Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET OKTOBER 2012

Kraften i Guds ord förändrade livet för en hinduisk familj

Kraften i Guds ord förändrade livet för en hinduisk familj

JAG kommer aldrig att glömma ett samtal jag hade med mina närmaste släktingar vid frukosten måndag morgon den 22 augusti 2005. Det kändes som om livet hängde på en skör tråd, för jag hade fått besked om att jag hade en stor hjärntumör. Min man, Krishna, bad en bön, och sedan var det min tur.

”Jag ska läggas in på sjukhus och genomgå en komplicerad operation, så ni måste försöka vara beredda på det värsta”, sa jag. ”Jag har gjort alla förberedelser för min begravning, om det blir så. Till er som tjänar Jehova vill jag bara säga – ge inte upp! Och jag vädjar till er andra att ta emot erbjudandet att studera Bibeln och gå på kristna möten. Då kan vi ha samma tro på en ny värld, där Guds sanna tillbedjare ska leva för evigt med fullkomlig hälsa i ett paradis här på jorden.”

Innan jag avslöjar hur det gick med operationen ska jag berätta lite om min bakgrund och hur jag lärde känna den sanne Guden.

Uppfostrad som hindu

På mammas arm.

Hela min familj bodde i ett stort trähus uppe på en kulle i Durban, en kuststad i Sydafrika. För att komma till grinden till vårt hus fick man gå 125 trappsteg upp från huvudvägen i dalen nedanför. Trappstegen ledde upp till en liten lummig gångväg, och sedan var man framme vid metallgrinden. På ena sidan om grinden stod farmors tempel, och där fanns massor av statyer och bilder av hinduiska gudar. Farmor sa att jag var ett ”tempelbarn” (mandir kī baccā på hindi) och att det var tack vare de här hinduiska gudarna som jag hade blivit född. Mitt emot templet fanns en trappa med polerade röda trappsteg som ledde upp till vår dörr. Huset var stort och hade en lång korridor, ett stort kök med en spis som eldades med kol, sju sovrum och en utbyggnad med ytterligare ett sovrum. Vi var 27 som bodde där tillsammans. Det var min farmor och farfar, min pappa och hans tre yngre bröder, hans yngsta syster och så deras respektive familjer.

Vårt stora hus.

Det var inte så lätt att sköta hushållet med så många i familjen. Men att vår stora familj delade hushåll skapade sammanhållning och gav oss många fina minnen. Mamma, Gargee Devi, och mina tre ingifta fastrar delade på hushållssysslorna. De turades om att laga mat och städa. Farfar var huvudet för familjen, och han köpte maten. Varje onsdag gick farmor och farfar till marknaden och handlade kött, frukt och grönsaker för hela veckan. Vi brukade sitta i skuggan under en krokig tall så att vi hade utsikt över hela dalen nedanför medan vi väntade på att de skulle komma tillbaka från marknaden. Så snart vi såg dem stiga av bussen med sina välfyllda kassar sprang vi nedför alla 125 trappstegen för att hjälpa dem att bära hem godsakerna.

Vid de 125 trappstegen.

I trädgården växte en hög kokospalm där en fågel som kallas brun majna brukade bygga bo. Vi kunde se fåglarna flyga fram och tillbaka och höra dem tjattra. Farmor satt på trappan framför entrédörren och berättade historier, nästan som om hon översatte fåglarnas tjatter. Jag har verkligen goda minnen  av livet vi hade där i huset! Vi skrattade och grät, lekte och stojade och delade på allt. Vi gillade att bo tillsammans som en storfamilj. Men det viktigaste var att i det huset började vi lära känna Skaparen, Jehova, och hans Son, Jesus Kristus.

Innan vi började få kunskap om Jehova följde vi många hinduiska ritualer varje dag. Vi firade också stora högtider med jämna mellanrum, och då inbjöd vi gäster att komma och tillbe de olika gudarna och gudinnorna. Ibland föll min farmor i trance och fick kontakt med andar, och precis när klockan slog midnatt offrade vi djur för att blidka gudarna. Farfar var känd i området för sin välgörenhet. Han bidrog till byggandet av skolor och hinduiska tempel och deras verksamhet.

Hur vi fick kunskap om Jehova

År 1972 blev farfar sjuk och dog. En av mina fastrar, Indervathey, som också kallades Jane, fick Vakttornet och Vakna! av ett par Jehovas vittnen några månader senare. Men hon kände sig dum för att hon inte bjöd in dem och resonerade med dem. Vi hade alltid tackat nej när Jehovas vittnen besökte oss. Men nästa gång de ringde på fick de komma in, och min faster berättade om sina äktenskapsproblem, som bland annat handlade om min farbrors alkoholmissbruk. Grannar och släktingar hade gett min faster rådet att skilja sig. Men vittnena förklarade hur Gud ser på äktenskapet. (Matteus 19:6) Min faster blev imponerad av Bibelns råd och att Bibeln lovar att det ska bli bättre förhållanden på jorden. * Hon ändrade sig och lämnade inte min farbror, och hon började studera Bibeln regelbundet med Jehovas vittnen. Hon satt i vardagsrummet och studerade, och mina andra fastrar tjuvlyssnade från sina rum.

Efter ett tag ville alla fastrarna vara med på bibelstudierna. Faster Jane berättade vad hon lärde sig för andra, och hon läste ofta berättelser ur Lyssna till den store läraren * och förklarade dem för oss. När mina farbröder förstod att deras fruar studerade Bibeln blev de väldigt fientliga. En av dem tog all vår litteratur, bland annat en bibel, och brände upp alltihop. De misshandlade oss både verbalt och fysiskt för att vi gick på mötena. Min pappa var den ende som inte var så otrevlig. Han hade aldrig något emot att vi studerade om Jehova. Mamma och mina fastrar fortsatte vara med på mötena, och deras kärlek till Jehova Gud blev bara starkare.

År 1974 döptes faster Jane som ett Jehovas vittne, och snart valde mamma och mina andra fastrar att följa hennes exempel. Så småningom slutade farmor med sina hinduiska ritualer. I många år hängde jag bara med på alla möten. Men när vi var på en stor sammankomst kom ett vittne, Shameela Rampersad, fram till mig och frågade: ”När ska du döpa dig?” Jag svarade: ”Jag kan inte döpa mig, för det är ingen som har studerat Bibeln med mig.” Då sa hon att hon kunde göra det. Och nästa sammankomst, den 16 december  1977, blev jag döpt. Så småningom hade 18 av oss 27 som hade bott tillsammans blivit Jehovas vittnen. Men vid tiden för min operation var pappa, Sonny Deva, fortfarande hindu.

”Var inte bekymrade för någonting”

De här orden i Filipperna 4:6, 7 har gett mig stor tröst, särskilt efter att jag fick hjärntumören. I de här verserna står det: ”Var inte bekymrade för någonting, utan låt i allt era önskningar göras kända för Gud genom bön och ödmjuk anhållan tillsammans med tacksägelse; och Guds frid, som övergår allt förstånd, skall skydda era hjärtan och era sinnen med hjälp av Kristus Jesus.” Det är svårt att inte vara ”bekymrade för någonting”, särskilt om man plötsligt står inför döden. Först grät jag bara, och sedan bad jag till Jehova. Men från och med då kände jag ”Guds frid, som övergår allt förstånd”.

Jehova Gud tog så att säga tag i min högra hand, och jag kände verkligen att han hjälpte mig igenom det här. (Jesaja 41:13) Han hjälpte mig att vara modig när jag förklarade för läkarna att jag ville följa Bibelns anvisning att avstå från blod. (Apostlagärningarna 15:28, 29) Tack vare det gick kirurgen och narkosläkaren med på att operera utan blodtransfusion. Efteråt sa kirurgen att operationen hade gått bra och att de hade lyckats avlägsna hela tumören. Han sa också att han inte hade varit med om någon patient som hade återhämtat sig så fort efter ett så stort ingrepp.

Tre veckor senare, när jag fortfarande låg i sängen, kunde jag studera Bibeln med en intresserad. Mot slutet av sjunde veckan efter operationen kunde jag börja köra bil igen, vara med ute och förkunna och gå på Jehovas vittnens möten. Jag uppskattade all hjälp jag fick av mina kristna bröder och systrar när vi predikade. De såg till att jag aldrig var ensam och att jag kom hem tryggt och säkert. Jag tror att något som bidrog till att jag återhämtade mig så snabbt var att jag lyssnade på inspelningar av Bibeln och fokuserade på de andliga bitarna i livet.

Det var väldigt roligt att pappa började studera Bibeln när jag hade blivit opererad. Han var 73 år när han döpte sig, och nu är han ett mycket aktivt Jehovas vittne. Vid det här laget har jag mer än 40 släktingar som tjänar Jehova tillsammans med min familj. Vänster synfält har blivit skadat, och jag har ett metallstöd inuti huvudet, men jag ser fram emot den tid då hela jorden ska bli ett paradis och då Jehova ska uppfylla sitt löfte: ”Jag gör allting nytt.” (Uppenbarelseboken 21:3–5)

Med min man (till vänster), vår dotter (i mitten) och mina föräldrar.

Jag har blivit välsignad med en fin man som tjänar som tillsyningsman i församlingen, och vi har en underbar dotter, Clerista, som är ett stort stöd för mig när jag fortsätter att lägga det mesta av min tid på förkunnararbetet. Jehova Gud har verkligen välsignat min tjänst. Hittills har jag kunnat hjälpa mer än 30 av dem som jag studerat Bibeln med att överlämna sina liv åt Gud och bli döpta Jehovas vittnen. De har också fått uppleva Guds ords kraft i sina liv.

Jag känner mig fylld av hopp, och jag ser fram emot den tid då Jehova Gud ska befria oss från den här eländiga världsordningen och se till att hela jorden blir ett paradis för oss att leva i.

^ § 12 Mer information om vad Guds avsikt är med jorden finns i kapitel 3 i boken Vad lär Bibeln?, utgiven av Jehovas vittnen.

^ § 13 Utgiven av Jehovas vittnen men trycks inte längre.