Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

Vakttornet  |  september 2012

Nu känner jag den Gud jag tillber

Nu känner jag den Gud jag tillber

En pingstpastor som påstods kunna bota sjuka var på besök i vår kyrka. När han rörde vid mig föll jag ihop medvetslös. När jag kvicknade till verkade jag ha fått det jag önskade – förmågan att bota sjuka. Vad var det som gjorde att jag fick uppleva det här, och hur påverkade det mitt liv? Innan jag går in på det skulle jag vilja berätta lite om min bakgrund.

JAG föddes i Ilocos Norte i Filippinerna den 10 december 1968. Jag var det sjunde av totalt tio barn, och som de flesta i Filippinerna uppfostrades vi som katoliker. År 1986 gick jag ut gymnasiet, och mitt mål var att bli sjuksköterska. Men min dröm blev inte verklighet eftersom jag drabbades av en allvarlig sjukdom. Jag trodde faktiskt att jag skulle dö. Så i min ångest bad jag till Gud om hjälp och lovade att jag skulle tjäna honom resten av livet om jag bara fick bli frisk igen.

Det tog lång tid innan jag återhämtade mig, men jag hade inte glömt mitt löfte till Gud. Så i juni 1991 skrev jag in mig i en bibelskola som drevs av pingströrelsen. I skolans läroplan påstods det att man skulle få ”andens fria gåva”. Jag ville kunna bota sjuka. Och på skolan fick vi lära oss att man kunde få sådana gåvor genom att fasta och be. En gång ville jag ge intryck av att jag hade fått en ”gåva”. Så jag tjuvlyssnade på en klasskompis som bad för sig själv under en bönestund. När jag hörde att hon nästan var klar gick jag snabbt tillbaka till min plats. Efteråt berättade jag exakt vad hon hade bett om, och hon trodde att jag hade fått ”den fria gåvan”.

Jag fortsatte mina studier på skolan, och jag hade många frågor. I Matteus 6:9 sägs det att Fadern har ett ”namn”. Jag ställde frågor som: ”Vem är Fadern som Jesus talade om?” och ”Vems namn är det som ska bli helgat?” Lärarna gav ofta luddiga och otillfredsställande svar. De pratade om treenigheten och sa att den är ett mysterium. Jag tyckte mest att det var förvirrande. Men jag fortsatte ändå min utbildning för att bli pastor.

Min uppfattning om Jehovas vittnen

På bibelskolan fick vi lära oss att Jehovas vittnen lärde ut det värsta slaget av falsk religion. De kallades också för antikrist. Jag kände att jag fick en avsky för den religionen.

Under mitt andra år på skolan åkte jag hem och hälsade på mina föräldrar under ett skollov. En av mina systrar, Carmen, hörde att jag var hemma och kom också på besök. Hon var redan ett döpt Jehovas vittne och pionjär, vilket innebär att hon använde en stor del av sin tid till att predika. När hon försökte säga något om Gud svarade jag ilsket: ”Jag känner redan den Gud jag tillber!” Jag skrek och förolämpade henne, stötte bort  henne och såg till att hon inte fick någon mer chans att prata med mig.

När jag hade åkt tillbaka till bibelskolan skickade Carmen en broschyr som heter Bör man tro på treenighetsläran? * Jag knölade genast ihop den och brände upp den. Jag var fortfarande arg på henne.

Jag blir pastor

När jag fick min pastorsexamen.

Under min tid på bibelskolan lyckades jag omvända några andra till min tro. Jag blev väldigt stolt när min mamma och storebror också blev pingstvänner.

I mars 1994 var jag klar med utbildningen på bibelskolan. Och som jag nämnde i inledningen hade vi en pastor på besök i kyrkan. Alla elever ville vara i närheten av honom eftersom vi trodde att han kunde bota sjuka. Vi gick fram på scenen och hoppade och klappade i takt till musiken som spelades, och alla som han rörde vid föll till golvet. * När han rörde vid mig ramlade jag också ihop och förlorade medvetandet. Jag kände mig rädd när jag kvicknade till men insåg att jag hade fått kraft att bota, så jag var nöjd och glad.

Kort därefter använde jag min kraft för att bota en liten flicka som hade hög feber och var mycket sjuk. Jag bad en bön, och flickan började genast svettas ut febern. Äntligen kändes det som att jag kunde uppfylla mitt löfte till Gud. Men konstigt nog tyckte jag att något fattades. Innerst inne trodde jag att det bara fanns en Gud, men jag visste inte vem han var. Och jag kände mig obekväm med flera av kyrkans läror.

Jag använde min kraft för att bota en liten flicka som hade hög feber och var mycket sjuk.

Jag börjar tänka om

Efter det här blev jag mer och mer fientligt inställd till Jehovas vittnen. Så fort jag hittade litteratur från dem brände jag upp den. Men så hände något oväntat. Jag blev helt chockad när mamma sa att hon inte ville vara med i pingstkyrkan längre. Hon hade studerat Bibeln med Carmen. Jag blev vansinnig på min syster!

Senare hittade jag ett nummer av tidskriften Vakna! hemma hos mamma. I vanliga fall hade jag bränt upp den. Men jag blev nyfiken på vad hon läste så jag bläddrade igenom den. Jag fastnade för en artikel om en man som trodde starkt på kyrkans läror. När han hade börjat läsa Jehovas vittnens litteratur och jämföra med Bibeln, hade han blivit övertygad om att treenigheten, helvetet och själens odödlighet inte stämde med Bibeln. Det gick till hjärtat. Det var precis sådana saker jag undrade över, så från och med då började jag längta efter att få lära mig Bibelns sanning.

Jag smygläste en annan levnadsskildring i Vakna! om en man som hade varit beroende av alkohol och droger. Men nu hade han gjort stora förändringar i sitt liv efter  att ha studerat Bibeln. Det här fick mig att börja läsa mer av Jehovas vittnens litteratur. Jag hittade broschyren Guds namn som skall bestå för evigt. * När jag läste den lärde jag mig att Guds namn är Jehova. Det var fantastiskt att få lära sig sanningen om den ende sanne Guden! (5 Moseboken 4:39; Jeremia 10:10)

Det var fantastiskt att få lära sig sanningen om den ende sanne Guden!

Jag fortsatte att läsa i hemlighet och lärde mig många fler sanningar. I bibelskolan hade jag till exempel fått lära mig att Jesus är Gud, men nu fick jag lära mig från Bibeln att han är ”den levande Gudens Son”. (Matteus 16:15, 16)

Mitt hjärta mjuknar

Nästa gång jag träffade Carmen blev hon förvånad över att jag bad att få ett eget exemplar av Guds namn som skall bestå för evigt och lite annan litteratur. Jag hade gått flera år på bibelskolan utan att få lära mig sanningen. Jag hade blivit förblindad. Det var helt underbart att få upp ögonen för vad Bibeln lär. Jag kände verkligen hur väl Jesu ord stämmer: ”Ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Johannes 8:32) De här sanningarna började förändra mitt liv.

De här sanningarna började förändra mitt liv.

Ett tag tänkte jag att det kanske skulle gå att tjäna Jehova i hemlighet och fortsätta som pastor. Men jag insåg ganska snart att det inte var så många av kyrkans läror jag kunde undervisa om. Samtidigt var jag orolig för hur jag skulle kunna försörja mig om jag slutade som pastor. Och vad genant det skulle vara för kyrkan om en av deras pastorer blev ett Jehovas vittne! Så jag fortsatte min tjänst som pastor, men jag undvek att undervisa om kyrkans falska läror.

Precious studerade Bibeln med mig.

När jag och Carmen träffades igen föreslog hon att jag skulle gå på ett av Jehovas vittnens möten. Ibland besökte jag vår moderkyrka i Laoag, så när jag ändå var där passade jag på att leta upp Jehovas vittnens möteslokal, Rikets sal. Där träffade jag Alma Preciosa Villarin, som brukade kallas ”Precious”. Hon använde en stor del av sin tid till att predika, precis som min syster. Jag hade fortfarande en del negativa tankar om vittnena, men jag tackade ja när hon erbjöd sig att lära mig mer om Bibeln.

Min syster hade haft stort tålamod när hon berättade för mig om Bibelns sanningar. Nu märkte jag att Precious hade ett liknande tålamod. Hon hjälpte mig verkligen att förstå Bibeln även om jag blev irriterad, ifrågasatte henne, höjde rösten ibland och envist  höll fast vid sådant jag hade lärt mig tidigare. Hennes och andra vittnens personliga intresse, ödmjukhet och mildhet rörde mitt hjärta. Det fick mig att vilja tjäna Jehova.

I juli 1995 förstod jag att det inte fanns någon återvändo och slutade som pastor. Varför det? Uppenbarelseboken 18:4 talar om falsk religion och säger: ”Gå ut från henne, mitt folk, för att ni inte skall vara delaktiga med henne i hennes synder och för att ni inte skall få del av hennes hemsökelser.” Men vad skulle jag försörja mig på? Jag tänkte på Guds löfte i Hebréerna 13:5: ”Jag skall under inga omständigheter släppa dig, inte heller under några omständigheter överge dig.”

Mamma och jag döpte oss samtidigt.

Min pappa och bror motarbetade mig kraftigt, men två veckor innan jag skulle döpa mig och bli ett Jehovas vittne tog jag mod till mig och brände upp allt som jag hade använt i mitt arbete som pastor. När jag gjorde det försvann alla de krafter som jag hade haft förut. Tidigare hade jag alltid känt ett tryck över mig när jag skulle sova. Den känslan försvann också. Och skuggorna jag brukade se utanför mitt fönster visade sig inte mer. Nu när jag hade studerat Bibeln visste jag att alla sådana ”gåvor”, som förmågan att bota, inte kommer från Gud utan från onda andar. Jag är så glad att jag lyckades få bort dem ur mitt liv, precis som tjänsteflickan som befriades från ”en spådomsdemon” tack vare Paulus. (Apostlagärningarna 16:16–18)

Efter en utbildning för pionjärer.

Det var en obeskrivlig känsla att stå vid mammas sida när vi båda skulle döpas som Jehovas vittnen i september 1996! Efter dopet ville jag också satsa på att bara jobba deltid och predika resten av min tid, och det gjorde jag i många år.

Nu är jag gift, och min man Silver och jag försöker lära vår dotter Bibelns sanningar. Några av mina syskon har också börjat tjäna Jehova. Under många år kände jag tyvärr inte den Gud jag tillbad, men jag är verkligen glad över att göra det nu!

Min man, jag, vår dotter och många andra släktingar har också blivit Jehovas vittnen.

^ § 10 Utgiven av Jehovas vittnen men trycks inte längre.

^ § 13 Ett uttryck som används inom vissa kyrkor är ”att falla i anden”. Man menar att troende ”får anden” med sådan kraft att de faller till marken.

^ § 18 Utgiven av Jehovas vittnen.