande religiösa ritualer. När Rahab hörde att israeliterna låg lägrade på andra sidan Jordan, redo att invadera, måste hon ha blivit förskräckt över vad det kunde innebära för hennes folk. Lade Jehova märke till Rahab och hennes goda sidor?

I dag finns det många som Rahab. De känner sig fångade i ett levnadssätt som berövar dem deras värdighet och glädje. De känner att ingen ser dem eller bryr sig om dem. Berättelsen om Rahab är en tröstande påminnelse om att ingen är obetydlig för Gud. Hur nere vi än känner oss är ”han egentligen inte ... långt borta från någon enda av oss”. (Apostlagärningarna 17:27) Han är nära oss och är redo och villig att ge ett hopp åt alla dem som sätter tro till honom. Gjorde Rahab det?

HON TOG EMOT SPEJARNA

En tid innan israeliterna började sina marscher kring Jeriko stod en dag två främlingar utanför Rahabs dörr. De hoppades att ingen skulle lägga märke till dem, men med den spända stämning som rådde i staden var många vakna för att det kunde komma spioner från Israel. Rahab anade nog genast vad det rörde sig om. Visserligen var det inte ovanligt att det kom främlingar till henne, men de här båda ville bara ha logi, inga andra tjänster som hon kunde erbjuda.

Männen var faktiskt spejare från Israels läger. Deras befälhavare, Josua, hade sänt dem för att utforska Jerikos styrkor och svagheter. Det här  var den första staden i Kanaan som israeliterna skulle invadera, och det kan också ha varit den starkaste av dem. Josua ville veta exakt vad som väntade honom och hans män. Spejarna hade säkert en tanke med att gå just till Rahabs hus. Om det var någonstans som ett par främlingar skulle kunna passera obemärkt så var det hemma hos en prostituerad. Kanske hoppades de också kunna snappa upp användbar information genom att lyssna på andras samtal.

Bibeln säger att Rahab tog ”emot sändebuden gästfritt”. (Jakob 2:25) Hon släppte in dem i sitt hem, och även om hon kanske misstänkte vilka de var och varför de var där lät hon dem stanna. Hon kanske hoppades få lära sig mer om deras Gud, Jehova.

Men plötsligt kom det budbärare från kungen i Jeriko! Ryktet hade gått att det fanns israelitiska spejare hemma hos Rahab. Vad skulle hon göra? Om hon skyddade främlingarna utsatte hon sig och sina närmaste för fara. Skulle inte folket i Jeriko döda dem om de fick veta att hon skyddade deras fiender? Å andra sidan kunde hon inte längre tvivla på vilka männen var. Och om hon redan visste att Jehova var mycket bättre än hennes egen gud, var detta då en möjlighet för henne att ställa sig på Jehovas sida?

Rahab fick inte mycket betänketid, men hon var snabbtänkt och handlingskraftig. Hon lät spejarna gömma sig bland linstjälkarna hon lagt ut på tork på husets platta tak. Sedan sa hon till kungens budbärare: ”Ja, männen kom verkligen till mig, och jag visste inte varifrån de var. Och när det blev mörkt och porten skulle stängas gick männen ut. Jag vet faktiskt inte vart männen har gått. Sätt fort efter dem, så hinner ni upp dem.” (Josua 2:4, 5) Föreställ dig Rahab öga mot öga med kungens budbärare. Var hon rädd att de skulle märka hur hårt hennes hjärta bultade?

Rahab riskerade livet när hon gömde två av Jehovas tjänare under några linstjälkar.

Hennes plan fungerade! Kungens män skyndade i väg mot Jordans vadställen. (Josua 2:7) Rahab måste ha dragit en suck av lättnad. Med sin enkla strategi hade hon förvillat de blodtörstiga männen som inte hade någon rätt att veta sanningen, och hon hade räddat två tjänare till den sanne Guden, Jehova.

Rahab skyndade sig tillbaka till taket och berättade för spejarna vad hon hade gjort. Hon berättade också något annat viktigt: Hennes landsmän var modlösa och skräckslagna inför erövrarna. Den här informationen måste ha glatt spejarna. De onda kanaanéerna kände skräck inför Israels mäktige Gud, Jehova! Rahab sa sedan något som är ännu mer intressant för oss  i dag: ”Jehova, er Gud, är Gud uppe i himlen och nere på jorden.” (Josua 2:11) Det hon hade hört berättas om Jehova räckte för att hon skulle inse en sak: Israels Gud gick att lita på. Hon satte tro till Jehova.

För Rahab rådde det inga tvivel om att Jehova skulle låta sitt folk segra. Så hon bad om nåd och bönföll om att hon och hennes familj skulle skonas. Spejarna gick med på det under förutsättning att Rahab inte avslöjade dem och att hon lät ett scharlakansrött snöre hänga ner från hennes fönster i stadsmuren, så att soldaterna kunde beskydda henne och hennes familj. (Josua 2:12–14, 18)

Vi kan lära oss en viktig sak om tro av Rahab. Bibeln uttrycker det med orden: ”Tron [kommer] av det man hör.” (Romarna 10:17) Hon fick höra sanningsenliga rapporter om Jehovas kraft och rättvisa, och därför satte hon tro till honom och förtröstade på honom. I dag har vi möjlighet att skaffa oss mycket mer kunskap om Jehova. Försöker vi lära känna honom och sätta tro till honom utifrån vad vi lär oss i hans ord, Bibeln?

ETT MÄKTIGT FÄSTE FALLER

Spejarna följde Rahabs råd och klättrade ner från muren med hjälp av ett rep som hängde från hennes fönster, och sedan smög de sig i väg mot bergen. Det fanns många grottor bland de branta sluttningarna norr om Jeriko. Där kunde spejarna gömma sig tills det var säkert att återvända till israeliternas läger och berätta vad de hört av Rahab.

Rahab satte tro till israeliternas Gud.

Senare måste folket i Jeriko verkligen ha blivit rädda när de fick höra att Jehova hade hejdat vattnet i Jordan så att israeliterna kunde gå över på den torra flodbädden. (Josua 3:14–17) Men för Rahab var det här bara ytterligare ett bevis på att hon gjorde rätt som litade på Jehova.

Sedan började israeliternas marscherande runt Jeriko – ett varv om dagen under sex långa dagar. Nu var det den sjunde dagen, och då hände något oväntat. Som nämndes i början av den här artikeln började de marschera vid soluppgången, och när de hade gått runt staden en gång fortsatte de att gå varv på varv. (Josua 6:15) Vad höll de på med?

Till slut, efter det sjunde varvet, stannade israeliterna. Hornen tystnade, det blev alldeles stilla. Man kunde nästan ta på spänningen i staden. När Josua gav signal höjde Israels här upp sina röster för första gången och utstötte ett mäktigt härskri. Tyckte vakterna uppe på muren att detta var en märklig taktik, att bara ställa sig och skrika? I så fall fick de snart se att de hade fel. Den kompakta muren började vibrera under deras fötter. Den skakade, sprack och föll med ett dån till marken! Men när dammet lade sig var en del av muren fortfarande intakt. Rahabs hus stod kvar som ett mäktigt monument över en kvinnas tro. Föreställ dig hennes känslor när hon såg hur Jehova hade beskyddat henne! * Hon och hennes familj hade överlevt! (Josua 6:10, 16, 20, 21)

Jehovas folk respekterade också Rahab för hennes tro. När de såg hennes hus resa sig som en pelare bland resterna av muren visste de att Jehova var med henne. Hon och hennes familj skonades när de tillintetgjorde den onda staden. Efter striden fick Rahab lov att bosätta sig i närheten av Israels läger. Med tiden blev hon en del av det judiska folket, och hon gifte sig med en man som hette Salmon. Deras son Boas, som gifte sig med moabitiskan Rut, visade också en fantastisk tro. * (Rut 4:13, 22) Både kung David och Jesus Kristus, Messias, föddes i den här speciella släktlinjen. (Josua 6:22–25; Matteus 1:5, 6, 16)

Det Rahab upplevde visar att ingen av oss är obetydlig i Jehovas ögon. Han ser oss alla, han läser våra hjärtan och han gläds när han ser trons gnista i någons hjärta, som i fallet med Rahab. Hennes tro fick henne att handla. Enligt Bibeln blev hon ”förklarad rättfärdig till följd av gärningar”. (Jakob 2:25) Vi vill verkligen efterlikna hennes tro!

^ § 27 Intressant nog respekterade Jehova den överenskommelse spejarna hade gjort med Rahab.

^ § 28 Läs mer om Rut och Boas i artiklarna ”Efterlikna deras tro” i Vakttornet för 1 juli och 1 oktober 2012.