Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET MARS 2013

 LEVNADSSKILDRING

”Jag såg, men jag förstod inte”

”Jag såg, men jag förstod inte”

År 1975, när jag var två år, började min mamma misstänka att det var något som inte riktigt stämde. Jag satt i mammas knä när någon tappade ett tungt föremål i golvet med en ljudlig smäll, men jag visade inte minsta reaktion. När jag var tre kunde jag fortfarande inte prata. Då fick mina föräldrar det svåra beskedet – jag var helt döv!

Mina föräldrar skilde sig när jag fortfarande var liten, och mamma fick ensam ta hand om mig och mina äldre syskon – två bröder och en syster. Vid den här tiden fick inte döva barn i Frankrike den utbildning de får i dag, och vissa av metoderna som användes upplevdes som grymma. Men från det att jag var liten hade jag en fördel som många andra döva inte har. Låt mig berätta.

I femårsåldern.

Pedagoger ansåg länge att döva barn skulle lära sig kommunicera genom att tala och att läsa på läppar. Det var faktiskt strängt förbjudet att använda teckenspråk i franska skolor. En del döva barn fick till och med händerna bakbundna under lektionerna.

Under mina första år gick jag flera timmar i veckan hos en talpedagog. Hon höll händerna runt min käke eller mitt huvud och tvingade mig att upprepa ljud som jag inte kunde höra. Jag kunde inte kommunicera med andra barn. Det här var fruktansvärda år.

När jag blev sex skickades jag till en särskild internatskola. För första gången i mitt liv fick jag träffa andra döva barn. Det var förbjudet med teckenspråk här också. Om vi gjorde gester under lektionerna kunde läraren slå oss över knogarna eller lugga oss. Men vi pratade med varandra i smyg med tecken vi själva hittat på. Äntligen kunde jag kommunicera med andra barn. Jag hade fyra lyckliga år här.

Men när jag var tio flyttades jag till en skola med hörande barn. Jag blev helt förstörd! Jag trodde att de andra döva barnen hade dött och att det bara var jag kvar i hela världen. Läkarna hade avrått min familj från att lära sig teckenspråk, eftersom de var rädda att jag inte skulle få full nytta av det jag lärde mig hos talpedagogen. Jag fick inte heller umgås med andra döva barn. Jag minns fortfarande ett besök hos en hörselspecialist. Han hade en bok om teckenspråk på sitt skrivbord. När jag såg bilderna på omslaget pekade jag på den och sa: ”Jag vill ha den!” Läkaren skyndade sig att gömma boken. *

 JAG BÖRJAR LÄRA MIG BIBELNS SANNING

Mamma försökte uppfostra oss barn enligt kristna principer. Hon tog oss med till de möten som Jehovas vittnen höll i Mérignac i närheten av Bordeaux. Som barn förstod jag inte mycket alls. Men olika församlingsmedlemmar turades om att sitta bredvid mig och anteckna vad som sades. Sådan kärlek och omtanke betydde mycket. Mamma studerade Bibeln med mig hemma, men jag förstod aldrig riktigt vad det handlade om. Jag kände det ungefär som profeten Daniel när han hade fått en profetia och sa till en ängel: ”Jag hörde det, men jag förstod det inte.” (Daniel 12:8) För mig var det mer: ”Jag såg, men jag förstod inte.”

Sakta men säkert började jag ändå förstå grundläggande bibliska sanningar. Jag tog till mig det jag klart kunde förstå och försökte tillämpa det i mitt liv. Jag lärde mig också mycket av att iaktta andra. I Bibeln står det till exempel att vi ska visa tålamod. (Jakob 5:7, 8) Det sa mig inte så mycket. Men genom att se hur mina medtroende visade den här egenskapen kunde jag förstå vad tålamod är. Den kristna församlingen har verkligen varit till enorm hjälp för mig.

EN SVÅR BESVIKELSE OCH EN UNDERBAR ÖVERRASKNING

Stéphane hjälpte mig att förstå Bibeln.

En dag när jag var i tonåren fick jag se några döva ungdomar som tecknade till varandra på gatan. Jag började träffa dem i smyg och lärde mig franskt teckenspråk (FSL). Jag fortsatte att gå på kristna möten, och ett ungt vittne, Stéphane, engagerade sig i mig. Han ansträngde sig verkligen för att kommunicera med mig, och han betydde mycket för mig. Men snart hände något som tog mig väldigt hårt. Stéphane sattes i fängelse för vapenvägran. Jag blev helt knäckt! Nu när han var borta blev jag väldigt nedstämd och slutade så gott som att gå på mötena.

Efter knappt ett år blev Stéphane fri och kom hem igen. Gissa om jag blev överraskad när han började prata med mig på teckenspråk! Jag kunde knappt tro det var sant! Hur hade detta gått till? Stéphane hade lärt sig FSL i fängelset. När jag såg hur han använde händer och ansiktsuttryck för att prata med mig, blev jag överlycklig, eftersom jag insåg vad detta skulle betyda för mig.

JAG FÖRSTÅR BIBELN TILL SLUT

Stéphane började studera Bibeln med mig. Från och med då började pusselbitarna falla på plats. När jag var liten tyckte jag om att titta på alla fina bilder i vår bibliska litteratur. Jag jämförde personerna och studerade varenda detalj för att komma ihåg berättelserna. Jag kände till Abraham, hans ”avkomma” och den ”stora skaran”, men det var inte förrän jag såg uttrycken förklarade på teckenspråk som jag verkligen förstod vad de betydde. (1 Moseboken 22:15–18; Uppenbarelseboken 7:9) Det var tydligt att jag hade hittat mitt naturliga språk, det språk som talade till mitt hjärta.

Nu när jag förstod vad som sades på mötena påverkades jag djupt av sanningen och ville veta ännu mer. Stéphane hjälpte mig att gå framåt, och 1992 överlämnade jag mitt liv åt Jehova Gud och blev döpt. Men även om jag hade gjort framsteg, var jag fortfarande blyg och tillbakadragen som en följd av att jag inte hade kunnat kommunicera med någon under mina första år i livet.

JAG KÄMPAR MED MIN BLYGHET

Med tiden kom den lilla grupp av döva som jag ingick i att tillhöra en församling i Pessac, en förort till Bordeaux. Det var till stor hjälp, och jag fortsatte att gå framåt andligen. Även om  jag fortfarande hade svårt att kommunicera, var mina hörande vänner noga med att jag skulle förstå allt. Ett par, Gilles och Elodie, ansträngde sig extra för att lära känna mig. De bjöd ofta hem mig på en bit mat eller en fika efter mötena, och vi blev nära vänner. Det är verkligen fantastiskt att få vara bland människor som efterliknar Guds kärlek!

Min fru Vanessa är ett stort stöd för mig.

Det var i den här församlingen som jag träffade Vanessa, en mycket charmig kvinna. Jag föll för hennes varma personlighet och starka känsla för rättvisa. Hon såg aldrig min dövhet som ett hinder, utan som något utvecklande och stimulerande. Vi blev förälskade och gifte oss 2005. Jag har fortfarande inte så lätt för att kommunicera, men Vanessa har hjälpt mig att kämpa mot min blyghet och vara lite mer öppen. Jag uppskattar verkligen hennes stöd i allt jag gör.

ÄNNU EN GÅVA FRÅN JEHOVA

Samma år som vi gifte oss blev jag inbjuden till Jehovas vittnens avdelningskontor i Louviers för att få en månads översättningsutbildning. Avdelningskontoret hade i flera år arbetat hårt för att översätta publikationer till FSL och ge ut dem på dvd. Och när arbetsmängden ökade behövde översättningsteamet förstärkning.

Jag håller ett bibliskt föredrag på franskt teckenspråk.

Både Vanessa och jag såg det som en enorm förmån och en gåva från Jehova Gud att jag kunde få tjäna vid avdelningskontoret, men jag måste erkänna att vi också var lite oroliga. Hur skulle det gå för vår teckenspråksgrupp? Vad skulle vi göra med vårt hus? Skulle Vanessa få något jobb i närheten? Jehova löste på ett underbart sätt alla våra problem. Jag kände verkligen hur han visade sin kärlek mot oss och alla döva som vill lära känna honom.

STÖD FRÅN ETT ENAT FOLK

Nu när jag har hjälpt till med översättning förstår jag vilket stort arbete som läggs ner på att förse döva med andlig hjälp. Och jag är så glad över att så många av mina medarbetare anstränger sig för att kommunicera med mig. Jag blir rörd när de lär sig några tecken och försöker använda dem. Jag känner mig absolut inte utanför – tvärtom. All denna kärlek är ett bevis på den unika enhet som råder bland Jehovas folk. (Psalm 133:1)

På avdelningskontorets översättningsavdelning.

Jag är tacksam mot Jehova för att han alltid har sett till att någon i den kristna församlingen har funnits där för mig. Jag uppskattar också den lilla roll jag får ha i att hjälpa andra döva att lära känna vår kärleksfulle Skapare och bli hans vän. Jag ser fram emot den dag när alla språkbarriärer kommer att tas bort och alla ska tala det ”rena språket” – sanningen om Jehova Gud och hans vilja – och tillhöra en enda stor mänsklig familj. (Sefanja 3:9)

^ § 9 Det var först 1991 som franska myndigheter officiellt godkände teckenspråk i utbildning av döva barn.