Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

Vakttornet  |  november 2012

Livet på Bibelns tid: Herden

Livet på Bibelns tid: Herden

”Som en herde skall han valla sin hjord. Med sin arm skall han samla lammen; och i sin famn skall han bära dem.” (JESAJA 40:11)

HERDAR nämns många gånger i Bibeln, från Första Moseboken till den sista boken, Uppenbarelseboken. (1 Moseboken 4:2; Uppenbarelseboken 12:5) Välkända män ur den bibliska historien, som Abraham, Mose och kung David, hade erfarenhet av livet som herde. David skrev också flera av psalmerna, där han mycket poetiskt beskriver herdarnas ansvarsfulla arbete. Och i en psalm som tillskrivs Asaf omnämns David som herde för Guds folk i forna tider. (Psalm 78:70–72)

Längre fram, på Jesu tid, var det fortfarande ett betydelsefullt arbete att vara herde. Jesus omnämnde sig själv som ”den rätte herden”, och han tog ofta upp herdens goda egenskaper för att ge viktiga lärdomar. (Johannes 10:2–4, 11) Till och med den Allsmäktige Guden, Jehova, liknas vid ”en herde”. (Jesaja 40:10, 11; Psalm 23:1–4)

Vilka djur hade en herde i sin hjord? Vad ingick i hans arbete? Och vad kan vi lära oss av de hårt arbetande herdarna?

Får och getter

Den vanligaste fårrasen som herdarna arbetade med på Jesu tid var troligtvis karakulfåret, ett fettsvansfår med bred svans och tjock päls. Baggarna hos den här rasen har horn, men inte tackorna. Utan en herde är de  här fogliga och lätthanterliga djuren fullständigt utlämnade åt rovdjur och den oländiga terrängen.

Herdarna tog också hand om getter. Getterna var antingen svarta eller bruna. Deras långa hängande öron fastnade lätt och revs sönder av taggar och törnen när de klättrade på de steniga bergssidorna och betade bland buskar och snår.

Herden fick hela tiden kämpa med att lära fåren och getterna att följa hans kommandon. Men samtidigt tog en bra herde god hand om djuren som var i hans vård, och han gav dem till och med egna namn som de lystrade till. (Johannes 10:14, 16)

Herdens arbetsår

Under våren började herden sin dag med att föra hjorden från fållan nära sin bostad till byns betesmarker, där djuren fick beta av det saftiga gräset. På våren växte hjorden när lammen och killingarna föddes. Vid den här tiden klippte man fåren och befriade dem från vinterpälsen, och då passade man på att ha fest!

Om man bodde i en by kanske man inte ägde så många får. Då lejde man en herde så att fåren fick ingå i hans hjord. Lejda herdar var kända för att visa mindre omsorg om andras får än om sina egna. (Johannes 10:12, 13)

När man hade tagit in skörden från fälten kring byn kunde herden låta fåren beta på färska skott och på säd som låg kvar på stubbåkern. Under sommarhettan kunde herdarna flytta sina hjordar till svalare betesmarker i mer höglänta områden. Flera dagar i sträck arbetade och övernattade herdarna utomhus medan hjordarna betade på de branta gröna sluttningarna. Under nätterna fick herdarna vakta de öppna fårfållorna. Ibland kunde herden leda in sin hjord i en grotta över natten för att skydda fåren från schakaler och hyenor. Om fåren blev oroliga och nervösa när hyenorna ylade, kunde herdens välbekanta röst lugna dem.

Varje kväll räknade herden fåren och kontrollerade att alla mådde bra. På morgonen kallade han på dem, och hjorden följde honom till betesmarkerna. (Johannes 10:3, 4) Vid middagstid ledde herden djuren till platser där det fanns kallt vatten att dricka. När det var brist på vatten tog han med sig fåren till brunnar och hämtade upp vatten åt dem.

Mot slutet av torrperioden kunde herden flytta hjorden till slätterna och dalarna  utmed kusten. När den kalla regnperioden började tog han med sig hjorden tillbaka hem för att låta den övervintra inomhus. Annars kunde djuren gå förlorade ute i de kraftiga regnen, hagelstormarna och snöovädren. Från november och fram till våren lät inte herdarna fåren beta utomhus.

Herdens utrustning

Herdens kläder var enkla men tåliga. För att skydda sig mot regn och den kyliga nattluften hade han en ytterklädnad av fårskinn, med pälssidan vänd inåt. Närmast kroppen bar han en tunika. Sandaler skyddade fötterna från vassa stenar och taggar, och runt huvudet virade han ett tygstycke av ull.

I herdens utrustning fanns bland annat: En läderväska där han kunde förvara mat som bröd, oliver, torkad frukt och ost (1), en klubba som var ett utmärkt vapen, omkring en meter lång med vassa stenflisor instuckna i den tjocka änden (2), en kniv (3), en stav som herden kunde ha som stöd när han vandrade och klättrade (4), en vattensäck (5), en hopfällbar läderbehållare för att hämta upp vatten ur djupa brunnar (6), en slunga som han använde för att skrämma tillbaka får eller getter som höll på att irra sig bort från hjorden eller för att jaga bort kringstrykande vilda djur (7), samt en rörpipa som han kunde använda för att lugna hjorden eller helt enkelt få lite underhållning själv (8).

Herden arbetade hårt för att ta hand om sina djur, men i gengäld fick han mycket tillbaka. Djuren gav nödvändiga produkter som mjölk och kött. Ull och skinn användes till kläder och förvaringskärl och som bytesvaror. Gethår kunde spinnas och vävas till tyg, och både får och getter användes när man offrade.

Herden som förebild

Herdar var flitiga, pålitliga och modiga. De riskerade till och med livet för att skydda sin hjord. (1 Samuelsboken 17:34–36)

Det är inte att undra på att Jesus och hans lärjungar använde herden som förebild för tillsyningsmän i församlingarna. (Johannes 21:15–17; Apostlagärningarna 20:28) Precis som goda herdar på Bibelns tid vill tillsyningsmän i dag vara ”herdar för Guds hjord som är i ... [deras] vård, inte av tvång utan villigt; inte heller av kärlek till ohederlig vinning utan med iver”. (1 Petrus 5:2)