Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET DECEMBER 2012

”Historien ljuger inte”

”Historien ljuger inte”

Den 14 juni 2007 gav det statliga postverket i Estland ut ett minnesfrimärke, som visas här till höger. I samband med det gjordes följande uttalande: ”Det här speciella frimärket ges ut för att hedra minnet av offren för Stalins folkmord på esterna.” Mellan 1941 och 1951 tvångsdeporterades tiotusentals ester.

”HISTORIEN ljuger inte.” Det är ett välkänt talesätt i Estland, och det finns liknande talesätt i många andra länder. Det är sant att vi inte kan ändra på det som har varit, men vi kan lära oss mycket av det. Den vise kung Salomo i det forntida Israel sa: ”Jag såg allt detta när jag tänkte på det som händer i den här världen, en värld där vissa människor har makt och andra måste lida under dem.” (Predikaren 8:9, Today’s English Version)

Sanningen i de orden bekräftas av något som hände i Estland och i en rad andra länder i Östeuropa för bara några årtionden sedan. Människors styre skapade lidande för många oskyldiga människor som spärrades in i arbetsläger eller tvingades lämna sina hem och bosätta sig långt hemifrån.

Estland är ett litet land, men estniska historiker uppger att mer än 46 000 civila deporterades mellan 1941 och 1951. De flesta deporterades på grund av sin politiska tillhörighet, men en del också för sin nationalitet eller sociala ställning. Jehovas vittnen blev en måltavla på grund av sin religiösa tro.

Ett angrepp på människor som tjänar Gud

I en studie som gavs ut av Tartu University Press 2004 skrev historikern Aigi Rahi-Tamm: ”Från 1948 till 1951 arresterades 72 personer. De flesta var Jehovas vittnen, och några var sympatisörer till dem. Men en deportation av långt större mått planerades och genomfördes natten mellan den 1 och 2 april 1951, inte bara i Baltikum utan också i Moldavien, västra Ukraina och Vitryssland.”

Före 1951 utsattes Jehovas vittnen i Estland för arresteringar, psykologiska påtryckningar, förhör och fängelsestraff. Det här angreppet på bred front var tydligen ett försök att helt utrota Jehovas vittnen ur Estland.

På frimärket längst upp på sidan står ett datum, 1 april 1951. Siffran 382 på frimärket syftar på antalet vittnen och barn till vittnen som deporterades den dagen. I den siffran ingår även några släktingar och grannar som inte var vittnen. Under dagen greps människor över hela landet. När kvällen kom föstes ung som gammal ombord på godsvagnar för  djur, och så började den långa tågresan till Sibirien.

Ella Toom.

Ella Toom * var 25 år när det här hände. Hon var ett Jehovas vittne, och hon berättar hur ett förhör kunde gå till: ”En officer försökte skrämma mig och krävde att jag skulle sluta predika. En gång frågade han: ’Vill du leva? Eller vill du dö med din Gud i Sibirien?’” Men Ella skrämdes inte till tystnad, utan fortsatte att predika de goda nyheterna. Hon skickades till Sibirien, och under nästan sex års tid flyttades hon från arbetsläger till arbetsläger.

Bland de hundratals människor som deporterades utan rättegång var Hiisi Lember, ett ungt Jehovas vittne. Hon berättar vad som hände den 1 april 1951: ”De kom helt oväntat mitt i natten och sa: ’Ni har en halvtimme på er. Packa ihop era saker!’” I skydd av mörkret fördes sedan Hiisi och hennes sex år gamla dotter till tågstationen. Det skrotfärdiga tåget stannade vid station efter station och plockade upp fler vittnen. ”Vi föstes in i en vagn som man brukade frakta djur i. Tack och lov var djurspillningen frusen, annars hade det varit svårt att stå. Vi var hopträngda som djur.”

Den två veckor långa tågresan var mycket ansträngande och traumatisk. Vagnarna var överfulla och ohygieniska. Ung som gammal förnedrades och kränktes på alla tänkbara sätt. Några grät och vägrade äta. Men bröderna och systrarna uppmuntrade och hjälpte varandra genom att sjunga Rikets sånger och dela med sig av den lilla mat de hade. De fick veta att de skickades till sitt ”nya hem”, och man sa att det var ”enkel biljett”.

Hiisi Lember och hennes dotter, Maaja.

Hiisi minns det kärleksfulla stöd hon fick från medtroende under den här svåra tiden: ”Vid en station stannade tåget nära ett tåg från Moldavien. Genom väggen hörde vi en man som frågade vilka vi var och vart vi var på väg. Vi förklarade att vi inte visste vart vi var på väg och att vi var Jehovas vittnen från Estland. Några vittnen på tåget från Moldavien hörde samtalet. Genom en öppning i vagnen kastade de in ett stort bröd och några sviskon.” Hon fortsätter: ”Då började vi förstå omfattningen av razzian mot Jehovas vittnen, vi förstod att samma saker hände i alla Sovjetrepubliker.”

Corinna och hennes syster Ene var bara i tonåren när de skildes från sin mamma i mer än sex år. Deras mamma, som också var ett Jehovas vittne, hade redan arresterats och skickats till ett arbetsläger. Sedan, den där fruktansvärda aprilnatten, förde man de två unga systrarna från deras hem och föste in dem i en godsvagn. Corinna är tacksam när hon tänker tillbaka: ”På tåget erbjöd sig ett Jehovas vittne, en kvinna med två barn, att ta hand om oss. Hon lovade att vi kunde bo tillsammans som en familj med henne och hennes barn.”

Vad hände när tåget till sist stannade i den kalla sibiriska vildmarken? Redan dagen därpå började en förnedrande ”slavmarknad”. Män från kollektivjordbruken i närheten kom för att välja arbetare till sina jordbruk.  Corinna berättar: ”Vi hörde hur de käbblade med varandra och sa: ’Du har redan en som kan köra din traktor. Den här ska jag ha’ eller ’Jag har redan tagit två gamlingar. Du måste också ta några gamla.’”

Ene och hennes syster, Corinna.

Corinna och Ene var modiga. De sa längre fram: ”Vi saknade mamma så mycket, och vi längtade verkligen efter hennes varma famn!” Men trots det lyckades de bevara sin starka tro på Jehova och sitt sinne för humor. Corinna tillägger: ”På sätt och vis var det bra att mamma inte såg oss, för ibland var vi tvungna att arbeta utomhus i bitande kyla och utan varma kläder.”

Oskyldiga människor i Estland och i andra länder har verkligen fått utstå svåra orättvisor, och som grupp gäller det Jehovas vittnen också. (Se rutan ”En ofattbar terrorvåg”.) Men trots den fruktansvärda behandlingen och allt lidande som de har utsatts för är Jehovas vittnen i Estland fortfarande aktiva och lyckliga.

En ljus framtid

Bibeln försäkrar oss om att Jehova Gud hatar orättvisor. Det står: ”Var och en som gör detta, var och en som gör orätt, är avskyvärd för Jehova, din Gud.” (5 Moseboken 25:16) Även om Gud har tolererat ondska under historiens gång, så är tiden snart inne då han ska sätta stopp för alla orättvisor och all ondska. ”Bara en liten tid till”, säger psalmisten, ”och den ondskefulle är inte mer; du skall se dig om efter hans plats, och han är inte där. Men de ödmjuka skall ta jorden i besittning och få njuta av stor frid.” (Psalm 37:10, 11)

Ja, vi går verkligen en ljus framtid till mötes! Vi kan inte ändra på det som har varit, men vi kan göra något för att få en fantastisk framtid. Närma dig Gud och ta reda på hur du kan få del av den underbara framtid när verklig rättfärdighet ska höra till ordningen för dagen. (Jesaja 11:9)

^ § 10 Ella Tooms levnadsskildring finns i Vakna! för april 2006, sidan 20–24.