Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET DECEMBER 2012

 Ett brev från Benin

Vad har jag gett mig in i?

Vad har jag gett mig in i?

DET var en vanlig morgon i Västafrika. Vinden förde med sig doften av ris och puttrande såser. Kvinnor gick förbi med enorma bördor på huvudet. Människor skrattade hjärtligt och köpslog livligt med varandra. Solen var redan brännande het.

När en grupp barn fick syn på mig, en yovo, alltså en vit, började de genast sjunga och dansa. Sången började med ”Yovo, yovo, bon soir” och slutade med att de bad om en gåva som tack för underhållningen. Men en pojke var inte med och sjöng. Han följde efter mig när jag gick vidare och började gestikulera med händerna. Det såg ut som teckenspråk. I USA hade jag lärt mig bokstavera på amerikanskt teckenspråk (ASL), men i Benin pratar man franska.

Jag gjorde mitt bästa för att teckna de åtta bokstäverna i mitt namn. Pojkens ansikte sprack upp i ett stort leende. Han tog min hand och ledde mig genom några smala gränder till sitt hem, ett typiskt tvårumshus av lecablock. Hans familj samlades också. Alla tecknade. Vad skulle jag göra nu? Jag tecknade mitt namn igen och skrev sedan på en lapp att jag var missionär som undervisade i Bibeln och att jag skulle komma tillbaka. Några grannar som var hörande kom också dit, och de nickade instämmande. Vad har jag gett mig in i? tänkte jag.

När jag kom hem funderade jag på hur de här människorna skulle få reda på Guds löfte: ”De dövas öron skall höra.” (Jesaja 35:5) Jag forskade lite och hittade en färsk undersökning som visade att det fanns 12 000 döva och hörselskadade i Benin. Jag blev förvånad när jag förstod att det var amerikanskt och inte franskt teckenspråk som användes i skolorna för döva. Men tyvärr fanns det inga Jehovas vittnen här som kunde ASL. Med en suck sa jag till en syster i församlingen: ”Jag önskar att någon som kan ASL kunde komma hit och hjälpa till.” Hon svarade: ”Men du är här, eller hur?” Hon hade rätt! Jag beställde en bok för självstudier och de dvd-filmer på ASL som Jehovas  vittnen har gett ut. Mina böner besvarades när en syster från Kamerun som kunde ASL flyttade hit.

Ryktet om vad jag höll på med spred sig. Jag blev rekommenderad att besöka Brice, en skyltmålare. Hans arbetsplats, som var gjord av palmblad, kändes svalkande och luftig i det varma och fuktiga klimatet. I åratal hade han torkat av penslarna mot väggarna, som därför antagit regnbågens alla färger. Han dammade av några pallar och stirrade på mig i väntan på att jag skulle börja. Jag satte in en skiva i min bärbara dvd-spelare, och han drog sin pall närmare den lilla skärmen. ”Jag förstår! Jag förstår!” tecknade han. Barnen i området kom också och trängdes framför skärmen. En av dem sa spontant: ”Varför kollar de på en film utan ljud?”

För varje gång jag kom till Brice blev det fler och fler som trängdes kring dvd-spelaren. Snart började Brice och andra komma på församlingens möten. Jag försökte tolka mötena för dem, och det gjorde att jag lärde mig ASL snabbare. I och med att gruppen växte började andra döva till och med söka upp mig. En dag var jag till exempel ute och körde min gamla bil. Den protesterade högljutt när jag körde ner i hål i vägen för att inte krocka med getter och grisar. Då hördes plötsligt en smäll. Å nej, tänkte jag, säg inte att något mer har gått sönder! Men så var det inte, det var i stället en döv man som hade sprungit efter min bil och försökt fånga min uppmärksamhet så gott han kunde – genom att banka på bakluckan!

Det bildades teckenspråksgrupper även i andra städer. När det blev klart att vi skulle ha teckenspråkstolkning på vår årliga sammankomst blev jag ombedd att tolka. När jag gick upp på podiet och väntade på att talaren skulle börja, tänkte jag tillbaka på min första tid som missionär. Jag brukade fundera på hur jag som missionär i Afrika skulle kunna göra mer. När jag såg ut över publiken visste jag att jag hade fått svaret – genom att hjälpa döva. Nu ställer jag mig inte längre frågan: Vad har jag gett mig in i?